– När det gäller fibromyalgi, kan jag säga direkt att det är psykosomatiskt.
Det säger Eva, en av de minst 250 000 personer som har denna diagnos i Sverige. När det gäller orsakerna till fibromyalgi går åsikterna isär. Vissa, bland andra Sveriges fibromyalgiförbund, hävdar att det alltid är fysiska orsaker bakom sjukdomen. Eva ser det inte så. För hennes del är det väldigt tydligt hur symtomen inleddes i samband med att hennes man började utsätta henne för fysisk och psykisk misshandel.
– Men jag ville inte hamna i konflikt med honom. Så jag teg. Och vaknade med att jag hade borrat in mina naglar hårt i mina handflator.
Hon sov inte gott. Var på helspänn, hade ont i käkarna när hon vaknade. Kände sig gammal och stel. Värken började i händer och armbågar och spred sig sedan till axlarna. Det brände, sved och stack. En gång var hon säker på att hon höll på att dö av en hjärtinfarkt och hamnade på akuten. De hittade inga kroppsliga fel och skickade henne vidare till psykakuten.
– Men där var så rörigt och eländigt att jag inte ens gick in. Jag gick till min husläkare istället. Han har remitterat mig vidare till psykologer och psykiatriker.
Eva och hennes man, som vi kan kalla Hans, hade varit gifta i många år och hade två tonårsdöttrar. De hade inte alltid haft det dåligt. De levde gott med villa, bil, båt och utlandsresor.
Hans var en väldigt karismatisk person som var den självklara mittpunkten på fester. Han drev eget företag som gick mycket bra. Det var fest nästan jämt. Vin till varje måltid. Hans drack mer och mer. När han var full kunde han bli väldigt våldsam. Till och med personlighetsförändrad och farlig, särkilt efter det att Eva begärt skilsmässa.
– Då började helvetet, berättar Eva. Det var hot, våld, förföljelse, vandalisering och förnedring. Det var vedervärdiga saker som hände i mitt liv då. Ingen kunde ana vilken misär som dolde sig under den fina ytan.
Eva berättar om sönderslagna möbler, blåmärken som hon försökte dölja för barnen, en benoperation på grund av Hans misshandel, hur hon kommer hem till en lägenhet helt tömd på möbler, hur döttrarnas kompisar ringer polisen för att de hört att Hans hotade Eva, hur hon blir offentligt förnedrad på internet, blir inlåst
i ett kallt rum, blir dömd att betala sin mans skulder efter oegentliga affärer, hur hon hamnar i personlig ekonomisk katastrof, hur hon är rädd att bli mördad, poliseskort … och så sjukdomskänslorna som förlamar henne.
Eva kunde inte längre ta på sin hud, hon hade värk i hela kroppen och fick ingen sömn. Det var
oöverkomligt att lyfta armarna, liksom kamma sig. Att tvätta fönster var inte att tänka på. Och koncentrationsförmågan var borta. Att sköta ett arbete blev en omöjlighet.
Varför ville din man dig så illa?
– Han hade nog sett mig som en ägodel som skötte ruljansen hemma. Nu gick jag förlorad. Han mötte motstånd för första gången och blev aggressiv. Jag antar att han kände sig maktlös, för barnen höll ju på mig. Han hade inget adekvat sätt att reagera på, så han reagerade med ilska.
Hon skulle vilja träda fram offentligt och berätta mer om sin historia. Men ännu är hon inte redo. Hon har fullt upp med sig själv.
– Jag kan knappt gå ut och gå. Jag får knyta upp armarna i jackan på ett särskilt sätt, för det gör så ont om de bara hänger ner. Och fötterna – det känns som jag går på kullersten. Sedan är det yrseln, panikångesten. Allt det här är nytt sedan skilsmässoprocessen började för fem år sedan.
Kan du se några orsaker tidigare i livet till din fibromyalgi?
– Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv. Har inte tagit emot hjälp eller kunnat delegera. Det är en svaghet. Jag har till exempel aldrig haft mina barn på dagis eller lämnat bort dem till någon barnvakt.
Men barndomen var bra, tycker Eva. Hon hade föräldrar som lyssnade på henne. Hon har alltid haft en bra relation till sin mamma. Däremot tycker hon att hon blev feg under de sista åren med sin exman. Hon höll igen för mycket och vågade inte agera till sin fördel. Hon var rädd och kände sig jagad.
Eva är 49 år och sjukpensionär i dag. Hon har gått i terapi för att acceptera att hon kanske aldrig blir helt bra. Hon trodde att det skulle gå över. Många gånger har besvikelsen varit stor när det har gått åt fel håll.
– Mina personliga och praktiska problem har inte blivit värre under de senaste åren. Men kroppen har blivit sämre. Den känns tung och gammal. Och det är ju samma symtom som vid depression. Det är som om en deprimerad hjärna har flyttat ut i kroppen.
Armarna och fötterna sviker henne. De gör ständigt ont, en molande värk som aldrig ger sig. Det är svårt att inte ständigt fundera över vad det kan vara, även om Eva någonstans vet. Något reumatiskt kanske, tänker Eva ibland. Värken är ju så påtaglig.
Eva har tagit emot mycket hjälp, men också sett till att hon fått den. Terapi, sjukgymnastik och vattengympa – alla tänkbara behandlingar. Och det har varit bra.
– Men jag måste nog fixa det här själv, hitta min egen lösning. Kärnan till mina problem handlar kanske om att få berätta vad jag varit med om.
Hon har full förståelse för dem som inte orkar söka hjälp, för just kraftlösheten är förlamande. Själv tror Eva att hon har orkat för att hon har haft så bra stöd av sina nära och kära. Hon är mycket
oroad över att fibromyalgipatienter blir yngre och yngre och tänker att det har med stress och prestationsångest att göra.
– Det gäller att se upp i tid. För det första att förebygga sådant här genom att försöka minska stressen för våra barn, men sedan också se till att människor som börjar få symtom får rätt behandling snabbt. Att de får hjälp att varva ner och inte hamnar i olika medicineringsförsök.
Trots att Eva är så medveten om att hennes symtom är psykosomatiska kan hon inte förklara vilka känslor det är som har fastnat i kroppen. Samtidigt återkommer hon ofta till känslan av att vara orättvist behandlad. Hon säger att hon blev oskyldigt dömd
i samband med hennes mans affärer. Oskyldigt dömd att betala hans skulder.
– Tänk dig att bli förklarad skyldig till något du inte har gjort!
Någonstans vet hon att hur mycket olika slags behandling hon än tar emot, så handlar hennes tillfrisknande om något slags upprättelse. Hennes sjukdomshistoria är väldigt konkret.
– Det är nog därför som jag har fått så bra mottagande när jag har sökt vård. Jag har själv vetat vad mina besvär beror på. Det är antagligen lättare att hantera en sådan patient.
Hur ser din framtid ut?
– Min sjukpension omprövas vartannat eller vart tredje år och det känns vettigt. Det är inte helt nattsvart.
