Han är rätt sorgsen över det beteende han ser på gatorna i Stockholm. Han tycker vi skärmar av oss – med stora solglasögon, i en mP3-spelare eller genom att sitta med näsan i datorer. I värsta fall är alla sinnen avstängda medan vi är uppkopplade någon annan stans.

– Vi undviker den möjlighet till ögonmöten som vi kan få till vardags, säger Tord Pååg, frilans­regissör inom film, teater och scenpresentation.

– I storstäderna har vi ett sätt där vi blockar ut varann med ögonen. Vi tittar ner eller stirrar egenartat. ’Du finns inte’ eller ’jag tänker inte ge dig nån bekräftelse’ kan det betyda.

För några år sedan gjorde Tord Pååg en liten test då han träffade Vattenfalls elkraftsingenjörer från olika världsdelar. Han skulle utbilda dem i scennärvaro inför att hålla en presentation och ställde två frågor om vad ögonkontakt betyder i deras kultur:

1) I vardagen?

2) Inför publik?

Den första frågan fick en massa olika svar. Som att man i Peru förväntas ha ögonkontakt med andra överallt på gatorna. Att muslimska kvinnor döljer sig genom att slå ned blicken inför män. Att en man i Pakistan aldrig får utmana någon auktoritet med att hålla fast blicken. Att japaner också via ögonen odlar hedern i att inte vara för personlig – till skillnad från fransmän som kan ha ögonkontakt i flera sekunder ”utan att det behöver betyda att man ska gå hem och gifta sig”, som Tord Pååg säger.

– Men den andra frågan besvarade alla lika: På scenen förväntas man vara i ögonkontakt med publiken, se till att det blir ett möte. Vet vi svenskar om det? Inget fusk med att bara panorera över hela raden eller fästa blicken på näsroten som en del skådisar lär sig. Men de är ju som de flesta – jätteblyga för att utlämnas i ögonkontakt.

Låt oss ta gatubilden som utgångspunkt för hur vårt sätt att använda ögonen kan kännas. På stan har Tord Pååg iakttagit att vi snabbt kan titta förbi eller negligera andra med blicken, eller helt enkelt stirra ut folk. Att genomborra varandra med ögonen kan betyda ”jag ska ha hela det här ­utrymmet”, menar han. Den ­inställningen märks också när vi inte möter blicken utan kan gå rakt in i varandra i ett gathörn.

– Annars är det i ögonkontakten vi justerar oss – okej, du går till höger och jag till vänster. Att bekräfta varann på det sättet är att säga ’du finns’. Den som bara tittar rakt fram förnekar andras existens och jag tycker sånt ger en obehaglig känsla av obefintlighet. Man kan väcka mycket förnekelse via blicken.

Låt oss nu kliva upp på scenen. Om det så bara är en presentation vi ska hålla för kollegerna har vi nu en publik framför oss. Det är ett utsatt läge att ställa sig där, konstaterar Tord Pååg. Allas blickar är fästade vid den ensamma personen där framme. Man är till allmän beskådan, sårbar och skör.

– Det är en extrem situation, eftersom den väcker så grundläggande känslor i oss från barn­domen – just ifråga om hur man fick ta plats och vara i centrum. Hur mycket sedd blev man? Vilka känslor var förbjudna och inte? Samma tankar om vad som är förbjudet kan uppstå på scenen. Därför ska man söka stöd i publiken genom att ta ögonkontakt.

Ska den som har ett uppdrag på scenen söka stöd hos publiken? Jag blir fundersam men kommer inte på varför. Medan jag försöker få fatt i tankarna kommer jag på mig med att titta upp i taket till vänster. Det händer om och om igen under intervjun och vi skrattar gott – för Tord Pååg sitter ju framför mig i soffan. Han vet precis vad jag gör:

– Du tittar ’fem i elva’, som det heter. Man kan också fly från ­mötet genom att göra så. Men jag är här! Försök hitta din tanke i mötet i stället. Det föds här och nu.

– Men du kanske tror att du inte får finnas? Eller att jag ska döma dig, kritisera dig? Sånt är jobbigt – men om vi har ögonkontakt väcker det motsvarande blyghet i mig. Jag litar på dig för jag känner igen mig i dig. Igenkänning inger djupt förtroende.

Senare berättar Tord Pååg att han kämpat hela livet med sin blyghet. Han har fått träna på att våga stå kvar i sig själv när han stått på scen. För någon där ute ”ser ut som pappa som dömde ut mig”, berättar han. Eller som mamma ”som ofta ironiserade ­eller sa åt mig att ligga lågt och inte ta plats”. Tolkningen kan lätt bli just – förnekelse.

– Jag vet en kvinna som upplevde en hel publik som ett gäng mobbare för att hon varit med om det i mellanstadiet. Hon skulle gå in på scenen och försvara sig varenda kväll. Smärtan i att vara ­avstängd från kontakt kan vara jättestark.

De som arbetat bort sin scenskräck har ofta haft en rädsla för att inte duga och för vad andra ska tänka, har Tord Pååg noterat. Då har de stängt av sina känslor i stället för att bli närvarande. Ungefär som när vi gråter och håller för ansiktet, förklarar han, ett sätt att gå in i vårt privata rum. Under scenträningen brukar han uppmana:

– Ta ögonkontakt! Vi är här ute, se på oss – det är verkligheten. Man måste ta risken att möta vad som pågår där ute.

När vi har ögonkontakt väcks ofta känslor, och poängen enligt Tord Pååg är att känslor bara kan uppstå här och nu. Det betyder att ”ett äkta möte” är något närvarande och helt unikt. Och ­eftersom känslor berättar lika mycket på scen kan de på samma sätt göra varje möte med varje publik unikt.

– När skådespelare får publiken att känna att det som hände bara kunde hända just den kvällen – då har de varit närvarande. Scennärvaro är att inse att det bara är här och nu som gäller, och återigen – det sker med ögonkontakt. Ögonen är en resurs när man står på scen och närvaron skapar känslan – för det går inte att fly. Där har intellektet inte så mycket att ge.

Fastän publiken inte ska göra eller säga någonting, menar Tord Pååg att det är en trygghetsskapande faktor för talaren att ta stöd i någons ögon. Han brukar dela ut kontakten på olika ställen och ofta instinktivt välja dem som ser ut att ha en öppen själ eller vara allmänt tillmötesgående. Energin som går ut genom deras blickar bildar som en bro mellan honom och publiken, och blir en bekräftelse på att han får finnas till, äga deras uppmärksamhet.

– Jag vill våga lita på att bara vara i mötet, i närvaron, säger han, utan att kunna veta något om den andra. Jag kanske blir ­bedömd eller kritiserad, eller personen kanske sågar mig intellektuellt där bakom pannbenet. Men jag väljer att se människan jag möter som stödjande.

Jag tittar upp mot taket till vänster igen för att fundera – och Tord kommenterar:

– Tankarna kommer ofta emellan så det blir stopp i flödet. När ögon, kroppar och känsloliv möts handlar det om att få en upplevelse, ett möte som är mer än intellektet. Annars skulle du och jag ju bara kunna mejla.

Tord Pååg jämför det med bandbredd – att vara ansikte mot ansikte är den mesta fullformatskommunikation som finns. I all samvaro är ögonkontakten a och o.

– Det finns ingen bättre kontaktyta än ögonen, säger han.

– Att inte ta ögonkontakt är att stänga av enorma möjligheter till att inge förtroende på ett djupare plan än bara intellektet. Själens spegel betyder att det är där jag tillkännager mig. Att använda känslorna i mötet och stå för dem – det är närvaro. Både i livet och på scenen.