LJUNGBY När Pelle Andersson första gången träffade docenten i neurologi på universitetssjuk­huset i Lund var han så nervös att han först inte vågade säga du utan niade henne.

– Jag hade sådan respekt för henne. Och inte vågade jag fråga om jag fick bli sjukskriven. Men det blev jag ju.

I dag är Pelle Andersson opererad för epilepsi, mår bättre än han gjort på många år och har börjat arbeta heltid igen. Men det har varit en besvärlig väg.

Påsken 2001 satt Pelle vid datorn och skrev ett mejl till sin son Michael. Plötsligt stod det helt still i huvudet. Vad är påsk? Och vem är Michael? Det var fruktansvärt obehagligt och han började gråta. Men anfallet gick över efter några minuter.

En tidig morgon på jobbet 2002 kände han sig yr i huvudet. Pelle Andersson jobbar som maskin­operatör på Strålfors i Ljungby och hann som väl var kliva ner från sockeln där maskinen stod innan han svimmade. När han vaknade hade han slagit huvudet blodigt och fick åka ambulans till Ljungby lasarett.

Pelle fick fler anfall under året som följde. Ibland tappade han orden eller förmågan att läsa för en kort stund. Han pratade högt och konstigt under anfallen, som tungomålstalande, ibland förlorade han medvetandet och föll ihop.

– Redan då frågade jag om jag inte kunde få komma till universitetssjukhuset i Lund. Jag kände ju att jag mådde jättedåligt, jag kunde knappt ta vara på mig själv emellanåt. Men då svarade min doktor ”Vad ska jag remittera dig för?”. De satte in Zoloft, nerv­medicin, och skickade mig först till psykolog och sedan till psykiater. De trodde väl att jag hade blivit lite knäpp i skallen.

Pelle Andersson fick träffa psykolog och svarade snällt på frågor om barndom, uppväxt, hemförhållande och hur han hade det på jobbet, men tyckte inte att det hjälpte stort. Psykiatern sjukskrev honom.

– Jag var ju maktlös och blev sämre och sämre. Under de 6,5 åren fram till operation gick det tio dagar som längst utan anfall.

Till slut var det företagsläkaren som skrev en remiss till neurologkliniken i Lund. När han var på sjukhuset 2004 fick han veta att han egentligen inte hade rätt att ligga där eftersom det inte var en specialistläkare som remitterat honom.

Men utredningen slutfördes, Pelle fick epilepsidiagnos och åkte hem. Anfallen kom tätare, han kunde inte arbeta och medicinen hjälpte inte.

– Efter ett år sa min läkare: ”Du tycker inte att du ska söka upp en psykiater i alla fall?”. Jag förstod inte varför, men jag vågade inte säga något. Till slut återremitterade han mig till Lund.

Den nya utredningen visade att hans epilepsi gick att operera. Vårdgarantin på tre månaders väntetid hölls inte utan han fick vänta nio månader på operationen som gjordes 2008, då en bit av hjärnans högra tinninglob togs bort.

– Minnet är bättre, jag har ingenting som stör hjärnan. Det kan poppa upp telefonnummer jag ringde för 20 år sedan, jag är som ett uppslagsverk. Jag har fått en helt ny livskvalitet.

Det är förstås omöjligt att säga om Pelle Andersson skulle ha fått träffa en neurolog snabbare om hans titel varit chefsjurist och inte maskin­operatör. Men han tror själv att hans bakgrund spelar in. Pelle började jobba direkt efter grundskolan.

– Jag har aldrig varit glad i att bråka. Jag bugar och tackar. Inte har jag vågat ifrågasätta, mer än möjligen ställa en fråga.

Han är inte den som nitsikt förbereder sina läkarbesök och googlar om symtom och mediciner.

– Jag bara litar på dem, jag kan ju ingenting.

Men i efterhand har han läst på om epilepsi. Han skulle önska att läkare visade mer empati med patienter som inte ligger på och strider för sin sak.

– Men läkarna i Lund, de som är riktigt högt utbildade – vilken ödmjukhet de har och så goa de är. När jag var på återbesök i Lund så träffade jag av en händelse min första läkare där. Han kom ihåg vad jag hette, vad jag jobbade med och vilken medicin jag tog. Vi hade inte träffats på fyra år.

Pelle plockar fram ett brev som verksamhetschefen på medicinkliniken på lasarettet i Ljungby skickade till honom i augusti förra året.

”... det hade naturligtvis varit mycket bättre för dig om operationen hade kunnat göras tidigare. Vårdgarantin som är för specialistvård kunde heller inte hållas. Patienten har i så fall rätt till vård på annat universitetssjukhus, numera informerar vi alltid patienter om detta och vart patienten skall vända sig. Jag hoppas att du mår bra i dag och jag beklagar det inträffade.”

Pelle fick hjälp att göra en skadeanmälan om det som hänt, men fick avslag med motiveringen att han inte lidit någon personskada orsakad av felaktig diagnosticering utan fått riktig vård och behandling för de besvär han uppvisat. Hans epilepsi var svår­behandlad och det är inte ovanligt att läkare också undersöker om det kan finnas en psykisk grund för anfall.

– De har sitt facit och jag har mitt. Den här biten att skicka mig till psyket, det finns ju ursäkter hela vägen när de kör fast i utredningen. Men bemötandet är också viktigt, det är oförskämt att säga ”Du tycker inte att du ska söka upp en psykiater i alla fall?”.

Vad beror på att högutbildade och lågutbildade har olika lätt att få specialistvård?

– Vissa läkare och högutbildade är kanske närmare varandra i resonemang. Jag tycker att läkarna i Lund värderar människor lika. Men jag kan tycka att de på lägre nivå har uttryckt sig klumpigt.

Efter operationen har Pelle inte haft några anfall. Det var en lyckans dag när han varit anfallsfri precis ett år. Då fick han köra bil igen och kunde vrida om nyckeln i sin nyköpta Toyota.

– Det var en underbar känsla efter att ha åkt färdtjänst i fem år. Jag gjorde en resa på 150 mil och hälsade på bekanta. Läkaren sa att bland det värsta som kan hända en man i 50-årsåldern är att förlora körkortet, det är så mycket stolthet i det.

Det som hållit honom uppe under de svåra åren är seglingen. Pelle fortsatte att segla trots att läkaren avrådde. När han väntade på operationen döpte han om sin skärgårdskryssare till Brain Storm. Friskis och Svettis i Ljungby har också varit ett andningshål, där han nu är tillbaka som ledare.

– Min personlighet är lugn och lite blyg, utom när jag står på gympagolvet med 100 personer. Då går det bra för då är jag säker i min position, då är det jag som är bas.