Barnläkaren Carl Lindgren och barnpsykiatern Frank Lindblad känner varandra sedan länge. De utbildade sig till läkare på 1970­talet och har följt barn och ungdomar sedan dess. Frank som specialist i barn- och ungdomspsykiatri och Carl som specialist i barn- och ungdomsmedicin. De har under åren kunnat glädjas åt att barn och ungdomar i Sverige blivit allt friskare, att den svenska spädbarnsdödligheten är lägst i världen, att såväl mödra-, barn- som skolhälsovård i Sverige är synnerligen välutvecklad.

– I ett internationellt perspektiv är vi ett föredöme i hur vi tar hand om våra barn. Aldrig har barn haft förutsättningar att må bättre, säger Carl Lindgren.

Men på senare år har det goda samhället drabbats av ett bakslag. Den psykiska ohälsan hos unga har ökat dramatiskt i Sverige. Varför mår inte barnen lika bra som de har det? frågar sig de båda läkarna. De är oroliga för alla unga som förlorat aptiten på livet och tron på framtiden.

De ser flera möjliga förklaringar till fenomenet. Välfärdssamhällets starka medicinska utveckling riskerar att vi kräver att alltid ha en god hälsa. Alltför stark rädsla för stress en annan. Individualismen, i vilken ensam ska vara stark, är en tredje. En fjärde fundering är att den tid som barn tillåts – och tillåter sig själva – att vara barn tycks bli allt kortare. Socialt, men även i viss mån biologiskt, blir barn fortare ”vuxna” i dag än tidigare.

– Hälsa har blivit en livsmening, kanske i brist på religiositet eller en övergripande livsmening av annat slag. Ju friskare vi blir desto ängsligare är vi för att mista den hälsan, säger Carl Lindgren.

Han berättar att det allt oftare händer att föräldrar kommer med sina barn till läkarmottagningen för att de ska ”kollas upp” utan att de är sjuka. Sjukvården utvecklas mot en snabbköpsmodell.

Som förälder värnar man om sitt barns hälsa. Det är i grund och botten något gott. Men om man som barn hela tiden blir betraktad som sårbar, sjuk, värnlös kommer man successivt att inlemma det i sin självbild. Bristande självtillit ökar risken för att inte kunna hantera livets olika utmaningar på ett konstruktivt sätt.

– Det gror in i barns medvetande och de blir olyckliga, osäkra, signalerar att de inte mår bra. Det är synd om barnen. Från den dag jag började tills i dag ser jag helt andra symtom hos barn, säger Carl Lindgren.

I vårt välfärdssamhälle har vi fått en nolltolerans mot ohälsa. Det börjar som förväntningar, blir sedan krav och slutligen rättigheter. Helst vill vi må toppen jämt.

– Förväntningarna stiger snabbare än utvecklingen. Det skapar en spänning, ett missnöje som man från samhällets sida inte kan göra något åt, säger Frank Lindblad.

I våra ambitioner att nå topphälsa omdefinierar vi livet från fest och glädje till plikt och kontroll. Istället för att acceptera att livet består av utmaningar att övervinna betraktar vi dessa som hot mot vår trygghet. Föräldrarna överför sin oro till barnen.

– Vi gör barnen svaga och kraftlösa samtidigt som vi idealiserar individualiseringen. Det är så viktigt att bli något, att skapa sig en identitet – och så är man försvagad av alla dessa negativa förväntningar som man har mött på olika sätt under sin uppväxt. Det är ett svårt dilemma för den svenska tonåringen. Många löser det på ett bra sätt, men alla gör det inte. Det är väl det vi ser i de här siffrorna, säger Frank Lindblad.

I en internationell undersökning, sammanställd av WHO (världshälsoorganisationen) uppger barnen i Nederländerna, Spanien och Grekland att de mår bäst. Ett område där svenska barn hamnade långt ned på listan (plats 15 av 21) handlade om relationer till familjen.

Frågorna innefattade familjestruktur, gemensamma måltider, utrymme för samtal och känsla av delaktighet.

Drygt hälften av de svenska barnen svara ja på frågan om föräldrarna tillbringade tid med att bara prata med dem flera gånger i veckan jämfört med 70 procent av holländska barn.

– När vi har talat med kolleger i de här länderna säger finländarna att ”det är vår skola som är så bra. Man vet från början vad man har att rätta sig efter”. Grekiska doktorer förklarar de goda siffrorna med familjen, sammanhållningen och religionen. Det anser de vara den viktigaste förklaringarna, säger Carl Lindgren.

Den stora oron för stress i skolan ger de inte mycket för.

– Vi vuxna är så besatta av stress i våra egna liv att vi tror att det är ett problem för de unga. Jag tror inte ett ögonblick på att stressen i skolan är ett hälsoproblem, i alla fall inte för mycket stress. Visst kan enstaka elever vara plågade av prestationsstress, men detta är inte något som förklarar den generella ökningen av psykiska symtom hos svenska ungdomar, säger Frank Lindblad.

På sin mottagning möter Carl Lindgren en del 14-åringar som snart ska få sitt första betyg. De söker för olika psykosomatiska problem.

– I Sverige har vi idén att betygen kan skapa utslagningsmekanismer. I stället byggs det upp en stor oro kring första betyget. Ungdomar bedömer varandra varje dag, men många vuxna verkar ha svårt för att sätta betyg på kunskaper, säger Carl Lindgren.

Frank Lindblad och Carl Lindgren menar att vi inte ska undvika stress. Den är en del av livet, men att vi bör bli bättre på att lära ut betydelsen av återhämtning.

– Man kan tänka sig att alla de kloka och bra åtgärder som gjorts i det svenska samhället för att öka våra barns trygghet har fungerat som en medicin som överdoserats. Medicinen var rätt från början, men doseringen är helt fel i dag. Tendenserna vi ser hos barn kan vara en biverkan, säger Carl Lindgren.