Onsdagskvällen då allt skulle förändras var Ronney Westin på personalfest. Han var mitt i livet. 35 år fyllda hade han nyligen fått ett chefsjobb. Och hemma i villan i Järfälla ammade hustrun parets tredje barn, en liten dotter.

Vid tiotiden bestämde sig Ronney för att åka hem. Först skulle han bara svänga förbi jobbet och hämta datorn. Eftersom han inte kom ihåg koden till hissen tog han trapporna. Raskt sprang han uppför, gammal idrottsman som han var. Han minns att han öppnade dörren till kontoret. Sedan svartnade det. Totalt.

En arbetskollega hittade Ronney Westin på golvet nästföljande morgon. Han fördes i ilfart till Karolinska Universitetssjukhuset, där man kunde konstatera att Ronney fått en kraftig hjärnblödning. Genom ett neurokirurgiskt ingrepp avlägsnades blödningen, för att förhindra att trycket skulle stiga i skallen.

Trycket steg ändå och hjärnan svullnade. Normalt sjunker hjärnans vakenhetsgrad naturligt vid ett sådant tillstånd. Men läkarna bestämde sig för att söva ner Ronney, ännu djupare, för att ge kropp och hjärna maximal vila. Dessutom klädde de honom i en kyl­dräkt för att sänka kroppstemperaturen. Till på köpet hade han ådragit sig en lunginflammation och hade hög feber.

I 16 dagar ”sov” Ronney Westin, uppkopplad till en stor mängd apparater. Han pendlade mellan liv och död. Nya operationer gjordes. Ett batteri av mediciner sattes in. Läget stabiliserades.

Det är rörande att ta del av de hälsningar, tankar och teckningar som besökande familjemedlemmar, släktingar och vänner lämnat vid hans sängbord. Allt är sammanställt till en dagbok som Ronney sparat. Hopp, förtvivlan, tårar, kärleksfulla meddelanden, funderingar över hur det varit –och så böner till, ja krav på, Ronney att inte ge upp. ”Ta fram din fightingspirit nu.”

Eftersom Ronney Westin var försatt i en mycket djup drömlös narkotisk sömn, koma, minns han ingenting. Förutom en sak. Någon gång under detta drama tyckte sig Ronney ställas inför ett val, ett vägskäl. När vi sitter och pratar lyfter han höger arm och pekar.

–Där såg jag någonting, ett konstigt sken, kallt, äckligt, som liksom drog mig till sig. Men så där, säger han och lyfter vänster arm och pekar, såg jag mina barn. Då valde jag det.

Valde du det?

–Ja, jag valde mina barn, livet. Jag valde att leva.

Resten av berättelsen handlar om en lång kamp. Och en järnvilja som tycks kunna trotsa materiens lagar.

Efter 16 dagar vaknade Ronney Westin upp. Rörde lite på nacken, en arm, ett ben. Stundtals slog han upp ögonlocken och kunde titta en stund på besökaren.

Fast uppvaknandet motsvarade förmodligen inte förväntningarna hos hoppfulla nära och kära som tänkt sig ett hjärtligt ”återseende”. Var det samma gamla Ronney som trädde fram igen?

Ja, Ronney kände det så. Det självbiografiska minnet var nästan helt intakt. Likaså fungerade de flesta andra minnesfunktioner. Men kroppen ville inte alls lyda.

–Det värsta var att jag inte kunde prata. Tungan var slapp och svullen. Äckligt.

Även när tungan började bli rörlig igen blev allt fel. Han kände igen alla sina familjemedlemmar, men när en sköterska bad honom säga deras namn var det bara ett ord som kom över hans lappar: ”mamma”.

För mig är det obegripligt att Ronney Westin varit så handikappad. Han är en snack­salig typ. Ibland är det lite svårt att förstå vad han vill säga, ibland hittar han inte orden, att skriva och rita är hjäpmedel han tar till då och då, men på ett eller annat sätt lyckas han uttrycka det han vill.

Likadant är det med de kroppsliga förmågorna. Han går lite ryckigt, men det går undan vare sig han ska sätta på kaffe hemma i lägenheten eller demonstrera något för killarna i det fotbollslag han tränar. Med tanke på att hans högra sida var totalförlamad för ganska exakt fyra år sedan ter det sig för mig som ett smärre under. Hur är det möjligt?

–Det är viljan. Jag vet att allt går, bara man har lite jävlar anamma.

Var har du fått den viljan från?

