Det är inte långt till havet. Ur den kulliga terrängen sticker äldre villor upp som svampar i olika färger. Idylliskt. I ett 107 år gammalt vitt trähus arbetar fyra privatpraktiserande allmänläkare och en psykolog.
Vi befinner oss på västkusten, i Västra Frölunda utanför Göteborg. Att kliva in genom dörren känns mer som att komma hem till någon än att komma till en vårdinrättning. I väntrummet finns en öppen spis och på väggarna och spiselhyllan pågår en konstutställning: Här kan man köpa en rund glasvas för 249 kronor eller varför inte en tavla med gula citroner mot röd och blå bakgrund. En äldre dam och herre väntar på sin tur, liksom en ung flicka med sin pappa.
På den här läkarmottagningen får man hjälp med både kroppsliga och själsliga problem. Om inte läkarna hittar några fysiska orsaker till sina patienters symtom, skickar man dem vidare till psykologen Kristina Andersson. Hon har sitt rum en trappa upp och finns på plats två dagar i veckan.
- Men vi hade kunnat sysselsätta henne en dag till, det
hade varit lagom, säger Charlotte Barouma, en av läkarna här.
Många som kommer till Charlotte Barouma lider av magont, yrsel, hjärtklappning, tryck över bröstet, svettningar eller sömnproblem. Hon uppskattar att 40-50 procent av dem hon möter har psykiskt orsakade besvär.
- Men så är jag också en allmänpraktiserande kvinnlig läkare och många med psykosomatiska, diffusa besvär väljer nog att gå till en kvinna, tror Charlotte.
Just nu är det många patienter som är ”vidbrända” - på gränsen till utbrända. Det gäller främst dem som har alldeles för hög arbetsbelastning, mest kvinnor, menar Charlotte. Värst utsatta är småbarnsföräldrar och personer i femtioårsåldern som är mitt uppe i karriären och samtidigt får sjuka föräldrar. På sista tiden har hon också märkt en ökning av unga kvinnor som har ångest- och stressymtom.
- Innan vi hade psykolog här kunde vi inte erbjuda de här patientgrupperna någon behandling. Till dem som mådde väldigt dåligt skrev vi ut dämpande tabletter, berättar Charlotte. För vad gör
man om inte har tillgång till en terapeut på nio månader?
Kommer du ihåg vad du tänkte då?
- Jag tänkte att herregud i himmelen, vad ska jag göra för den här människan?
I vissa fall, för dem med lättare besvär, kan det räcka med att hon som läkare pratar med personen - ”det läkande samtalet” - som Charlotte säger. Men den tiden finns inte alltid och det kräver rätt lång erfarenhet som läkare för att avgöra om patienten har en somatisk sjukdom eller inte.
- Jag som har jobbat i 23 år och dessutom har träffat mina patienter under många år, törs säga att ”den här hjärtklappningen eller den här yrseln är inte kroppslig”. Det är svårare för en ung läkare att göra det. Vi måste ju alltid hålla ryggen fri.
Nyligen utfärdade Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd en varning till en läkare som hade bedömt en akut blindtarmsinflammation som psykosomatisk, till exempel.
Är det omänskligt att kräva att en allmänläkare ska se till patientens hela livssituation?
- Egentligen inte. Det är omänskligt när vi har för
många patienter. Man kan inte baka 200 bullar på två kilo mjöl, men man kan baka 50. Vi bakar gärna bullar, bara vi får tillräckligt med mjöl.
Var finns det största motståndet mot en helhetssyn i vården?
- Framför allt på läkarutbildningen, den är bristfällig när det gäller psykosomatik, psykologi och psykiatri. På psykiatrikursen, till exempel, lärde vi oss bara om de riktigt svåra sjukdomarna, som schizofreni.
Charlotte Barouma tror också att det finns en rädsla hos många läkare att fråga om annat än det medicinska, eftersom de kanske inte har kunskap och redskap att hantera svaren.
Har du förändrats på något sätt sedan samarbetet med psykologerna började?
- Min respekt för psykologer har ökat. Jag ser med vilken framgång de arbetar. Med patienter som jag i stort sett skulle ha gett upp, kan jag se tydliga förbättringar.
