Läste artikeln om Astrid Nordin (26/4) och hennes väg till sin egen röst. Jag kände igen mig i mycket av det hon berättade och blev starkt berörd. Jag är jämngammal med henne, men hade turen att få hjälp i unga år.
I slutet av 60-talet kom jag till Uppsala för att studera nordiska språk. Där ingick ett röstprov, som i all enkelhet gick ut på att man sa något om sig själv, medan en av docenterna och en logoped som hette Margita Liljefors lyssnade. Jag var fruktansvärt nervös inför detta och, mycket riktigt, jag hade inte sagt många ord förrän ”domen” avkunnades: min röst var inte som den skulle.
Först uppfattade jag det som ett underkännande av hela mig; rösten är så intimt förknippad med personligheten. Denna känsla vändes dock till något enbart positivt så fort jag kommit under Margita Liljefors beskydd. Med underbar värme, personligt intresse och starkt engagemang gav hon mig förmågan att göra mig hörd. Dittills hade min röst varit tunn, pipig och ”läckande”. Under högst ett tiotal lektioner åstadkom hon underverk: hon lärde mig att slappna av, att andas rätt och att hitta ett lägre register som bär.
Förmodligen hade min kvardröjande småflicksröst ett samband med min roll i familjen. Redan i tidig barndom var jag den ”snälla”, tysta, den som inte sa emot, den som gjorde det som förväntades, den som avlyssnade andras behov och anpassade sig efter dem. I resten av familjen fanns spänningar och konflikter. Jag som var yngst och dessutom flicka stod på något sätt utanför och iakttog stormarna, vilka jag upplevde som mycket skrämmande och hotfulla.
Efter en halvhjärtad tonårsrevolt, som bestod i ”olämpligt umgänge” under några år, var jag åter den tysta, fogliga. Det enda som hade förändrats var att jag nu också tyngdes av skuld- och skamkänslor. Min självkänsla hade inte växt en millimeter.
Länge var jag oerhört blyg, försagd och hämmad. Jag var konflikträdd och rädd att hävda egna åsikter och behov. Jag svarade förstås på tilltal, men blev ofta fullständigt tom på tankar om jag måste uttrycka någon egen åsikt. Ännu i tjugoårsåldern kunde jag vara pinsamt tyst en hel kväll i ett sällskap utan att komma på ett enda vettigt ord att säga. Min osäkerhet försökte jag dölja med instämmande leenden.
Det har visserligen inte gått i en handvändning att komma därhän att jag numera har rätat på ryggen – både bildligt och bokstavligt – och vågar säga vad jag tycker. Jag är dock fullständigt övertygad om att den ”nystart” som Margita Liljefors röstträning gav var en förutsättning för min senare utveckling till större självförtroende och frimodighet. Jag är henne djupt tacksam.
Slutligen vill jag citera några tänkvärda, trösterika rader i Tomas Tranströmers dikt ”Romanska bågar”:
Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
”Fortfarande på väg”

Jag pratar alldeles för fort, ofta. Tror inte att andra orkar lyssna annars, men se det var fel. Jag tar lite djupa andetag och tänker lite mer nu. Och då lyssnar folk mera.
Lotten

Apropå att höra röster. Jag undrar hur många patienter med rösthallucinationer som har blivit feldiagnostiserade som schizofrena. Det torde röra sig om tusentals som på felaktiga grunder fått neuroleptika, medicin mot psykos, och därmed fått biverkningar som gjort dem till mer psykiatriska patienter än de borde ha behövt bli.
Psykiater

Även grundskolan borde ha undervisning i talröstteknik.
Sofie

Jag har sjungit i hela mitt liv, fast jag inte är någon ”sångfågel”. Som liten brukade jag samla
och skriva av sångtexter från
50- och 60-talen. Mitt första instrument var en kam inlindad i bakplåtspapper och munspel.
I skolan fick jag alltid bra betyg då vi provsjöng och var med i skolkören.
När jag blev äldre (efter målbrottet) ville jag alls inte använda det höga registret, utan föredrog det låga. Jag ville ju låta som en man. Och så har det blivit; Ofta, när jag besöker kyrkor och försöker sjunga med, måste jag sjunga ett oktav lägre än de andra. Men jag har börjat att träna upp det högre registret också. Det går om man bara vågar.
Jag kan till och med ”härma” en operasångare, men brukar sjunga så som jag verkligen låter. Vissa tycker om min röst, vissa tycker att jag kan jävlas på något annat sätt.
Rainer Ellilä

När jag var liten sjöng jag ofta. Min pappa tyckte om att höra mig sjunga och jag brukade sjunga för honom när vi åkte bil. När jag började skolan och vi i andra klass fick betyg i sång, fick jag en tvåa. Vilket betyder att ”du inte kan sjunga. I mellanstadiet fick jag överhuvudtaget inte vara med på musiklektioner, jag och ett par pojkar satt ensamma kvar i klassrummet och ritade medan resten gick iväg för att sjunga. Jag var duktig på att rita, men dålig på att sjunga. Talang att sjunga var något jag trodde att man var född med. Artikeln i SvD gjorde mig sorgsen eftersom jag blir påmind om hur jag stämplades som oduglig på att sjunga och hur utpekad jag kände mig när lärarens
dotter sa att ”hon kan väl inte vara med i kören”.
R-M S. J

Det här är en riktigt bra satsning på att synliggöra människors förmåga att frigöra sin inneboende kraft. Jag har själv sysslat med detta under tjugo år – och när vi närmar oss rösten händer så mycket mer än bara det.
Att uppleva hur rösten är med och öppnar människan är det härligaste som finns.
Lic. Mental tränare

När jag 1942 började i skolan i ett litet samhälle i norra Bohuslän fick jag till lärarinna en fruktansvärt elak häxa. Bland hennes pedagodiska metoder ingick, förutom fysiska bestraffningar enskilt och i grupp, också provsjungning inför hela klassen. När det blev min tur var jag naturligtvis vettskrämd och min version av Din klara sol till ackompanjemang av tramporgel lät förstås bedrövlig. Domen kom omedelbart och obevekligt: Du kan inte sjunga. Gå ner och sätt dig på bänken vid väggen och håll tyst!
Jag löd och det har jag fortsatt med hela livet, i vått och torrt . Ibland har jag varit litet ledsen för att det blev så, för körsångare verkar ju ha så roligt.
Lillemor Sandblom