–Det vet jag inte. Den bara finns där.

Den har alltid funnits där, bekräftar hans mamma Anita, då jag frågar henne. ”Ronney har alltid varit envis.” Han har också alltid gillat att träna. I yngre dagar spelade Ronney Westin fotboll i Brommapojkarna, han har sprungit maraton, lyft skrot med mera. Detta bagage har han uppenbarligen haft nytta av i sin återhämtningsprocess.

Ändå kan jag inte låt bli att fundera vidare på det här med viljan. Var kommer den ifrån? Om det nu är så som hjärnforskare älskar att säga – ”du är din hjärna” – undrar jag hur en köttklump kan ha en vilja? I Ronneys fall verkar det också som om hans framåtanda fått honom att läka både snabbare och att han klarat mer än han skulle gjort utan den.

–Jag har förvånat läkarna många gånger. Och jag har sett många andra som inte går framåt.

Hur det här hänger ihop vet inte Ronney Westin. Han tror inte heller att läkarna gör det.

–Läkarna är bra på att rädda liv, och lappa ihop kroppen, men sedan kan de inte hjälpa till, säger Ronney, och menar att de inte förstår sig på det psykologiska.

Ibland har viljan vacklat. I början gjorde han snabba framsteg, men lika snabbt försvann hans vänner. De slutade att komma på besök och hörde sedan aldrig av sig. Nästa bakslag var när han fick komma hem efter ett halvt år på sjukhus, bara för att upptäcka att hans fru inte orkade ha honom hemma, utan ordnade en plats på ett sjukhem. Efter en tid på sjukhemmet meddelade sedan hust­run att hon ville skiljas.

Det märks att det här är ett känsligt ämne för Ronney Westin. Han återkommer till det några gånger under våra samtal. Talar om hur han var nära att tappa sugen, ge upp helt och hållet. Nu hade han ju förlorat allt. Jobb, hus och familj. Vad hade han kvar? En trasig hjärna i en trasig kropp.

När det var som mörkast inombords kunde Ronney ångra sitt val, att han valde livet istället för döden. Döden är inte nödvändigtvis en slutstation, filosoferar han. Kanske man kan bli en fågel, eller en hund? funderar Ronney Westin, skrattar till och rycker lite lättsinningt på axlarna.

Skrattar är något han gör ofta. Även om jag ibland kan ana att han – självklart – bär på en hel del sorg är det framför allt livsglädje som Ronney utstrålar. Han vägrar acceptera de begränsningar som hjärnskadan medfört.

–Jag är inte sjuk, säger han upprepade gånger.

Först har jag svårt att förstå vad han menar. Han är ju fortfarande delvis handikappad. Efter ett tag begriper jag att han inte upplever sig vara sjuk eller handikappad. Det är bara fråga om tid och träning, sedan ska allt bli som förr igen, tror han.

Jag får höra från personer i Ronney Westins omgivning att han har en övertro på sina förmågor, att han har en viss ”insiktsproblematik”. Det finns faktiskt en neurologisk diagnos som ­heter asnosgnosi och innebär att man på grund av skador i vissa delar av hjärnan – bland andra insula – inte kan inse att organismen har en sjukdom. Man får enkelt uttryckt inte de rätta signalerna.

– Andra tycker jag är ‘skadad‘, så jag får väl acceptera att det är något fel på mig. Men själv känner jag mig som den gamla Ronney. Allt kommer att bli som förr, det tar bara lite tid.

Hur det förhåller sig i Ronney Westins fall vad gäller insiktsproblematik vet inte jag. I vilket fall kan han berätta dråpliga historier om hur han huvudstupa kastat sig in i saker han inte alls klarat av. Som när han gick till simhallen med barnen och hoppade i den djupa bassängen. Han sjönk som en gråsten – kunde inte längre simma. Som när han åkte till fjällen, tog linbanan till toppen och vräkte sig utför backen. Två gånger fick han hämtas med skoter ­efter att ha ramlat nästan direkt och slagit sig fördärvad.

Märkligast är att simförmågan och förmågan att åka slalom kom tillbaka eftersom Ronney alltid vägrade ge sig. Uppenbarligen har han genom sina idoga försök tvingat hjärnan att ta friska områden i anspråk för att ta över uppgifter som de skadade haft hand om förut. Nu drömmer han om att börja springa igen. Och så skulle han vilja hjälpa andra med förvärvad hjärnskada – ge dem av sitt överflöd av tro och hoppfullhet.