Tonhöjd och klang är ofta kopplat till olika känslor, säger musikterapeuten Eva Hillered. En ton man hämtar från det mörka registret kan berätta om vad man har på djupet.
En gång var hon en 12-årig sånglärka, bäst i klassen på att sjunga, som plötsligt fick omdömet av sin sångpedagog: ”Det är fel på din röst.”
Eva Hillered väste mycket. Det stämde inte alls med tidens ideal om hur skolade röster skulle låta. I stället fick hon höra att hon sjöng fel.
– Men min röst uttryckte bara att jag var i kris, förklarar Eva Hillered som många år senare debuterade som låtskrivare och artist – och dessutom utbildade sig till musikterapeut.
I dag är det självklart för henne att rösten alltid speglar hela personligheten. När hon i sjätte klass fick besked om att hon hade en sjukdom som inte skulle gå över – diabetes – hamnade hon i chock, förstod inte vad som hänt och tappade all vilja.
Men barnets sårbarhet märktes i rösten. Stämbandens muskler slöt inte tätt. Egentligen, menar hon, var hon en deprimerad tonåring som inte kunde göra sig hörd.
– Min positiva självbild, att jag var duktig på att sjunga, var borta. Så jag förstår mycket väl varför det satte sig i rösten.
Och så blev Eva Hillered inte bara artist och sångpedagog, utan också musikterapeut. Hon hade märkt hur mycket som kunde komma upp i samband med en sånglektion: förträngda upplevelser, tillbakahållen ilska, smärtsamma minnen. I dag kan hon läsa på folks röster ifall de uttrycker en viss problematik.
– En väsig eller onyanserad röst, eller en knarrighet som beror på att man jobbar fel med rösten – sånt hänger ofta ihop med inre spänningar och stress.
Det du hör på rösten är bara sekundärt, menar du?
– Ja, man använder den fel och är inte i kontakt med sin egen kraft. Om man förträngt mycket ilska, måste man ju hålla igen någonstans. Så fort man tänker en negativ tanke låser sig kroppen, och halsen är ett mycket känsligt område för sådana spänningar.
Men det är också magstödet. Eva Hillered ljudar några s-s-s och v-v-v och förklarar att varje konsonant tar tag i stödet. Är man alltför avstängd där (hon visar med en gest runt midjan) har man stängt av både den positiva kraften och det som kan vara jobbigt.
Vad händer när du berör sådant i musikterapin?
– Det vanliga är att folk känner saker. De får en kick och kontakt med delar av sig själv de inte tar sig tid till annars.
Eva Hillered berättar om en kvinna som hade stora svårigheter med att vara i det högre registret. Som liten hade hon blivit så retad när hon sjöng att hon slutade helt. I tonåren hittade hon en ny, rivig och rockig stil – men tog i så mycket att hon blev hes.
Varför ville hon undvika just det höga registret?
– Klanger och tonhöjder är ofta kopplade till olika känslor, säger Eva Hillered och tar kvinnan som exempel: Hon associerade sin ljusa sångröst till den tiden hon hade sårats av folks kommentarer. Genom att undvika det höga registret slapp hon kännas vid sina smärtsamma minnen.
– Senare tog hon en sorts revansch med hjälp av sitt starka röstuttryck. Men om man forcerar styrka och sjunger odynamisk i samma läge hela tiden tar rösten stryk.
När man går upp i registret använder man samma muskler som vid glädje, berättar Eva Hillered som hör på klangen och tempot i rösten om en människa knyter an inåt eller bara babblar på så här: Jag har inte tid att ta det lugnt …
– Om man ständigt pratar i ljust, högt läge är man kanske en människa som undviker … (och här växlar hon register) … det djupa, mörka. Då har man ibland svårt att möta det som finns i källaren. Jag skulle nog inte kunna jobba med den som inte vill veta vad som finns där. Röstutveckling – det är att lära känna sig själv.
Samtidigt kan rösten vara det mest laddade som finns. En negativ kommentar – och folk lägger ner att sjunga, konstaterar Eva Hillered.
– Många längtar efter att sjunga, och ändå låter de bli. De har så dålig självbild och har ständigt fått höra att de inte kan sjunga.
Hur kan vi bli så känsliga för kommenterar kring vår sångröst?
