-Tvagningen ska inte bara ske på rutin, utan föra tankarna till de egna handlingarna förklarar Suad Mohamed, islamolog och förskolelärare i Stockholm och fortsätter: Vad har man gjort med sina händer? Vad har man sett, vad har man hört, vad har man sagt? Och var har man varit med sina fötter?
Tvagningsrummet en trappa ned i Stockholms största moské brukar vara fullt inför fredagsbönen klockan ett. Här utför männen de obligaotirska ritualerna för att rena sig inför Gud.
Det fuktiga rummet är långt som en simbassäng. Grå och gröna marmorplattor. Rostfria tvättrännor längs väggarna - och golvfasta pallar för att man inte ska tappa balansen vid den sista delen av de obligatoriska tvagningsritualerna - nämligen att tvätta sina bägge fötter.
Höger först, sedan vänster.
- Tvagningen ska ta bort synd och leda till mer eftertanke och därmed mer andlighet, berättar Rami Al-Maqesi som är guide i moskén vid Björns Trädgård på Södermalm i Stockholm.
- Det innebär att man också ska tänka så här: De här fötterna, vart går de? Och var har de varit?
Det första som möter besökaren i moskén är annars skylten ”SKOGRÄNS”. De flesta ställer skorna i väggfasta hyllor - och att ta av sig om fötterna är kanske den ritual vi lättast lägger märke till utanför moskéer i alla länder. Men den har ingen som helst
symbolik:
- Det handlar mest om att det ska vara lättare att dammsuga, skrattar Rami Al-Maqesi. Det är som på Friskis & Svettis.
Nej, tvagningen är den viktiga symboliska handlingen och har att göra med de synder man ska rena sig från. I ”den stora tvagningen” måste man duscha hela kroppen medan ”den lilla” handlar om att praktiskt klara tvätten inför bönen fem gånger dagligen.
- Tvagningen är ett sätt att vara uppkopplad mot Gud, säger han. Ju mer man koncenterar sig på vad man egentligen gör under tiden och tänker på Gud, desto bättre.
Och det är ingen skillnad för kvinnorna, mer än att de tvättar sig en trappa upp i moskén. Den lilla tvagningen sker enligt samma ordning. Först bägge händerna. Sedan gör man alltid följande, tre gånger vardera: sköljer munnen, drar in vatten i näsan, väter ansiktet från pannan till hakan och från öra till öra, tvättar höger och sedan vänster arm till ovanför armbågen.
Sedan höger fot, och till sist vänster fot.
- Vi ska inte bara ta bort smutsen från fötterna utan också
rena synderna vi gjort, varje dag, förklarar Suad Mohamed, islamolog och förskollärare i Stockholm.
- Och tvagningen ska inte bara ske på rutin, fortsätter hon, utan föra tankarna till de egna handlingarna. Vad har man gjort med sina händer? Vad har man sett, vad har man hört, vad har man sagt? Och var har man varit med sina fötter?
Fötterna kan både leda dig till ett diskotek eller till moskén, exemplifierar hon. De lyder vad vi säger till dem att göra - och så står vi där och dricker alkohol i stället för att be böner.
- Det är ingen idé att förneka vad man gjort. För den som inte vill erkänna sina synder kommer Gud på domedagen att se till att händer och fötter börjar berätta för sig själva om vad de gjort, förklarar Suad.
Det är detta som den fysiska tvagningen ska påminna om. Visserligen tvättar man sig på utsidan, men det handlar om ”det innersta inre”, som Suad Mohamed säger.
Hur är det inom kristendomen? Kanske minns man berättelsen om synderskan Maria Magdalena, som hos både Lukas och Johannes
i Nya Testamentet smörjer Jesus fötter med nardusbalsam och torkar dem med sitt hår. Ändå har fötter och tvagningsritualer ingen särskild religiös betydelse i den kristna läran:
- Fötterna är en kroppsdel, konstaterar Lars Cavallin, tidigare domprost i katolska domkyrkan i Stockholm.
- På Jesu tid gick man i sandaler, hade inga strumpor och det var dammigt ute. När man trädde in i bättre hus fanns en slav som hällde vatten över fötterna.
Så när Jesus gör detsamma med lärjungarna under den sista måltiden blir det en chock för dem - inte för att fötterna som sådana skulle vara märkvärdiga, utan för att det han utför är en slavtjänst, förklarar Lars Cavallin.
- Ingen tittade åt en slav, fortsätter han. Jesus gör en gest av yttersta ödmjukhet för Guds skapelse och vill påminna om tjänandets höghet. Enligt Johannes träder den troende inte in i något herradöme, utan utför en tjänst.
Så berättar han att katolska kyrkan firar en speciell mässa under skärtorsdagen där det ingår en fottvagningsceremoni till minne
av sista måltiden, då nattvarden instiftades.
- Efter predikan upprepas den gest som Jesu gjorde mot lärjungarna. Tolv män som symboliserar apostlarna sätter sig ned och tar av sig på ena foten. Sedan knäböjer biskopen och den tjänstgörande prästen, häller vatten på vars och ens nakna fot och torkar av.
I många buddhistiska länder är det både praktiskt och religiöst symboliskt att ta av sig om fötterna. Såväl när man går in i ett thailändskt hem som i ett tempel ska man ta av sig skorna.
Fötterna anses smutsiga, och för det mesta får man aldrig visa fotsulan. När man sitter ned ska de därför peka mot marken, aldrig mot någon annan. De får heller inte användas för att flytta på något.
Man får inte lägga upp sina fötter på någon möbel eller ens placera dem mot ryggen på sätet framför på en buss eller ett tåg.
