När någon vän eller bekant ringer till Mary och hör hur det är, svarar hon alltid ”Bra, hur är det själv?”, hur ont hon än har.

– Man vill inte göra någon ledsen, säger Mary Lundin.

Värken molar och gnager, ibland hugger den till. Det går aldrig att veta på förhand var det ska börja värka, det kan vara armar, axlar, höfter. Vissa dagar är uthärdliga medan det gör förskräckligt ont andra. Morgnarna är värst.

I dag är Mary Lundin 82 år och värken har varit hennes följeslagare genom livet. Som sjuåring fick hon barntuberkulos, knölros i benet. Sjukdomen läkte ut, men hon hade kvar smärta och hälta.

Men som barn och ung funderade Mary inte så mycket över smärtan och inte pratade man om den heller. Sjukdomar skulle tystas ner. Näsan rann hela barndomen eftersom hon var allergisk mot både katten, korna, hästarna och höet på gården där hon växte upp.

– Men ingen brydde sig väl om ifall man var snorig jämt. Nu vet vi ju mycket mer.

Från barndomen minns hon gamla släktingar som var förvärkta. När hon som flicka hälsade på låg de i någon soffa eller säng. Det var inget särskilt med det utan något som hörde ålderdomen till. Men i dag har Mary ofta tänkt hur ont de måste ha haft, när det inte fanns mediciner, inga höftproteser, ingen sjukgymnastik, ingenting.

Mary Lundin har haft värk sedan barndomen och är präglad av den tidens sätt att se på smärta och sjukdom. Hennes morfar brukade säga ”Får kroppen vara i fred så läker den sig själv”.

– Jag har väl också den inställningen att inte ta för mycket av alla medel. Men det är klart att operationerna har varit som att komma till en annan värld. När man har haft så in i baljans ont och sen vaknar upp och kan stå eller röra sig igen. Det är fantastiskt.

För Mary kom reumatismen i 40-årsåldern, det började med att fingrarna värkte. I dag har hon opererat in proteser i båda höfterna och i knäet, läkarna har tagit ben från höften och opererat in i foten, hon har provat allsköns mediciner och blivit våldsamt sjuk av en del på grund av allergin, gått på handgymnastik, ätit smärtstillande, fått massage, provat att sluta äta kött, gått på sjukgymnastik. Visst har det lindrat, men hon har aldrig blivit kvitt sin värk. Ett tag fick hon inte ens upp handen till munnen, men det får hon nu. Varma bad var det bästa, men det kan hon inte gå på längre eftersom hon är allergisk mot klor.

– Man har försökt med olika lockande piller, men det håller inte det heller. Det är mest ­reklam. Men jag har lytt när de sagt att jag ska äta dem.

Som 14-åring började Mary att arbeta, först som barnflicka och sedan på kontor. När hon var 15 år träffade hon sin man Åke och började arbeta på hans föräldrars åkeri i hamnen i Norrtälje, där hon fortfarande bor på övervåningen ovanför kontoret. På den tiden hade Lundins åkeri tio hästar och tio lastbilar.

Mary Lundin har skött bok­föring, betalat ut löner och om någon lastbil på gårdsplan har behövt flyttas har hon gjort det också. Körkort tog hon 1953.

– Har man ett familjeföretag är det alltid arbetet som går först, det går inte att säga att nu går jag hem. Det är klart att det väl inte var bra att sitta så mycket när man hade anlag för reumatiskt. Man kom först vid 6–7 på morgonen och gick vid 17 när det var dags att laga middagen. När man är först och sist på ett jobb så sliter man väl ut sig. Man tror ju att man är evigt stark.

Vid köksbordet har hon utsikt över gårdsplanen från sitt fönster och har fortfarande koll på lastbilar och chaufförer.

– Jag lägger mig i nu med, säger Mary och skrattar.

I dag är det Lars, 30-årige sonsonen, som driver familjeföretaget med hjälp av sin pappa. Han går upp till farmors kök och tar en kopp kaffe vid diskbänken innan det är dags att lasta av. Det är Lars som rycker in och hjälper Mary när hon har sina dåliga dagar och inte får på sig kläderna på morgonen.

– Då åker kläderna på med fart, säger Mary.

Lars säger att Mary har en väldigt bra relation till sin sjukdom. Sedan kan han tycka att det är lite onödigt när farmor står i 45 minuter och försöker få på sig kläderna och inte ber om hjälp.

– Men envisheten är en väldigt bra egenskap. Det här att lära sig leva med smärta, där har jag lärt mig mycket av farmor. Det går att stänga bort den till en viss gräns bara man fokuserar på något ­annat. Nu vet jag inte om du verkligen tänker så? frågar han Mary.