– Det tycks som om den hör ihop med något mycket ursprungligt. Vi hör ljud tidigt, redan i magen, och sedan håller spädbarn på med tonlägen hela tiden.
Steget från jollret är inte långt, så när vi sjunger knyter vi an till det primära i oss, menar hon. Är det därför sången är så mycket mer sårbar än talet? Eva Hillered har inget svar. Mer än att ”sången för många är en stor kärlek man skulle kunna bli sviken i …”
– Att sjunga innebär för mig att jag känner mig väldigt hel. Allt behöver vara i harmoni: Det inre, det yttre, tanken, känslan, kroppen, själen. Allt är inbegripet och uttrycker sig i rösten.
Det är också mycket som samverkar för att det ska bli ett visst tonläge: Ansiktsmuskulatur, de akustiska rummen, hur man formar munhålan, antal svängningar på stämbanden, hur man håller huvudet. Ens eget grundsound och hur man ser ut i näsan avgör den unika rösten, men vi anpassar oss också till något kollektivt - till exempel till klangen i en kör. Eller till ett klangideal i tiden.
Som när Eva Hillered var ung. Då skulle en skolad röst låta klassiskt, punkt slut. Det var förbjudet att väsa. I dag är idealet soulklangen, och tävlingen Idol har skapat ett tryck på kurser och sånglektioner där man lär sig waila och väsa.
– Om man fastnar i ett visst röstideal har man till slut inte ens testat andra klanger och uttryck, konstaterar Eva Hillered. Men det unika uttrycket är ju det som räknas. Därför jobbar jag med olika grundklanger och improvisationer som är kopplade till känsloregistret så man kan få tillgång till hela röstens uttrycksförmåga.
Eva Hillered gör en ljudillustration: ”Det djupa”, säger hon, öppnar munnen stort och hämtar tonen långt nerifrån magen, ”ger en annan bild än det ljusa”. Hon oooo-ar som en värsta operasopran. Sedan fortsätter hon med ett vasst och nasalt ljud: ÄÄÄÄÄHHHH.
– Det där häxlika har man inte tillgång till om man talar tyst och försiktigt.
Att erövra olika klanglägen är ett sätt att expandera registret, förklarar Eva Hillered. De flesta av oss rör oss aldrig i de nästan djuriska extremlägena – det höga höga eller det låga låga. Många kan också vara rädda för att gå in i vissa klangvärldar – som att skrika rätt ut. Då brukar hon föreslå en övning med att öppna upp i halsen och göra stora ljud, som brölet i fotbollskörer, Aaaahhh …
En huliganövning?
– Ja, vi är ovana vid att höra oss själva i så stora ljud och bli påminda om att vi får vara mer än vi är. Jag kan ta plats, jag får låta fult, häxlikt, spetsigt. Den som är aggressionshämmad kan behöva hjälp med att komma i kontakt med sin ilska.
Vid sådana sångövningar kan det hända stora saker. En man reagerade med att i fem veckor vara arg på allt. Under en lektion hade han kommit i kontakt med en rå, ny energi, berättar Eva Hillered, onyanserad, på barnets nivå.
Sedan letade han nästan efter folk att vara arg på.
– Han bar på mycket gammal ilska som behövde komma ut.
Att arbeta så här, berättar Eva Hillered, är vad hon brinner för vid sidan om sitt artistliv. Hon försöker vara en positiv spegel och få folk att tro på sin egen förmåga. Vi är alla musikaliska, hävdar hon. Enda sättet att bli bra på att sjunga, det är att sjunga.
– Men nästan alla har för höga ideal och en förödande självkritik. Den dödar lusten, hindrar dem från att ge sig hän. Och där hjälper inte tanken! Om jag lyssnar kritiskt på mig själv samtidigt som jag sjunger … Det skulle
aldrig gå. Då missar jag kontakten med känslorna, kroppen, lusten.
Hur gör hon själv, då? Eva Hillered vet inte exakt hur hennes röst kommer att låta, men hon vet precis hur det ska kännas i kroppen när hon sjunger.
– Röster är aldrig perfekta utan låter olika varje dag. Det viktiga för att musicera är att utgå från de förutsättningar jag har i stunden och ge mig hän och uttrycka något. Sjunga handlar om att kasta sig ut i något delvis okänt.
