Den 11 juni 1999 dog Anita Ruotsalainen. Tre medvetslösa veckor senare, den 4 juli, föddes den nya Anita. Fast det var knappast till ett bättre liv hon återvände.

Uppkopplad via slangar till väsande maskiner undrade hon vad som hänt. Varför låg hon på sjukhus? Och varför låg hennes syster bredvid henne, delvis lemlästad och förlamad?

Numera är Anita Ruotsalainen inte förvirrad. Tvärtom. Det finns nog få som med sådan tydlighet kan berätta hur en förvärvad hjärnskada kan påverka en människas liv och personlighet.

Sommaren 1999 var Anita Ruotsalainen en mycket välfungerande kvinna i medelåldern. Hon var gift, bodde i villa, hade tre barn, många vänner och arbetade hårt och entusiastiskt som sjuksköterska.

–En del uppfattade mig som en övermänniska, eftersom jag hade en sådan stor simultankapacitet och aldrig förlorade mitt lugn och mitt tålamod.

På kvällen den 11 juni var hon ute med några väninnor på discot Penny Lane vid Stureplan. Efter midnatt ville hon åka hem och gick utmed Kungsgatan och letade efter en taxi. Hon såg en på andra sidan gatan, tittade åt vänster och klev ned från trottoaren. Sedan small det till. Hon har fått händelseutvecklingen väl beskriven för sig, inte minst under den rättegång som följde på det som skedde.

En biltjuv kommer farande i 150 kilometer i timmen uppför Kungsgatan. Anita Ruotsalainen blir påkörd, flyger 30 meter och faller handlöst i gatan. Vänster ben pulveriseras, höger ben får stora sprickor, högra sidan av skallen spräcks och blodet forsar.

När hon körs i ilfart till Karolinska universitetssjukhuset känner ambulanspersonalen ingen puls, blodtrycket är noll och när de lyser i hennes ögonpupiller sker ingen reaktion. Det är därför Anita menar att hon ”dog”. Men efter att ha opererats i åtta och en halv timme, och legat i koma i tre veckor med olika livsuppehållande åtgärder, vaknar hon till liv igen.

På ett sätt är ”den nya Anita” sig lik. Hon är bestämd. Några dagar efter uppvaknandet ringer hon jobbet, försäkrar sig om att allt fungerar där och vill börja arbeta igen. Sin vänstra svårt skadade sida av kroppen vill hon envist inte vidkänna som sin egen. Hon hävdar att den är ”hennes syster”.

–Läkarna sa att den attityden var en typisk psykologisk reaktion som kallas ‘neglect‘. Men jag tror att det var nervbanorna till den vänstra sidan som inte fungerade. Jag kunde inte uppfatta den kroppshalvan, och därför tolkade min hjärna det som att den måste vara någon annan, och hittade på att det var min syster.

Efter att envetet ha kämpat för att kunna gå igen (det tog nästan två månader) fick Anita Ruotsalainen åka hem igen. Väl där upptäckte hon att hon inte alls var samma gamla Anita.

Hon brydde sig inte om sig själv längre. Skötte inte sin hygien. Struntade i vad hon hade på sig. Men framför allt hade hon inga känslor för andra, inte ens för sin man eller sina barn.

–Jag satt mest i soffan och gjorde ingenting. Om min då treårige son ramlade, slog sig och grät, kunde jag på sin höjd säga till min man att gå och trösta honom. Min empati var helt borta.

Med tiden återvände Anitas energi och lust så pass att hon började ta hand om sig själv. Men under en lång tid stannade utvecklingen, återvändandeprocessen, i denna fas.

–Det var bara jag, jag, jag som gällde. Jag berättade min lidandehistoria för alla, även för helt främmande personer som råkade hamna bredvid mig på bussen. Om de var intresserade eller inte var ointressant för mig. Hur andra mådde var jag likgiltig inför. Jag kom mig inte ens för att fråga.

Självklart blev Anitas familj starkt påverkad av den nya ”självupptagna” och ”känslokalla” Anita.

