”Säg till honom att stanna bilen. Kliv ut! Vänd dig inte om, han har kört ihjäl sig …”
Susanne lydde. Sa åt sin man att bromsa och steg sedan själv ur bilen. Men så kunde hon inte låta bli att titta tillbaka – och där satt han ju, livs levande vid ratten! Roffe var inte alls död.
– Då blev jag helt förvirrad. Jag insåg att jag var sjuk, att befallningarna kom från en röst inne i mitt huvud.
Och nu var det Susanne som tog kommandot: Kör mig till psyket!
– Under tiden pratade jag oavbrutet med min svärmor i mobilen, berättar hon, det var mitt sätt att hålla mig kvar i verkligheten.
Den här bilresan försiggick två månader efter en femdagarskurs i att utveckla sin mediala förmåga sommaren 2003. Susanne, som levt med utomkroppsliga upplevelser sedan barnsben, skulle göra intensiva meditationsövningar hela dagarna. Hon överraskades av inre röster, syner och lukter och kom hem manisk. Röster talade om för henne att rena hemmet från onda energier, hon rev ur garderober och målade hjärtan på väggarna. Efter två månader utan vettig mat och sömn hade hon gått ned 22 kilo. Rösten beordrade henne att åka tillbaka till kursgården i Hallsberg.
Det var under den bilresan hon insåg att rösterna bara fanns inom henne själv. För första gången sökte hon psykiatrisk hjälp och sedan dess är hon sjukskriven från jobbet som mentalskötare.
I dag är Susanne 43 år, har tre barn och ett barnbarn. Yngsta barnet på 15 bor hemma. Hon har varit gift med Roffe sedan 1992.

Susanne har insett att hon är rösthörare, som det kallas, och har två röster inombords. Den ena är manlig och destruktiv, den andra kvinnlig och omhändertagande.
– Rösterna blir väldigt verkliga, speciellt när jag är stressad eller får ångest. Annars kan jag numera hantera dem.
Susanne är långt ifrån ensam om att ha inre röster. Enligt en holländsk pyskiatriprofessor är 2–3 procent av befolkningen rösthörare – men bara var tredje plågas av onda budskap.
Många hör röster bara högst tillfälligt, som vid sorg eller separation, och två av tre uppfattar sina röster som hjälpsamma och stödjande.
Att höra röster är inte sjukt, men man kan bli sjuk av att höra röster. Då har man oftast en psykiatrisk diagnos.

I nätverket Rösträtt som bildats inom RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) är de flesta jagade av negativa och fientliga röster. Första måndagen varje månad träffas de i RSMH:s lokaler på Söder i Stockholm, äter soppa och mackor och delar med sig av sina röster. SvD får vara med, och Ami Rohnitz som startat nätverket förklarar att många mår bättre när de för möjlighet att känna igen sig i andra.
– Jag har hört röster i många år, men blivit av med de fientliga genom självhjälpsgruppen, säger Ami och berättar hur hon fått sina onda röster till att bli goda.
På det här mötet är Susanne med för första gången, tillsammans med ovanligt många nykomlingar. Hon får lyssna på Lars, som i 16 år levt med sina två tjejer inom sig. På Pedro, som i höstas fick en röst som uppmanade honom att ta livet av sig.
Koreanske Ho har i tre år hört en präst uppmana honom att gå till kyrkan, annars ska han förgiftas. Anna upplever snarare att hon delar kropp med nio andra personer som pratar med henne – ”de är som min familj”, säger hon.
Susanne berättar för gruppen att hon nu är mogen att ta reda på vem och vad den destruktiva rösten är. Hon tror att den har att göra med ett trauma hon bär med sig, men att hon inte vill nysta i dessa minnen själv.
– Kanske finns något liknande i oss alla, men vi rösthörare har fått det till att bli olika personligheter för att orka leva det här livet, funderar Susanne när vi ses över en kopp kaffe och hembakta bullar i lägenheten utanför Stockholm.