En ung kvinna kommer in till Charlottes mottagningsrum. Det är Anna-Lena Svensson, 33 år. Hon har varit patient till Charlotte under tio år och lider sedan länge av migrän. Anna-Lena
har tidigare fått medicin men de senaste åren har migränen förvärrats. För ett halvår sedan remitterade Charlotte henne till psykologen och Anna-Lena har blivit väldigt mycket bättre på kort tid. Hon har nu träffat psykologen sju gånger och tycker att hon har fått redskap för att hantera sina besvär.
- Det borde finnas psykologer på varje vårdcentral och det är jättebra att psykologen finns i samma hus, då vet man att ni kan prata med varandra, säger Anna-Lena och tittar på Charlotte.
Anna-Lena Svensson skäms inte för att gå och prata med en psykolog, hon tycker att alla människor borde göra det någon gång i livet. Hon tycker att vi alltför mycket lever för prestationer i dag.
- Jobbet är inte allt. Vi borde umgås mer, skratta mer. Och slänga ut tv:n, säger Anna-Lena innan hon stänger dörren om sig.
Lena Weirén heter psykologen som startade samarbetet med läkare på en vårdcentral i Göteborg. 1991 fick hon i uppdrag att utreda om personer som var långtidssjukskrivna för ont i ryggen var deprimerade eller
mobbade. Hon skulle träffa patienterna fem gånger.
På psykologutbildningen hade hon lärt sig att på fem gånger hinner man ta anamnes och kanske ställa diagnos, men absolut inte behandla. När ortopederna och sjukgymnasterna inte kunde hitta några somatiska fel, skickades patienterna till Lena. Och dessa patienter, som hade så ont i ryggen att de inte kunde sitta ner, satt nu plötsligt i en och en halv timme och berättade om sina problem. Lena Weirén jobbade med att skapa förtroende under det första mötet, och någonstans mitt i frågade hon patienten vad det var som gjorde att de inte kunde arbeta.
- Ingen sa att det var för att de hade ont i ryggen. Många berättade i stället om trauman de varit utsatta för tidigare i livet och som var obearbetade eller så hade de problem i nuet som de inte kunde lösa.
Lena Weirén upptäckte att fem samtal faktiskt räckte för hälften av dessa patienter. Inte för att lösa alla problem, men för att ge dem hjälp till självhjälp. Den andra hälften hade behövt fler samtal, kanske
fem till. Tio till femton procent hade behövt långtidsterapi.
1994 började Lena Weirén arbeta på Svalebo vårdcentral och det dröjde inte länge innan verksamheten spred sig vidare. Utvärderingar visade goda resultat, patienterna mådde till och med något bättre ett år efter avslutad behandling än direkt efter.
- Man ska komma ihåg att det här handlar om korta behandlingar, säger Lena. Politiker tror ofta att terapi är en flerårig och dyr behandling. Vi har ett genomsnitt på sju samtal, vilket kostar lika mycket som två veckors sjukskrivning.
Lena Weirén berättar om hur en typisk patient kan se ut:
- Många söker till exempel till sjukhusens akutmottagningar för att de tror att de håller på att få en hjärtinfarkt. Jag hade nyligen en patient som varit sex gånger på akuten där de inte hittade något fysiskt fel.
Den sjätte gången sa en läkare där att det kanske handlar om panikångest.
- Patienten kom så småningom till mig och jag kunde förklara varför det kändes som det gjorde och vad man kan göra åt det
själv. Sedan dess har hon mått bra.
Sven Carlsson är professor i psykologi vid Göteborgs universitet och han har varit med som bollplank och expertstöd under hela den tid samarbetsprojekten pågått. Han har också utvärderat verksamheten. Sven Carlsson har arbetat med psykosomatik sedan början av 1970-talet och tycker att det går trögt med helhetssynen inom vården.
- Folk håller med om att det låter bra, men sedan sitter man i alla fall fast i det uppdelade tänkandet. Det finns ett motstånd i försäkringssystemet, vi har sjukskrivningsregler som upprätthåller distinktionen mellan det fysiska och det psykiska på ett väldigt effektivt sätt. Men viljan finns. Och det vi har utvecklat i Göteborg är inte bara ord, utan praktisk tillämpning av helhetssyn.