–Det var inte bara jag som blev påkörd. Hela min familj blev påkörd.

När människor drabbas av kraftiga personlighetsförändringar efter en olycka eller ett slaganfall brukar det bero på skador i pannloberna. I pannloberna ”omvandlas” kroppens affekter – exempelvis tryck mot bröstet, fjärilar i magen, spända muskler – till medvetna känslor. Någon skada i pannloberna hade dock inte Anita Ruotsalainen. Förmodligen var det istället ett evolutionärt sett äldre känslocentra, det ”limbiska systemet”, som var skadat.

Det är där hjärnan registrerar och sänder vidare affektimpulser från kroppen. Det är där som hjärnan ibland snabbt avgör om vi ska fly, strida eller bli helt passiva, innan vi ens blir medvetna om vad vi känner.

Anita Ruotsalainen berättar att hon efter olyckan förlorade sin förmåga att känna rädsla. Det har vissa fördelar. En av hennes många uppgifter idag är att hålla föredrag om hur det är att drabbas av hjärnskada. Hon kan stå inför en publik på flera hundra personer utan att vara det minsta nervös. Förut var hon också mycket rädd för döden, trots att, eller kanske just därför att, hon suttit vid många dödsbäddar. Nu kan hon stirra döden i vitögat utan att skälva.

Fast ibland är det förstås klokt att bli rädd.

–Om jag är ute och går en mörk kväll är det bara förnuftet som kan få mig att byta sida av trottoaren om jag exempelvis ser en berusad karl komma emot mig. Rädd är jag inte. Inte ett dugg.

Det går inte att komma åt känslorna efter en hjärnskada med hjälp av psykoterapi, menar Anita Ruotsalainen. Man har helt enkelt inte tillgång till dem. Nervimpulserna når inte fram.

–Möjligen kan kognitiv terapi vara bra. Med hjälp av sådan terapi kan man komma till insikt om vad det är som fattas inom en själv och hur andra reagerar på ens beteende och sätt att vara.

Innan Anita Ruotsalainen kom till full insikt om sin problematik var hon övertygad om att hon kunde börja arbeta som sjuksköterska igen. Det fungerade inte så bra när hon prövade. Gammalt kunnande fanns kvar, men hon kunde exempelvis inte lära sig att hitta på sjukhuset. Hennes orienteringsförmåga, som framför allt sitter i högra hjärnhalvan, är nästan helt borta. Gång på gång gick hon vilse.

För egen del tror Anita Ruotsalainen att hon blivit hjälpt av att föreläsa om sitt eget öde. Att prata och åter prata om sig själv, och skriva dagbok, har gjort att hon kunnat bearbeta det som skett.

Och det märkliga har skett att Anitas känslor har börjat återvända, mer och mer.

–När min äldsta dotter meddelade att hon var gravid reagerade jag knappt. Tänkte bara, jaha, jaså. Men under graviditetens gång har jag kunnat glädja mig mer och mer.

Små känsloplantor av empati, kärlek – och sorg – spirar inom Anita Ruotsalainen. Fast de växer inte lika vilt och frodigt som före olyckan.

Antidepressiva läkemedel är ett måste för Anita Ruotsalainen. Utan dem sjunker hon ner i ett passivt och depressivt mörker, berättar hon. Med hjälp av dem återställs serotoninbalansen i hjärnan och hon får tillräckligt med lust och vilja för att kämpa vidare.

Vilja och egen motivation är nummer ett på kravlistan för en lyckad rehabilitering, säger Anita. Hon har sett allt för många som försvinner in i likgiltigheten. Nummer två är träning och åter träning.

–Hjärnan har en fantastisk förmåga att återhämta sig. Gamla nervbanor som slutat att fungera kan sätta fart igen. Man kan också väcka nya nervbanor, som legat och sovit, genom idog träning.

Om Anita Ruotsalainen i framtiden ska bli helt återställd är en öppen fråga.

–Det är som om jag klättrade uppför ett berg. Jag har kommit en bit ovanför den mörka dalen, men jag får inte känslorna med mig helt och hållet. Jag når inte upp till toppen.