Hur skulle du beskriva dina röster?
– Det är svårt, de är så verkliga för mig. Jätteverkliga … Mitt förstånd säger ju att detta kommer inifrån mig själv, men när den manliga rösten är elak, säger sexuella ord och att jag ska dö får jag ändå ångest. Dödsångest! understryker Susanne .
– Den kvinnliga är mjuk och omhändertagande, säger positiva saker som att jag är duktig och ska jobba med mig själv, att jag ska äta rätt och klä mig varmt.
Den kvinnliga hörs väldigt litet, berättar hon, och kan till och med ge så goda råd att Susanne vill kalla på henne. Då ber hon: ‘Nu kan du komma, för jag ska köpa skor. Nu kan du hjälpa mig, för jag ska köpa gardiner.‘ Och så, säger hon förvånat, har det passat!
Susanne berättar att den mörka rösten kan komma när hon är trött eller blir stressad, som när hon försökte arbetsträna som undersköterska på ett äldreboende i februari. Då kom den tillbaka och hon återgick till att ta sin antidepressiva medicin. Enligt RSMH ger stress ofta fler och mer otrevliga röster, därför kan antidepressiva eller lugnande preparat hjälpa.
– Rösterna har nog funnits där hela livet, men när jag hamnar i kris blir de tydligare. Och de har blivit mer påtagliga och verkliga efter kursen.

Susanne vill starkt varna känsliga personer för att åka på intensiva kurser i personlig utveckling. Det var efter tre dagars meditation som både Susanne och en annan kursdeltagare blev närmast psykotiska. Susanne upplevde hur hon lämnade sin kropp, hon såg ledaren förvandlas till kines, fick färgsyner, hörde röster, såg stjärnfall.
Hon insåg själv att hon höll på att bli sjuk, men kursledningen ignorerade hennes bön om hjälp. När Roffe skjutsade henne till psyket i Örebro sa personalen bara: Inte en till!
– Jag hade läst en massa litteratur om att ta fram sitt inre och bejaka sin inre röst. Det är en tillräckligt svår process att försöka förstå. För mig blev det kaos efter kursen: Vad är det för röst, vad vill den säga mig? Kan jag lära mig något? Man behöver professionell hjälp, annars blir man psykotisk, som jag.

Med hjälp av en psykolog har hon tränat sig i att vara här och nu och att gå i dialog med rösterna. Om den destruktiva säger att hon ska dö, kan hon svara, ibland rakt ut i luften: ”Ja, jag ska dö, det ska vi alla någon gång …”
– Jag har börjat lära mig att stänga av och sätta på rösten, och helst hålla den borta helt och hållet. Ett sätt är att låta bli att lyssna på den. ‘Jag har inte tid med dig‘, säger jag. Det gäller att bli herre över den destruktiva rösten. Det är det här livet jag ska leva, den ska inte styra mitt liv!
Precis så ska man bekämpa sina negativa röster, råder RSMH. Det gäller att ge sig själv rätten till självbestämmande. Men där vet man också att de flesta inte vågat prata om sina röster. En del kan få en ”utskällning” på kvällen för att de ”skvallrat”, men då ska man tala om för dem att man visst får avslöja dem, enligt RSMH.

Hur gör du, Susanne?
– Jag har en bra teknik, jag brukar berätta för min man vad rösten säger. Då släpper ångesten. Förut fick jag inte prata om den alls, den var hemlig och ville inte bli synlig. Men det struntar jag i nu.
Till hörandet kommer också mörka skuggor, en känsla av närvaro och rent fysiska upplevelser av att någon stryker henne över håret. Då säger Susanne:
– Visa dig! Smyg inte!
Eller också säger hon bara ”hej” och nonchalerar den.
Susanne har gjort så som RSMH rekommenderar: Börjat lyssna selektivt på sina röster, gå i dialog med den hon gillar och satt den negativa på plats. Att förneka rösterna hjälper nämligen inte, förklarar RSMH, man måste acceptera att de finns.
Ami Rohnitz, som följt den moderna rösthörarforskningen, säger att röster som stannar i ålder har med händelser att göra, ofta trauman från barndomen. De som åldras i takt med en själv har med känslor att göra, sådant som vi andra upplever som en ilning i magen, intution eller ilska.

Hur är det för dig, Susanne?
– Jag tror inte att mina röster har en viss ålder, men är säker på att min negativa röst betyder något. Jag associerar den symboliskt till alla som svikit mig, till övergrepp och övergivenhet: Mina föräldrar som separerat, vänner som svikit, vuxna som utnyttjat mig sexuellt som barn. Jag har ofta känt att jag inte varit värd något.
– Den manliga rösten symboliserar alla trauman, det är därför den har skapats. Den är besvikelse, sorg och smärta.
– Den kvinnliga balanserar för att jag ska orka leva. Annars hade jag tagit livet av mig för länge sedan.

Fotnot: Alla som nämns enbart med förnamn heter något annat.