Mimi skrattar gott när hästarna busar med hennes mamma Cissi när de hämtar ut ponnyn Little Mike från hagen utanför Enskede ridskola.

Det är ett tag sedan Mimi var här sist. Hon har börjat i en ny skola och Cissi bestämde sig för att de skulle ta en paus i ridterapin. Tidigare har varje onsdag varit ”en vit dag” i kalendern. Planering och struktur är a och o för Mimi som har autism.

Hon behöver tid för att vänja sig vid nya miljöer och nya rutiner. Stallet är visserligen en plats hon tycker mycket om. Här känner hon sig hemma och trivs.

Mimi började i ridterapi när hon var fem år. Idag är hon nio. Att hon fick chansen berodde på att hennes mamma Cissi Skogh kände Pia Tillberg som är sjukgymnast med inriktning på rid­terapi. Tillsammans kunde de skapa en terapi som var skräddarsydd för Mimi.

Cissi Skogh är otroligt glad för att Mimi fastnade för hästarna. Hennes intressen går inte att styra, så det var bara att vänta och se om hon ville följa med till stallet vecka efter vecka.

– Eftersom hon inte kommer till mig och säger: ”Mamma, jag vill rida” eller önskar något annat är det upp till mig att tolka vad hon tycker om att göra. Det var ett lyckokast att hon tyckte att det var kul.

Medan vi intervjuar mamma Cissi ryktar Mimi hästen Little Mike med ivriga tag. Hon vill inte gärna prata och berätta. Kommunikation är inte hennes starka sida. Just därför är det fantastiskt att se hur samspelet med hästarna växer fram.

– Närheten och kommunikationen med hästen, tycker jag är det viktigaste med Mimis rid­terapi.

Utvecklingen har skett i långsamma steg fast Mimi snabbt visade att hon trivdes bland hästarna. Förs­ta året var hon helt nöjd med att bara mocka. Att sitta upp på hästryggen var ingenting hon längtade efter alls. Varför skulle man göra det? Varför pratade de andra tjejerna så mycket om det? Mimi brydde sig inte alls om att de andra tyckte att man skulle sträva dit. Hon kunde i vilket fall som helst inte föreställa sig att hon skulle sitta på hästryggen alldeles själv.

– Hon var rädd och visste nog inte riktigt hur hon skulle våga sitta ensam högt uppe på hästen.

Under sommaren efter det förs­ta året i ridterapi ritade Cissi och Mimi bilder där Mimi sitter ensam i sadeln på sin favorithäst och mamma går bredvid.

– Första gången hon provade red hon nog i två minuter. Pia har låtit henne bli trygg.

Cissi säger att hon pushat lite, lite. Annars är risken att Mimi fastnar i att göra samma sak hela tiden.

När man är med djur krävs det att man är koncentrerad. De reagerar direkt på man beter sig. Man kan inte springa hit och dit.

– Man måste vara här till hundra procent. Det är bra för Mimi och det är bra för mig också, ­säger Cissi Skogh.

Mimi brukar tröttna fort vad hon än gör, men rykta kan hon hålla på med länge.

Cissi Skogh understryker att det gäller att ha ett säkerhetstänkande när man låter barn med autism handskas med hästar. De är inte alltid så vaksamma och blir inte lika rädda och aktar sig när hästarna reagerar starkt.

– Man får ju aldrig glömma att hästar är levande varelser. Vi har noggrant gått igenom var det kan vara farligt att rykta hästen och hur man ska akta sig om den hoppar till och så.

Rutinerna i stallet och den ordning som oftast råder där passar personer med autism. Alla saker hänger på samma plats, hästarna får mat på samma sätt vid samma tider och rutinerna runt lektionerna är också liknande från gång till gång. Sånt skapar trygghet när man har svårt att smälta alltför många nya intryck. Förväntningarna stämmer in.

– Mimi är i en utsatt position med sitt handikapp även om hon inte är medveten om det själv, säger Cissi Skogh.

Pia Tillberg berättar om en annan av sina unga patienter i rid­terapi som har autism. Varje gång under ett år hade den flickan fått hålla i hästens grimskaft för att ta in den i stallet. Men att begripa precis hur saker och ting hänger ihop är inte självklart.

Plötsligt en dag, efter ett år i ridterapi, blev det tydligt för henne att grimskaftet hängde ihop med hästen och att hon hade makt över vad detta stora djur skulle göra. Ett stort ögonblick.

Samma dag blev det ett också ett bakslag. Stalldörrarna var inte stängda som de brukar och flickan blev jättearg. Har man autism vill man att saker ska vara som de brukar. Hon lät sig inte lugnas i första taget, men Pia Tillberg ­noterade att hon sökte tröst hos hundarna i stallet. Även det kändes som ett steg framåt och ett bevis för att hon själv kan hitta tillbaka till lugnet när något har gått snett, enligt hennes sätt att se det.

– Man måste vara cool i de där lägena, kommenterar Cissi Skogh. Mimi kan fastna för saker. Som dricka-maskinen i stallet. I början var hon lite besatt av den.

Ridterapin är utmärkt för att träna orsak och verkan. Som att hästen börjar gå när Mimi smackar. Vilken upplevelse!

Mimi har visat hur hon blir stolt av att hon påverkar hur hästen gör och mår.

– Första gången hon travade glömmer jag aldrig. Hon kunde inte sluta skratta. Det är så stort. Man släpper kontrollen samtidigt som man vinner något.

Nu skrittar hon helt själv och Cissi går en bit bakom.

– Men nu i slutet har hon sagt ’hej då’ till mig och helst velat trava hela tiden.

Hon har lärt sig hur man påverkar hästen med olika hjälper. Bara att lära sig stanna och starta igen är övning i orsak och verkan.

– Det är en otrolig utveckling. Att lära sig ta instruktioner som ryttare har varit svårt. Det kräver mycket koncentration att vara uppmärksam både på ledaren och på hästen. Att rida olika vägar med hjälp av bokstäverna som finns på olika ställen i ridhuset är också avancerad träning.

Mimi gillar alla rutiner kring ridningen också. Varje gång tackar hon hästen och ger honom morötter. Sedan hänger hon noggrant tillbaka alla saker. Sadeln på sin plats, borstarna i rätt låda.

–Det är en bra miljö för min tjej som behöver mycket struktur.

Cissi Skogh har själv engagerat sig allt mer i stallet. Ridningen och livet med hästarna har blivit Cissis och Mimis gemensamma intresse som de pratar om hemma.

Mimi är väldigt mycket ’här och nu’ i sitt sätt att tänka. Därför kan det vara bra att prata om och ta fram bilder på hästarna – både för att tänka om det man har varit med om och det som väntar nästa gång.

– Ridningen har gett Mimi en ny status i skolan också. Det är värdefullt att ta del av den auktoritet det ger att vara någon som rider och håller på med hästar.

Att komma till skolan och berätta att man har ridit var roligt.