Efter ett visst antal kilometer händer något som är svårt att beskriva. Själen släpper förtöjningarna.

I mitten av 70-talet skrev ­James F Fixx boken The Complete book of running som kom att bli ett slags Helig skrift. Den handlar bara om en sak: att sätta den ena foten framför den andra, att springa. I boken försöker en löpare förklara vad det handlar om:

”Att springa är en barnslig och primitiv handling. Det är det som lockar, tror jag. Man rör sig som ett barn igen. Man befriar sig från civilisationens band. När man springer beger man sig långt tillbaka i tiden.”

Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt näringsliv, beskriver långdistanslöpning som ett slags återgång till stenåldern, till de primära, ursprungliga drifterna.

Löpningen förändrade hans liv.

Han började för tio sedan ­ efter­som han blivit fet och därför att han hade en önskan om att vara frisk även den andra halvan av ­livet. Han var då 38 år.

– Jag hade satsat på karriären, var med i alla debatter, hade en massa bollar i luften, jobbade mycket och märkte att jag höll på att gå in i väggen som man säger.

Det gick trögt i början. Skadorna avlöste varandra.

Men så för fyra år sedan kom ­genombrottet och han kunde springa riktigt långt utan problem.

– Det blev ett slags meditation att springa. Jag tycker om att springa i naturen. Skogen flyter förbi på något sätt.

Förra året, när familjen var på bilsemester i USA, sprang han i Grand Canyon.

– Jag startade halv fem på morgonen då det var mörkt. Jag sprang uppför kanjondalen, upp på platån tvåtusen meter upp, samtidigt som solen gick upp. Det är något som jag aldrig kommer att glömma.

För ett par år sedan – också på semestern – kutade han längs kammen på en vulkan i Ecuador och i sommar skall han till Korsika och springa något som kallas GR20. Det är 17 mil på fem dagar i mycket kuperad terräng.

– Jag springer med en packning på fem kilo där ett minitält på ett kilo ingår. Det går bra att springa med packning eftersom det är kuperat och man belastar olika delar av kroppen hela tiden.

Precis som James F Fixx har Stefan Fölster svårt att beskriva det som händer under den meditativa löpningen i naturen. Det fick honom dock att omorientera sitt liv.

–J ag tappade intresset för ­materiella saker. Brydde mig inte längre om att bygga om och bygga till huset. Jag sålde motorbåten och köpte en kajak. Livet blev mer minimalistiskt. Jag fick ett annat sätt att se på vad som är viktigt. Saker som jag hållit på med och som jag nu ser som irrelevanta.

Han fick distans till jobbet och karriären och det sociala livet. Familj och vänner har blivit viktigare och han går inte som förr på middagar för att träffa rätt personer.

– Och så bryr jag mig inte så mycket om vad andra tycker ­längre.

Författaren och journalisten Ulf Wickbom är nu 64 år och han tycker att han bara blivit bättre och bättre som löpare med åren.

Numera har han satt upp principer som han håller stenhårt på. Ett av dessa påbud lyder: Du skall icke springa en maraton snabbare än fyra timmar.

– Det finns de som menar att vår tids förbannelse är att vi alltid måste tänka. Ett sätt att ta bort detta är att gå på raveparty och ta hjälp av droger eller alkohol. Men är man en enstöring som inte tycker om att dansa kan en väg vara den långsamma extas som långdistanslöpning ger. Det är meditativt och ger extas i ultra­rapid. Det finns inget att berätta. Det finns inget att komma ihåg, säger han och låter som en blandning av en zenbuddistisk mästare och en sufisk mystiker. Enligt sufierna är människan en resande som långsamt fortskrider genom olika stadier längs en väg som leder till målet: Att uppgå i verkligheten.

Ulf Wickbom började springa på 70-talet när han bodde i New York och då löparvågen drog in över USA med full kraft. Nu – ett 20-tal ­maratonlopp senare – är han mer lockad av det kontemplativa ­inslaget i långdistanslöpning än att springa fort.

– Jag har en liturgi när jag ska ut och springa långt, som en tjurfäktare, omsorgsfull med påklädningen inför en ritual som kan sluta med döden. Man ska vara noga med att snöra skorna. Och så kan jag inte ge mig ut annat än hel eller halv timma. Jag vet inte om det är något tvångsmässigt ­eller om det ingår i ritualen. Och ingen musik, inget snack i ­telefon.

Ofta springer han på Öland där han har hus och efter sex, sju kilometer i jämnhöjd med Nabbelund släpper det och portarna öppnas.

–Som alla mystiska upplevelser är det svårt att beskriva. Man tappar medvetandet och börjar ta in intryck. ’Jag är en stupränna för intryck’, som Tomas Tranströmer skriver. Det är som att möta sitt andra jag, man ser sig själv, sitt vanliga jag.

På senare tid har han också ­intresserat sig för ekofeminism. Med det menas att inte sträva ­efter att kontrollera och behärska naturen – som Linné till exempel – utan ge sig in i naturen, se sig som en del av den och uppgå i den.

– Då ska man klä sig i gamla söndertvättade kläder som varit med, som varit i naturen många gånger förr.

Han ser också löpningen som en hyllning till svårigheterna, till motståndets lov i tider när kvällstidningarna tipsar oss om hur vi kan få mer av allt gratis på fem minuter.

– Man tänker mycket när man springer. Det forsar genom en. Mycket sorteras undan, förtretligheter pressas ut medan annat som är användbart vaskas fram. Man börjar om.

Var och en blir salig på sin tro. Författaren och frilansjournalisten Ludvig Rasmusson springer och har alltid sprungit på det sätt som passar honom. Han har två maraton och en bok om joggandets teknik och filosofi bakom sig.

– Jag började springa på 70-­talet tillsammans med två kompisar som var väldigt målinriktade. Jag sprang på skoj och följde inte de regler som fanns utan stannade och plockade blommor och blåbär. De slutade efter ett tag men jag har fortsatt, säger han, 71 år i dag.

Han springer runt i Stockholm, ofta tillsammans med hunden Gloria, nosar och upptäcker nya saker.

– Visste du att det finns en ­liten sjö på Långholmen.

På Reimersholme har han hittat en staty av en kvinna som klappar en hjort – och som Gloria av någon anledning är mycket rädd för.

Men backar gillar han inte och snabba ruscher för att ladda batterierna, eller rensa hårddisken som det heter, är något annat än löpning, en helt annan sak.

Han är ofta i Paris och där tycker han om att ge sig ut tidiga morgnar innan alla vaknat.

– Strindberg borde ha sprungit en mil om dagen så hade han mått bättre. Då hade han säkert inte haft någon Infernokris. Och inga viktproblem heller för den delen.