– Jo, jag gläds åt det som är. Jag kan inte bara stampa och gnälla. Man behärskar sig.

På senare tid har förmågan att acceptera smärta och obehag lyfts fram som en betydelsefull komponent i hantering av smärta, men Mary har aldrig behövt gå på kognitiv beteendeterapi och öva exponering och acceptansstrategier. Hon har det i sig sedan barnsben.

Lars Lundin tror att det är skillnad mellan generationerna hur man ser på smärta.

– Vi som är yngre förlitar oss så mycket på externa experter, man har inte längre inställningen att man ska kunna hjälpa sig själv.

Dagen därpå ska Mary till Danderyds sjuhus för att få höra om det går att operera höften en gång till. Då är det Lars som kör.

– Vi vill inte gärna släppa någon färdtjänst på henne. Det är bara ett misstag så kan det vara slut. Det är ganska lätt att vrida ett ben ur led om man ska få in farmor i en bil. Hon är ganska skör.

Sonhustrun kommer upp och sätter på mer kaffe, lite senare kommer sonen Lars-Åke upp och tar en kopp han också. Eftersom alla arbetar och bor i samma byggnader behöver Mary aldrig känna sig ensam. Flera gånger om dagen kommer någon i familjen och tittar till henne.

– Vi har gemenskap och bryr oss om varandra. Det är som ett sånt där gammaldags hushåll där farmor satt på undantaget. Det är svårt för andra att förstå att man kan vara så nära inpå varandra hela tiden. Begravningsentreprenören sa att han aldrig träffat en så enad familj, annars brukar det bli bråk, säger Mary.

Hennes man Åke gick bort för ett år sedan, efter 64 års äktenskap. Då var han 88 år och hade gått ut för att köra lastmaskinen, han arbetade fortfarande. Men han kände sig lite vissen, fick en hjärtinfarkt och på några minuter var han borta.

– Nog har det tagit på mig. Han var ju mitt stöd. Vi tog hänsyn till varandra.

Mary har inte velat tråka ut folk med att prata sjukdom, utåt har hon alltid försökt vara glad men nog har hon haft sina stunder. När värken och tröttheten var som värst hade hon Åke att prata med.

– Det var min make som fick ta det. Och nu är det min son jag klagar för. Han är också en snäll lyssnare, man behöver vräka ur sig lite då och då.

När hon hade som mest ont brukade hennes man stryka henne över kinden och säga att han älskade henne, kärlek lindrar också smärta. Mary berättar hur mycket roligt de hade tillsammans, både arbete och fritid. Stugan vid Norrtäljeviken var ett andningshål. Två gånger om året reste de till sol och salta bad som dämpade smärtan. De har varit på Kanarieöarna, Kreta, Marbella och många andra platser.

–  Jag har levt ett bra liv.

Men Mary har på äldre dagar fått finna sig i att förlora funktion efter funktion. Nu går fingrarna inte längre att använda till att skriva. När hon fick rullator så grät hon när hon första gången gick över gårdsplan.

–  Det är inte roligt för en gammal Norrtäljestjärna att komma med rullator. Det är penibelt på något vis.

Hon tillägger att hon nog är lite tjurskallig. Arbetsterapeuten tycker att hon ska sitta i rullstol, men det vill hon inte.

Mary Lundin har varit tålig med sin smärta, men det betyder inte att hon har resignerat och tänkt att det ska vara så resten av livet. Hon har i alla år hoppats att forskarna ska komma på en medicin eller en behandling som till slut ska bota sjukdomen.

– Hoppet har man hela tiden, Man måste hoppas, annars går det åt skogen.

Och glädjeämnen finns fortfarande. I köksfönstret har Lars ställt en inramning av ett suddigt litet foster, det är ultraljudsbilden på tredje lilla barnbarnsbarnet som väntas i februari.

De två andra barnbarnsbarnen, Isabel 6 år och Gabriel 8 år, springer ofta och gärna upp till farmors lägenhet.

– Häromdagen var jag dagmamma åt Isabel för hon var dålig och hennes mamma måste jobba. Jag satt i sängen med ­Isabel och vi lekte med knäckformar – det enklaste enkla. ­Isabel började sjunga ”Nu tändas tusen juleljus” och efter en stund sa hon ”Jag blir alldeles rörd så tårarna kommer”. Lilla jäntan! Det är sådant man lever av.

Det är lättare att få Mary Lundin att prata om arbete, barn och barnbarn än om smärtan.

– Skulle man gnälla jämt då blev man nog väldigt ensam.