Efter många och långa skakiga timmar i bil på den kenyanska landsbygden - på vägar som består av mer hål än väg, eller ingen synlig väg alls - blir det tydligt hur beroende strävan efter sänkt spädbarns- och mödradödlighet är av mer asfalt, väghyvlar och makadam. Om det inte finns någon väg för läkaren att åka på kan de födande kvinnorna inte få någon hjälp och därför förblöder de kanske.
Men det djupaste intrycket efter åtta dagars rundresa i Kenya är alla starka kvinnor och flickor jag möter. Unga kvinnor som trots att de kanske varken kan läsa eller skriva väljer att ta makten över sina egna liv, som tar risken att rymma hemifrån på flykt undan könsstympning och tidiga tvångsäktenskap. Flickor som slåss för rätten att gå i skola, och som inte vill falla offer för hiv eller aids.
Tonårsflickornas drömmar slår ut som de röda blommorna på träden mot den klarblå himlen: de vill bli piloter, läkare, sjuksköterskor och nunnor. De vill ta plats i världen och bygga sig en bättre framtid. De törstar
efter kunskap.
I Kenya är kvinnlig könsstympning en mycket påtaglig tradition som sitter hårt i kulturens ryggmärg. Människorna talar helt öppet om detta, på ett sätt som överraskar. Där är företeelsen inte tabu, utan en levande verklighet där barn dör som följd av detta. Och det ena problemet hakar i det andra: ofta används samma rakblad på flera flickor vid könsstympning, vilket leder till att många den vägen smittas av hiv. Könsstympade kvinnor har fler komplikationer vid förlossningen vilket också drabbar barnen. Den som får gå i skolan i stället för att bli bortgift som barn får ett verktyg att skydda sig mot oönskade graviditeter och könssjukdomar.
Linjen mellan liv och död är tunnare i Kenya än i Sverige. De kenyanska flickorna balanserar på slak lina varje dag. Men deras vilja ger den tillfällige besökaren känslan av att ja, det kommer att gå. Det kanske tar tid, men till slut och trots allt kommer det att gå. Med hjälp av asfalt och kunskap får kvinnorna och barnen det sakta bättre.