När Axel Carlberg var dominikanbroder levde han i stark obalans mellan bönetidernas struktur och de oändliga uppdragens kaos. Han flög så ofta runtom i världen att han hade silvernivå på sitt bonuskort.

Som småbarnsförälder styrs Axel Carlbergs tillvaro helt av dagislämning, reglerad arbetstid och fritid. Han cyklar varje dag till sitt kontor i Lund där han tar emot klienter som coach i personlig utveckling. Bönerna får han ägna sig åt någon annan gång.

Få människor kan jämföra så pass olika liv. Efter 23 år som munk i dominikanerorden blev Axel Carlberg pappa och har i dag två barn, Nils, tre år, och Astrid, nio månader. Han beskriver skillnaden som en ”enorm befrielse” - i det att han inte behöver arbeta hela tiden. För honom hjälper ­familjelivet till att sätta fysiska gränser för vad en människa klarar av.

– Dels finns objektiva krav, som dagistider, läggning, helger och semestrar. Det ger en struktur på dagen och året som jag ­menar är positiv. Dels finns samvarons krav, som med min son Nils. Om jag inte är uppmärksam utan sitter vid datorn märker han det direkt.

När Axel Carlberg skilde sig från bröderna och sitt prästämbete för fyra år sedan var han förvånad över att de flesta ”ute i världen” arbetade mindre än dem han kände i katolska kyrkan. Han har sett flera munkar och nunnor gå i väggen – mitt i bönelivets dagliga och mycket strikta struktur.

– Man får så många uppgifter i kyrkan, förklarar han, och det finns alltid något uppdrag man måste förbereda. Som själavårdare kände man att man aldrig kunde säga nej. Det finns inga ­begränsningar för vad kyrkan begär av en, så man får lära sig att själv sätta stopp.

Den yttre strukturen hos ­dominikanerbröderna är framför allt de fem bönetiderna varje dag – och det fanns gånger när Axel Carlberg inte alls kände för att ­avbryta sitt arbete för att gå till bön eller mässa med de andra bröderna. Väl i kapellet insåg han att han behövde näringen från psaltarpsalmerna, liksom samvaron när bröderna åt frukost, lunch och kvällsmat tillsammans. I Lund satt de alltid kvar en stund efter lunchen och pratade.

– Det var en favoritstund, ­berättar Axel Carlberg. Vi fick en paus mitt på dagen då det alltid var ljust ute. Jag hämtade energi både där och i de regelbundna ­bönerna. Att vara observant på kravet att man måste följa gemensamma tider ger tillvaron ett lugnt tempo.

Axel Carlberg är övertygad om att vi behöver begränsningar och hänvisar till boken När karaktären krackelerar av den amerikanska sociologen Richard Sennett. Den handlar om hur det flexibla arbetslivet gör människor desorienterade. Om individen oavbrutet måste ”återuppfinna” sig själv i nya projekt urholkas den personliga integriteten, menar Sennett.

– Avsaknaden av struktur, alltså oändlig flexibilitet, är till mångt och mycket förutsättningen för vår enorma ekonomiska utveckling, inser Axel Carlberg. Men om vi inte kan hantera den klokt blir vi i stället offer för friheten. För att gå vidare i livet behöver vi de fasta gränserna, inramningen som en förutsättning för personlig utveckling. Alla behöver visst motstånd. Jag behöver det när jag kommer hem för att släppa arbetet.

Vilket slags motstånd var utvecklande för dig i ordenslivet?

– Bönen som erbjuder tid och rum för tystnad, och för att stanna upp. Och man måste vara tillräckligt mycket stilla och tyst för att det ska ge effekt, säger Axel Carlberg och jämför med en kitschig souvenir: Den lilla kupolen med en snögubbe där det börjar snöa om man skakar på den. Sedan lägger sig flingorna igen.

– Det är precis så det går till i bön. Först går hjärnan på högvarv och det tar tid innan pratet i huvudet tystnar. Inte förrän stillheten infinner sig kan man lyssna till sin egen kropp och till andra röster än sin egen, bli ­öppen för andra perspektiv än sina egna. Och det är otroligt utvecklande.

Axel Carlberg menar att vi också behöver långvariga åtaganden för att växa – så som ett arbete, långvariga relationer eller ordenslöften till att bli dominikanerbroder.

Vad tar du med dig in i familjelivet?

– Min klostererfarenhet gör att jag har en viss längtan efter ett någorlunda strukturerat liv. Jag har också behov av tystnad och stillhet under dagen. När jag känner att jag jobbar för mycket, ­inser jag att det inte är bra vare sig för mig själv eller min familj. Ibland är jag inte lyhörd för vad kroppen och själen behöver. Vi har ju objektiva behov som näring, motion, reflektion och vila. Får man inte det riskerar man själslig och kroppslig ohälsa.

Egentligen skulle han vilja gå till jobbet tidigare, men under ­Agnetas mammaledighet får Nils inte lämnas på dagis förrän nio. Sedan cyklar Axel Carlberg till sitt lilla kontor i centrala Lund – ”min klostercell” – och tar fortfarande en rejäl paus mitt på dagen. Han hoppar aldrig över maten och tar en ordentlig promenad efter lunch. På kvällarna äter familjen tillsammans vid sextiden.

– Sedan gäller det att övertyga Nils – som inte alls är för strukturer – att han ska lägga sig vid åtta. Det där vill han fördröja så länge det bara går. Familjelivet är så ­annorlunda, eller hur? Så några ­regelbundna böner har jag inte så mycket tid till i dag, men vi går i kyrkan på söndagarna.

Axel Carlberg ser lycklig ut:

– Familjen – tänk vilken bra ­inrättning! Något att ansvara för, så man inte bara är utlämnad åt sig själv.