Jag (kvinna, 55) oroas ofta av kraven på ungdomar. En flicka i yttre delen av min bekantskapskrets fick bröstförstoring i 18-årspresent av sin far. Det går knappt att kommentera, eller hur?

Nu ser jag också en annan ­ätstörning hos bland andra min sons kompisar. Deras föräldrar är givetvis glada över att grabbarna (de flesta runt 20) avstår från alkohol, tobak, chips, läsk och onyttigheter, men det känns inte bra att se dem proppa i sig käk som gåslevergäss. Jag hör dem prata om enorma viktuppgångar och kaloriintag som ligger skyhögt över vad de behöver.

De måste äta kosttillskott för det finns ingen möjlighet tidsmässigt att proppa i sig all mat de anser sig behöva. På nätet finns en mängd chattgrupper och tongivande guruer som har otrolig auktoritet i de unga männens liv. De här från början slanka pojkarna går nu med armarna nästan stående ut från kroppen och vaggar fram.

Har man upplevt 70-talet är det svårt att acceptera att så här stiliserade och stereotypa köns­ideal skulle ha en chans. Och så är man för gammal för att få ha en åsikt – det märks efter att ha nått den ålder då folk (framför allt kvinnor) blir osynliga. Luft!

Kanske får man ge igen och börja bete sig ohämmat, det spelar ju ingen roll, ingen ser en ändå. /Gudrun

Min dotter är idag fyra år. En alldeles underbar härlig tjej, glad sprallig, rolig och inte alls tjock. Möjligen mullig. Bebishullet sitter länge kvar i vår släkt och alla har kraftig benstomme.

När hon var tre år kom den första kommentaren på dagis: Tjockis! Hon visste inte ens vad tjockis var och kom hem ledsen och frågade. Idag är hon fyra år och får fortfarande kommentarer av andra barn. Det absurda är att hon inte är tjock.

Mina barn äter knappt godis, äter bra mat och har knappt druckit läsk. Vi äter sunt och rör oss sunt. Visst, hon skiljer sig från vissa barn. Hon har kraftig benstomme och ser ut som ett sunt friskt barn.

Vad är det för samhälle? Ska man vara trådsmal redan som ­litet barn? /Upprörd mamma

Oj oj oj, om ni bara visste! Jag är 58 år, fick anorexi 1963 (13 år). Av någon anledning som jag har förträngt ”grejade” jag det hela. Vikten låg dock på 38 kg. Mammas reaktion var underlig. Hon ville lägga locket på, för pappa fick absolut inte märka någonting. Alltså inte mycket hjälp där, inte. Mamma såg det som ett direkt påhopp på henne. Diagnosen anorexi fanns inte på den ­tiden. Andra utbrottet kom 1966.

Nu säger alla att man blir ­botad om man vill. Jag säger: man blir aldrig frisk. Mitt förhållande till mat är så komplext. Antingen hetsäter jag men kräks aldrig, eller så kör jag stenhårda dieter. Aldrig, aldrig normala matvanor.

Jag har en fin familj med man barn och barnbarn och de har nog aldrig märkt så mycket av mitt kaotiska inre. /Oxen

Det är säkert en välgärning att lära barn och ungdomar självkänsla, liksom att påvisa det sjuka i trådsmala modeller och snedvridna skönhetsideal. Jag tycker dock att verkligheten inte är så enkel. Vi lever i en tid och i en värld där fetmaepidemin sprider sig och där även gruppen kraftigt överviktiga barn och tonåringar ökar.

Något måste göras för att hejda denna utveckling, som ­leder till ett enormt folkhälsoproblem och som kommer att kosta samhället gigantiska summor. Kraftig övervikt innebär på sikt ett livshotande tillstånd, betydligt värre än flertalet cancersjukdomar.

Om man kan fånga upp övervikt i tid kan många troligtvis undgå att drabbas av ledsjukdomar, diabetes, högt blodtryck, hjärtsjukdom, infertilitet, cancer, för att ta några exempel.

Jag tycker att man måste tala klarspråk. Det är faktiskt farligt att vara överviktig. Ingen kan säga emot det faktum att rökning ger lungcancer. Att uppmana någon att sluta röka anses varken vara kränkande eller ett hot mot integriteten. Att däremot säga till någon att äta mindre är förbjudet. Varför?

