När forskare i Uppsala i en studie visade att bland vuxna kvinnor är 8 procent storsnarkare fick det stor uppmärksamhet.

– Snarkning hos kvinnor är ­något man ogärna talar om, det är av tradition ett manligt problem, säger docent Eva Lindberg, överläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Den här eftermiddagen har Eva Lindberg åtta manliga och en kvinnlig patient på sömnapnémottagningen. Christina Gidmyr har snarkat i tio år och med tiden känt sig allt tröttare. Det visade sig att hon hade sömnapné, andningsuppehåll, och hon har nu fått behandling med CPAP, en apparat som öppnar luftvägen genom en näsmask som för in luft under övertryck.

– Sambon blev störd av mina snarkningar, berättar hon.

Annars är det betydligt vanligare att kvinnor klagar på snarkande män, och får dem att söka vård, än tvärtom.

– Det är rätt så vanligt att fruar följer med sina män hit och ­berättar för doktorn vad det är för fel på honom. Det är mer ovanligt att männen följer med sina fruar hit och begär behandling. En förklaring till det är att kvinnor som grupp har mer lättstörd sömn, säger Eva Lindberg.

Uppsalastudien visade att 8 procent av kvinnor över 20 år är stor­snarkare. Det är vanligast att börja snarka efter klimakteriet, i åldern 50–60 år är det 15 procent av kvinnorna som snarkar. Till storsnarkare räknas dem som snarkar högljutt så gott som varje natt. Bland männen är det ungefär dubbelt så hög andel som snarkar.

Ungefär 2 procent av kvinnorna och 4 procent av männen

i åldern 30–60 år har sömnapnésyndrom, andningsuppehåll under sömnen kombinerat med trötthet, sömnighet huvudvärk eller koncentrationssvårigheter.

Kvinnors sömnapné missas lätt, eftersom de inte alltid har lika tydliga symtom som män. De snarkar inte lika häftigt, har inte lika tydliga andningsstörningar och inte samma förändringar i svalget.

Uppsalastudien visade att storsnarkande kvinnor sökte läkarvård för snarkning i mindre utsträckning än män, men också att de kvinnor som väl sökt hjälp inte blev erbjudna behandling i lika stor utsträckning som män.

– Det mest typiska symtomet vid sömnapnésyndrom är dag­sömnighet. Helt klart är att trötthet, oavsett orsak, är mycket vanligare hos kvinnor än hos män. Det finns så många andra orsaker man letar efter hos kvinnor, det ligger mycket längre ner på listan att fråga efter snarkning, säger Eva Lindberg.

En av studierna som gjorts i Uppsala visade att en tredjedel av kvinnor som snarkar mycket och ofta om natten inte känner sig utvilade när de vaknar och lika stor andel var onormalt sömniga under dagen. I studien ingick 400 kvinnor i åldern 20 till 70 år.

– Om snarkning har man sagt att snarkning utan sömnapné är helt ofarligt, men nu har både vi och en forskargrupp i Japan sett att snarkare är mer trötta än icke­snarkare. Det behövs mer forskning på det området innan man vågar säga säkert, men det är en sanning som börjar luckras upp att snarkning är helt ofarligt, säger Eva Lindberg.

På Universitetssjukhuset i Linköping är cirka 80 procent av patienterna som söker hjälp för snarkning män.

– Vi vet att det inte återspeglar verkligheten. Det är många kvinnor som snarkar och har andningsuppehåll, men manliga partners tål uppenbarligen mer, säger Eva Svanborg, professor och verksamhetschef vid neurofysiologiska kliniken på universitetssjukhuset i Linköping.

Män snarkar också högre än kvinnor. Eva Svanborg hade en patient för många år sedan där hon mätte upp 110 dB, jämförbart med en motorsåg.

– Då kan det bli hörselskador. Han berättade att grannarna två trappor under klagade.

De flesta som söker hjälp gör det antingen för att de blivit remitterade på grund av trötthet eller för att partnern har klagat på snarkandet. Partnerns uppgifter brukar vara tillförlitliga, men inte alltid.

– En väninnas dotter ville ­absolut bli opererad eftersom hon snarkade så att hennes karl inte ville ha henne i sovrummet. Jag blev betänksam eftersom hon var ung, smal och kvinna. Vi gjorde en registrering och fann helt normal andning. Eftersom jag kände båda ställde jag dem mot väggen och sade att jag inte trodde på att hon skulle snarka. Det visade sig då handla om att han hade kroniska sömnsvårigheter och blev irriterad när han hörde hennes på hennes andning att hon sov gott!

– I det fallet var det ju tur att vi inte bara gick på hörsägen. Då hade hon blivit opererad alldeles i onödan.

UPPP, den vanligaste operationen mot snarkning, utvecklades i Japan på 80-talet och de första patienterna var kvinnor. Att snarka ansågs oerhört okvinnligt för en kvinna och kunde vara grund för skilsmässa. I dag utförs i stort sett inga sådana operationer på vuxna mot snarkning, de har visat sig ha biverkningar och dålig långtidseffekt. Däremot kan barn som snarkar och är dagtrötta opereras framgångsrikt genom att man tar bort hela eller delar av tonsillerna.

Partnern har stor betydelse när det gäller behandling av sömn­apné, inte minst för att få iväg snarkaren till undersökning. Om inte förr så brukar snarkaren söka hjälp när partnern hotat med att de inte får sova i samma säng längre. Den idag vanligaste behandlingen är en så kallad CPAP, vilket är en apparat som öppnar luftvägen genom en näsmask som för in luft under övertryck. Detta är en mycket effektiv behandling, men det kan vara svårt för patienten att acceptera att använda en sådan apparat natt efter natt – ­behandlingen blir ­oftast livslång. Även här är partnerns inställning betydelsefull. Eva Svanborg ­berättar om en kvinnlig patient som hade ett ganska gravt sömnapnésyndrom. Men hennes man sade att ”om du kommer hem med en sådan där apparat så får du sova i vardagsrummet”. Det blev ingen CPAP-behandling för henne.