MOMBASA, KENYA
Den nyfödda babyflickan ligger inlindad i en brunmönstrad kangas under en värmelampa på provinssjukhuset i Mombasa. ”Theresia” står det på hennes id-band runt handleden. Det är mammans namn, och alltså Theresias dotter som ligger här. Hon är en av få som föds på sjukhus i Kenya. Längs kusten väljer 80 procent av mammorna att föda hemma, inte sällan med svåra komplikationer och risk för hiv som följd.
I lådan bredvid babyflickan ligger ett nyfött knyte till, en liten pojke. Nej, vänta, det rör sig igen, det är två pojkar. På en stålhylla en bit bort i samma rum ligger en liten stilla kropp svept i en färgstark kangas. Ett dödfött barn bredvid de tre levande.
Förlossningsrummen är öppna och har i bästa fall ett skynke för ingången. I ett av rummen hör vi att en kvinna är inne i utdrivningsskedet. En stund senare kommer ett sprött ilsket skrik. Ännu ett barn har fötts.
Det regionala sjukhuset i Mombasa är näst störst i landet. Här föds upp till 9 000 barn per år. Sjukhuset lider brist på 300
sjuksköterskor eftersom det inte finns tillräckligt många utbildade kvinnor och de som är utbildade åker gärna utomlands för att arbeta.
Att föda barn är farligt i ett utvecklingsland. En gång varje minut dör en kvinna någonstans i världen på grund av problem som är kopplade till graviditet och förlossning. I Kenya finns det en misstro bland fattiga människor mot att föda på sjukhus. Det går rykten om att man blir opererad direkt. Hellre används då självlärda barnmorskor, äldre kvinnor som själva har fött barn. Nästan 60 procent av alla förlossningar i Kenya sker i hemmet.
- Vi såg att det blev komplikationer för de mammor som födde så, även om de lokala barnmorskorna undvek att skicka sina patienter till sjukhus för att inte själva framstå i dålig dager. Om de kom, kom de i allmänhet för sent för att kunna överleva, säger Jennifer Othigo, chef för kvinnokliniken.
Nu har sjukhuset vidareutbildat de lokala barnmorskorna om elementära saker som kan vara avgörande både för dem själva och patienten. De har
slutat massera magen på den födande kvinnan. De använder numera handskar, som skydd mot hiv, och klipper av navelsträngen innan moderkakan har kommit ut för att minska risken att barnet drabbas av hiv om mamman har det.
- Jag känner på lukten om en kvinna har hiv, säger den lokala barnmorskan Zubeda Jessca, som har förlöst kvinnor i 18 år.
Hon är glad över den vidareutbildning hon fått, numera använder hon alltid handskar. Och hon har hivtestat sig och är lättad över att hon inte är smittad. Normalt förlöser hon sju till tio kvinnor på ett år, men hittills i år har hon hänvisat alla sina mammor vidare till sjukhus på grund av komplikationer. Ett problem då för den enskilda barnmorskan är att hon blir utan inkomst, men hon slipper å andra sidan det dåliga ryktet av att patienterna dör.
För de kenyanska kvinnor som har råd finns det privata förlossningskliniker.
Hur går det för tidigt födda barn? undrar jag.
Chefen för kvinnokliniken, Jennifer Othigo, en högrest och energisk kvinna, ser på mig och säger:
-
Vill du ha prematura barn, så ska du få prematura barn.
Hon älgar uppför trapporna och visar kuvöserna med två pyttebarn i varje. En ung allvarlig läkare intygar att de klarar barn med en födelsevikt på ett kilo, men under det är det svårt. Runtomkring är det bebisar överallt, små knyten i korgar av de mest skiftande slag. På golvet bredvid en kuvös sitter en trött men glad mamma för att lämna mjölk till sitt för tidigt födda barn.
- Om Gud vill så går det bra, säger hon.