Jag skulle därför vilja ha ett råd från en ungdomspanel:

Hur talar jag som läkare om för en 15-åring att denne väger 25 kg för mycket, utan att han/hon blir arg och ledsen? Är detta alls möjligt? Får man över ­huvudtaget säga något? Är det en kränkning för individen att tala om övervikt även när det är uppenbart?

Mitt ansvar måste vara att både belysa problemet och hjälpa till med en lösning, inte att låtsas som ingenting och låta både vikten och problemet växa.

Men vad säger jag?

Att vara nöjd med sig själv och att känna att man duger är en sak. Det är inget motsägelsefullt att vara nöjd med den man är – men inte med sin övervikt. /GC, Läkare

Män och pojkar drabbas lika hårt av skönhetsideal som flickor. Skillnaden är att det inte skrivs om det. Killar får lida själva i det tysta. Tjejer görs däremot medvetna om att det är fel, att det är omöjliga ideal.

När kvinnliga modeller visas upp förs det alltid en debatt om det, att det är fel. När Fredrik Ljungberg eller Beckham ligger som kalsongmodeller på stora planscher över stan säger ingen ifrån. Däremot hörs många uppskattande kommentarer från kvinnor. Pojkar drabbas på så sätt nästan dubbelt. Det anses mer ”okej” att objektifiera män, ingen säger ifrån. Och de lämnas själva och ingen bryr sig.

Över 100 000 unga killar ­använder anabola steroider i Sverige för att uppnå dessa manliga ideal. 75 procent av alla självmord begås av män, självmord är vanligaste dödsorsaken bland unga och medelålders killar. Det är nog inte för att de mår så mycket bättre än tjejerna?

Jag vet själv vad det betyder att må dåligt över sin kropp. När jag var yngre gick jag inte på en strand eller hade shorts eller t-shirt på många år. Att må så är inget jag önskar någon tjej eller kille. /Leif Nilsson

”Vi fanns redan på 70-talet och jag var en av dem. Lyckad, klok, vacker och alldeles normalviktig vårterminen före studentexamen. Twiggy var vår förebild trots de bästa hemförhållanden. Det var aldrig mammas fel. Mina ränder sitter fortfarande i och jag skulle aldrig tillåta mig ett kilo extra. /Suz

”För det första: om en tonåring vill bli vegetarian tyder det oftare på ökad empati än på ätstörningar. Att välja att inte äta djur ska uppmuntras, inte ses som något som ska behandlas.

För det andra: Sluta upprepa att det är lyckade tjejer som har anorexi. Det får precis omvänd effekt – du är inte lyckad förrän du haft anorexi. En tjej som inte har det strävar inte tillräckligt hårt. Anorexi är ett misslyckande, sluta påstå något annat! /Anna

”En vacker dag kanske västvärlden uppnår den mognaden att man förstår vitsen med det islamska förbudet att avbilda människor, och att med slöjor och annat begränsa utseendeexponeringen. Nu kan man tycka att islam går alldeles för långt. Lagom vore bäst överallt. /Magnus S

”Det är en myt att ätstörningar beror på tuffa kroppsideal. Snarare beror dagens ätstörningar på all lättillgänglig mat i våra överflödssamhällen.

Många klarar inte att ­behärska sitt sug, utan äter sig feta (=ätstörning). Samma människor tar till extrema metoder som självsvält när de vill gå ned i vikt (också ätstörning).

Men att som fet vilja gå ned i vikt är inte osunt. Det är bara svältmetoden som är osund. /Smal och glad

”Skönhetsidealen genom tiderna har alltid varit svåra att uppnå. Förr i tiden skulle man vara fet och blek, för det ­visade att man var rik och mäktig.

Nu är det tvärtom. Nu ska du se ut som Barbie och vara solbränd. Men varför anstränga sig så hårt när man kan njuta av det man har? Din kropp är den vackraste ägodel du kan äga. Ändra inte på den. Använd den. /Ungdom

”Även tjejer som anser att de ideal som syns i tv och tidningar är fel kan påverkas av dem – det är så reklambilder fungerar. Alla vet att det är lögn att ett visst tvättmedel får kläderna att se ut som nya, men påverkas ändå ­undermedvetet.

Det behövs åtgärder mot de allt sjukare ideal som syns i media. Företagen tjänar pengar på bekostnad av vanliga medborgare, som inte vill ha den här typen av samhälle. /Maria