En gång satt Marianne i sitt rum tillsammans med tre personer och diskuterade en långfilmsidé. Tio minuter efter att de gått kom en okänd man in i rummet. Marianne presenterade sig. Det visade sig vara en av de tre som kom tillbaka för att hämta sin mössa. Hon hade inget som helst minne av att ha sett honom förut.

Vid ett annat tillfälle, på en middag, kom en okänd man fram till henne och pratade precis som om de kände varandra. Det visade sig vara tredje gången samma kväll som hon träffat – och presenterat sig – för mannen.

En gång satt Oliver utanför en restaurang och fick syn på sin egen spegelbild i fönstret. Han började stryka sig över skägget – men märkte att spegelbilden inte gjorde samma sak. Inne i restaurangen satt en skäggig man som han förväxlat med sin egen spegelbild.

De som berättar detta är inte förvirrade eller rubbade människor utan två mycket framgångsrika personer inom sina områden: Marianne Ahrne, författare och filmare, Oliver Sacks, världsberömd neurolog och författare.

Att de dock beter sig lite underligt beror på att de lider av ansiktsblindhet eller prosopagnosi som den medicinska termen lyder.

– Enligt en tysk studie uppskattas två procent av befolkningen vara ansiktsblinda. Men när jag arbetade med min bok och frågade runt bland folk var mitt intryck att det är mycket vanligare än så.

Det säger Görel Kristina Näslund, psykolog, medicine doktor och författare till boken Vem var det där? En bok om ansiktsblindhet (Kärnhuset förlag). Och själv prosopagnostiker. Att hon var det upptäckte hon i 25-årsåldern.

En okänd man konverserade henne på ett sätt som om han var bekant med henne. Det var han. Men hon mindes inte.

– Förargligt, kan jag tänka om att vara ansiktsblind. Varför fick inte jag förmågan att känna igen folk som alla andra?

Förutom Oliver Sacks och Marianne Ahrne har hon intervjuat ett sextiotal personer som lider av ansiktsblindhet – av varierande svårighetsgrad.

Upptäckten av det neurologiska handikappet ansiktsblindhet är relativt ny. 1947 beskrevs för första gången vetenskapligt den form av ansiktsblindhet som nu kallas förvärvad prosopagnosi och som kan uppkomma efter till exempel en stroke.

Så sent som 1976 kom den första forskarrapporten om medfödd ansiktsblindhet. I den beskrivs en tolvårig flicka som inte kände igen andra ansikten än sina anhörigas. Samtidigt hade hon mycket höga poäng i ett intelligenstest.

Medfödd ansiktsblindhet beror på en genmutation och är ärftlig. Minst hälften av alla barn till människor med denna defekt får samma handikapp. Enligt en studie är det lika vanligt bland män och kvinnor.

Hur allvarlig oförmågan är varierar. Den stora majoriteten av de drabbade har lätt ansiktsblindhet – som Görel Kristina Näslund själv till exempel: De kan känna igen flera hundra ansikten – men tar längre tid på sig att identifiera en person och behöver längre tid för att lära in ett nytt ansikte.

Personer med mellansvår ansiktsblindhet känner igen anhöriga och nära vänner – men har det svårare med alla andra.

Gravt ansiktsblinda – som Oliver Sacks till exempel – känner inte alltid igen sina närmaste. En del har till och med svårt att känna igen sig själva på ett foto eller i en spegel – hur konstigt det än låter.

– En ansiktsblind kvinna berättar att hon som liten var ängslig för att mamma skulle försvinna. Hon var rädd att inte kunna hitta mamma igen bland andra kvinnoansikten, säger Görel Kristina Näslund.

En annan kvinna berättar att hon inte gärna går med andras barn till platser med många barn eftersom hon är rädd för att inte hitta dem igen. En tredje säger att hon aldrig vågat ta upp sitt barn på BB – utan att titta på bandet först.

Ansiktsblindhet har ingenting med nedsatt syn eller synskada att göra. Det som klickar är själva igenkännandet.

– Hur vi ansiktsblinda ser varierar. Jag ser ditt ansikte hur tydligt som helst. Vissa ser en näsa, en mun, ett öga utan något sammanhang. Som ett porträtt av Picasso, beskrev en kvinna. Andra ser ansikten som om de vore överdragna med en nylonstrumpa.

Hon tror att mörkertalet är stort. Många med den lindrigare formen säger inget eftersom de tror att alla andra har lika svårt att känna igen ansikten. Andra som besväras mer av det skäms, berättar inte om det och hittar på bortförklaringar för att rädda – ansiktet.

I boken berättar en kvinna att hon – innan hon kom ut om sin ansiktsblindhet – skyllde på tankspriddhet och mycket annat. Ofta fick hon höra att hon var självupptagen och inte brydde sig om människor – eftersom hon inte kände igen folk.

Ansiktsblindhet går inte att bota. Men det finns knep att ta till. Går det inte att identifiera en människa på ansiktet kan man fokusera på annat: frisyrer, smycken, dofter, klädsel, sättet att gå, rösten – eller hur någon låser upp en dörr:
– På min förra arbetsplats satt jag några meter från ingången. När arbetskamraterna låst upp och stängt dörren visste jag vem som kommit. Det hördes på sättet att hantera nyckelknippan, säger Görel Kristina Näslund.

De ansiktsblindas favorit nummer ett var den israeliske politikern Moshe Dayan – lätt att känna igen på den svarta lappen över ena ögat. Görel Kristina Näslund har inga svårigheter med idrottsstjärnan Kajsa Bergqvist – på grund av hennes framtänder som är en aning sneda.

Beroende på hur grav åkomman är passar vissa yrken mindre bra för ansiktsblinda. Är det möjligt att tänka sig en politiker som inte känner igen människor? En pressfotograf utanför Slottet som ska plåta kungakändisar? En lärare med 30 elever? En receptionist? En polis?

– Tar polisen reda på om vittnen är ansiktsblinda? Förstår de som gör annonser med kändisars ansikten utan deras namn att ansiktsblinda missar budskapet? frågar hon.

Enligt Görel Kristina Näslund är det inte ovanligt att ansiktsblinda har en tendens att dra sig undan, att gå på bakgator för att inte stöta på människor, att välja ensamyrken, att isolera sig socialt.

Hennes främsta råd är: Tala om för hela världen att du har svårt att minnas ansikten.

– Många som hört av sig till mig blir lättade när de får reda på vad det är de lider av. Stressen rinner av och de kan gå ut och berätta om det. Och i stället för att hela tiden känna sig pressade kan de inrikta sig på andra sätt att känna igen människor på.

Under arbetet med boken har hon upptäckt att ansiktsblinda ofta har andra egenheter gemensamt: De har inte sällan dåligt lokalsinne, svårt att se vissa färger och är ibland dyslektiker.

En oproportionerligt stor del av dem hon intervjuade uppgav också att de var totalt ointresserade av kläder – och bilar.

Bilar ser ju ut lite grand som ansikten och när alla bilar är lika som grankottar är det förstås svårt att uppbåda något intresse för dem.