Han kan faktiskt inte minnas när i livet han började meditera. Innan han flydde med sin familj från Tibet för 50 år sedan? Under de första svåra åren i Nepal? Eller när han som ung kom till ett buddistiskt kloster i Dharamsala, norra Indien?

Pema Dorjee, buddistmunk, rektor och nära medarbetare till Dalai lama, skrattar ofta. När han ska demonstrera sin meditationsställning ber han oss ”väcka” honom när fotograferingen är klar – så snabbt går han in i ett djupt, meditativt tillstånd.

Det är sådana som Pema Dorjee och hans bröder som neurovetare undersökt med EEG och magnetröntgen och kunnat konstatera att uppmärksamheten ökar klart med så regelbunden träning i meditation. I ett experiment kunde en munk kontrollera sina känslor så starkt att han inte reagerade för en plötsligt smäll. Munkarna visar också en större aktivitet i pannlobens positiva känslocentra än ovana meditatörer när de uppmanas att försätta sig i ett ”medkännande” tillstånd.

När Pema Dorjee kommer till Sverige handlar det inte om neurovetenskapen. Han samarbetar med Karlstad Universitet i pedagogik och leder buddistiska reträtter. När vi ses har han nyligen undervisat en grupp meditatörer som ställde honom frågor som: Vad menar du med meditation? Finns det olika sorter? Hur kan jag minska min stress?

Pema Dorjee brukar inte ge några konkreta råd mot stress, utan svarar med en metafor:

– Det är som vid en operation, man börjar inte förrän man tagit reda på vad det är för sjukdom. För mig handlar det inte om att göra si eller så för att bli av med stress, utan att undersöka vad den kommer sig av. Hur blir man så störd?

Pema Dorjee tror att vi gör för mycket på samma gång, och att våra mentala förmågor inte klarar det. Ändå håller vi på så: Sysslar med det ena medan vi börjar med det andra. Det stjäl energi, säger han, till skillnad från när man fokuserar på det man gör precis just nu.

– När jag kommer hit till Sverige gör jag prioriteringar: Infinner mig där jag ska vid vissa tidpunkter och ägnar mig åt en sak i taget. Om jag blandar allt kommer jag att vara ingenstans.

Att bli så närvarande och fokuserad kräver träning, till exempel i koncentrerande meditation. För en nybörjare kan det underlätta att ha tyst och stilla omkring sig, men Pema Dorjee varnar för att göra det alltför bekvämt omkring sig. Meditera ska man kunna göra var som helst.

– Till slut kan man fokusera på det där glaset i tio minuter, säger han och pekar på vattenglaset han ställt framför sig.

Han har rätt, med undantag för att det bara är mycket, mycket tränade meditatörer som kommit i närheten av den tiden. I ett experiment kunde munkarna i genomsnitt hålla fast en bild i 4,1 sekunder, medan vanliga människor hade en tid på 2,6 sekunder. En enda munk kom upp i 12 minuter och fem sekunder.

– Om man kan sluta ha ett ’monkey mind’ (tankar som hoppar från det ena till det andra) och bara fokusera på en sak i taget händer många bra saker, säger Pema Dorjee. Skolbarn blir direkt bättre i sina ämnen. Bara känslan av att använda sin kunskap mer effektivt kan man dra nytta av. Det är klart att det kan minska stressen.

Själv ser han sig som en rastlös person som reser till Europa tre, fyra gånger per år. Håller föreläsningar om sin skola för tibetanska flyktingbarn, om medveten närvaro, om fred och miljö. ”Så flygplatserna är mitt meditationställe”, tillstår han.

– Det är så klart en bra sak att vara avspänd och att stilla sinnet, men det finns mer att göra. Sitt inte bara på en meditationskudde i timmar, utan gör något för medmänniskorna också.

För Pema Dorjee finns en ytterligare mening med att träna våra sinnen och tankar till att bli klarare, klokare och visare: Vi ska också bli mer medkännande och öka vår kärlek och omsorg. Och så ska vi bli mer toleranta, mer generösa. Och då vill han inte tala om någon särskilt meditationsteknik:

– För mig handlar meditation också om att dela med sig av allt det som är lika för oss i livet i stället för att se alla olikheter. Jag vill inte dö – och ingen annan heller. Jag vill glädjas i livet – det vill andra också. Alla vill vi bli mer lyckliga och lida mindre – oavsett klass, ras, eller yrke. Kärlek och medkänsla är möjligt om vi ser andras lycka och lidande som om den vore vår egen – för så starkt hänger vi samman.

– Alltså gäller det att möta alla människor på samma nivå. Jag ska möta dig som en mänsklig varelse, inte som ’skribent’ och ‘lady’. Och du ska inte se mig som ’tibetansk flykting’ och ’munk’, säger Pema Dorjee.

Men man kan berätta om honom också som flykting. Han var nio, tio år när han kom till Nepal medan hans mamma slet hårt för familjen. Umbärandena pågick under flera år och förändringen från att ha haft varmvatten, säng och en filt fick honom att tänka: Kanske är det här en liten bit av helvetet?

I dag kan han se på de svåra åren i Nepal som ”en god meditation”.

– De har bidragit till att jag kunnat bli en bättre människa. Jag hjälpte min familj och vi hjälpte varandra. Och så fick jag träna mig i att inse att allting är i ständig, icke-permanent förändring. Sedan dess har jag velat använda min medvetenhet till att öka medkänslan, kärleken, toleransen och visheten. För en sak är säker: Om man inte förlorar sitt hjärta kommer allting att förändras till det bättre.