Intresset för orientalisk dans har ökat påtagligt de senaste åren i Sverige. I Stockholm ordnas flera årliga magdansfestivaler. På nätet kryllar det av dansöser som uppträder på allt från företagsfester till möhippor. Och i januari öppnade ännu en dansskola i Stockholm som helt inriktar sig på orientalisk dans.

–Tidigare sågs orientalisk dans ofta som lite suspekt, men när till och med ABF annonserar om kurser känns det nog som något en vanlig svensk kvinna kan hålla på med, säger etnologen Karin Högström, som arbetar med en avhandling om orientalisk dans i Stockholm och som har skrivit om företeelsen i den nya antologin Orienten i Sverige (Studentlitteratur).

För sin forskning har hon följt flera kurser i orientalisk dans och intervjuat ett antal elever och danslärare. Endast en liten del av dem hade sitt ursprung i Mellanöstern. En överväldigande majoritet utgjordes istället av etniskt svenska kvinnor, ofta från välutbildad medelklass.

När Karin Högström frågade dem varför de dansade, lyfte många fram rörelseglädjen. Men också det faktum att dansandet var något de gjorde bara för sin egen skull och inte för att vara duktiga föräldrar eller framgångsrika yrkeskvinnor.

–För vissa är den orientaliska dansen också en chans att få känna sig lite glamorös och kvinnlig på ett sätt som inte riktigt är accepterat i Vardagssverige. Dansen blir en arena där kvinnor kan ta ut svängarna, ungefär som när man lekte prinsessa som liten. Jag har sett hur glittrande dräkter och höftsjalar har fått ögonen att lysa på allt från tonårstjejer till 55-åriga kvinnor.

Den kvinnlighet som uttrycks genom orientalisk dans kan sägas vara tydligare än den som finns i det omgivande svenska samhället. Genom glitter, pärlor och färggranna kläder drar dansösen till sig omgivningens blickar. De kroppsdelar som särskilt framhävs i dansen – höftparti, mage och bröstkorg – är dessutom de partier som mest skiljer sig åt mellan könen.

–För många kvinnor kan dansen vara ett slags lek med den egna identiteten. När man står på scen med åtsittande topp och bar mage är man någon annan än sitt vanliga allvarliga vardagsjag, säger Karin Högström.

Den orientaliska dansen kan också sägas stå för en fysisk form av kvinnlighet eftersom många dansare upplever att de slipper jobba mot sina kroppsliga förutsättningar.

–Inom exempelvis baletten strävar man hela tiden uppåt. Man ska vara lätt, spänna och hålla in olika kroppsdelar. Inom den orientaliska dansen strävar man istället ofta neråt med kroppstyngden, är mer avslappnad och kan i högre grad låta kroppen vara ”som den är”. Att ha lite mage är exempelvis sällan något problem, säger Karin Högström.

I takt med att allt fler svenskar kommit i kontakt med orientalisk dans, har bilden av magdansösen modifierats. Men fortfarande finns det kvar en föreställning om den orientaliska dansösen som en förförisk kvinna som med ormliknande rörelser försöker hetsa upp männen sexuellt. Ibland kan dansen uppfattas närmast som ”striptease light”.

–Kopplingen till kvinnor som bjuder ut sig sexuellt verkar hela tiden finnas under ytan. Tjejerna som dansar professionellt ser det som en ständigt närvarande risk och känner att de hela tiden måste vara på sin vakt så att de inte blir ”missuppfattade” av publiken. Ibland kan de till och med riskera att bli fysiskt antastade, säger Karin Högström.

Enligt henne hänger bilden av den erotiska magdansösen ihop med västerlandets djupt rotade schablonbilder av Orienten. Å ena sidan har Orienten uppfattats som något våldsamt och farligt. Å andra sidan har den fått stå för det sensuella, lockande och driftsutlevande.

–Den så kallade orientalismen var som starkast under 1800-talet i det strikta och stela viktorianska samhället. Då framställdes den orientaliska kvinnan som en kroppslig, sensuell och sexuellt tillgänglig varelse – i motsats till den västerländska kvinnan som enligt rådande ideal skulle vara kysk och asexuell. Sedan dess har de här föreställningarna levt kvar och bilden av den förföriska orientaliska magdansösen blir ett led i detta, säger Karin Högström.