När Markus Oscarsson var 11-12 år hände det att han grät i kanoten när musklerna värkte av ansträngning. Det har han slutat med.

– Jag tycker inte om när folk kommer ner till träningen och säger ”jag är så sliten idag”. Blir du piggare av att gnälla – nä. Jag kan vara hård där, var tyst och gå ut och kör fast du är sliten eller åk hem och vila.

Markus Oscarsson tog OS-guld i K2 (tvåmanskajak) i Aten 2004. Vid OS i Peking blev det en sjätteplats i finalen på K1 1000 meter. Nästa mål är medalj i K2 på VM 2010 och huvudmålet är OS i London 2012.

Under vintersäsongen paddlar Markus utomhus ända tills isen har lagt sig. Det är inte alltid så livat att ge sig ut i blåst och snöblandat regn, men han älskar sitt jobb och tycker att det är roligt att se hur mycket kroppen tål. Mjölksyraträningen, när han paddlar maxfart i 300 meter sex-tio gånger, är de värsta passen.

– Det är ett klassiskt träningspass som man inte vill gå ut och göra. Man mår dåligt före, under och efter ett sådant pass.

Han får huvudvärk av syrebrist, mår illa, mjölksyran bränner i musklerna, underarmarna värker så att han nästan inte kan hålla i paddeln och efteråt dunkar det i hela kroppen. Ibland kommer han knappt ur kanoten. Markus beskriver det som att trassla in sig i ett fisknät och ramla i vattnet. Han kan inte ta ut paddeltagen, musklerna slutar att fungera.

–  Det värsta är att mjölksyran begränsar mig, hellre hade någon fått sitta och sticka spikar i mig.

För att stå ut med smärtan och tröttheten krävs att han fokuserar på något annat. Många gånger har han bilden av OS-loppet i London 2012 framför sig. De första hundra metrarna av träningspasset föreställer han sig är starten och att konkurrenter är bredvid. De sista 100 meterna låtsas han är målgång. Andra gånger fokuserar han bara på tekniken och försöker hitta den känsla han haft de gånger han paddlat riktigt bra.

Men plågorna efter mjölksyraträningen är också en njutning.

– Även om jag har ont i huvudet, värk i kroppen och mår apa efter träningspasset så är det ändå en skön känsla. Du vet att det har gett dig något. Va, vilken jävla idiot man är! säger Markus.

Hans förbundsläkare säger ofta ”man orkar 10 procent mer än man själv tror och dubbelt så mycket som morsan tror”. Det brukar Markus tänka på.

Under en tävling får han mer mjölksyra än under ett träningspass, men då känner han inte smärta över huvud taget. När han väntar på startlinjen bryr han sig bara om en enda sak – placeringen.

Smärtan efter skador är värre att stå ut med. Markus har haft problem med axel och armbågar och beskriver smärtan som om någon sticker in en gaffel i nerverna. Smärtan från en inflammerad axel förträngde han efter bästa förmåga i 2,5 år. Det gjorde inte ont hela tiden, men vid vissa rörelser.

– Jag har kört för länge med både skadade armbågar och axlar. Det var en vanlig inflammation i axeln från början, men en slemsäck var förtjockad och klämde på en bicepssena. Den smärtan känns inte hälsosam.

Att göra en operation inför OS tyckte han var vansinnigt och bet ihop. Men efter OS fick han operera axeln, inflammationen hade utvecklats till små kalkkristaller.

– En elitidrottares största fasor är skador och sjukdomar. Det är klart att man försöker inbilla sig att det inte är så farligt.

För tio år sedan hade Markus Oscarsson i stort sett aldrig ont. Nu är han 32 år och känner sig helt bra i kroppen kanske 65 av årets 365 dagar.

– Elitidrott är ju inte hälsosamt, man sliter så jäkla mycket. Men jag vet varför jag har ont, det är ju mitt idrottande. Smärtan är inget som hindrar mig.

Markus Oscarsson tål även vardagssmärta bra. Han har lagat ett 20-tal hål i tänderna, men aldrig tagit bedövning. Själv tycker han att han numera har rätt god känsla för vilken smärta som är okej och när det finns anledning att söka hjälp.

– Fast när jag går till sjukgymnasterna på S:t Görans sjukhus säger de alltid att jag gått för länge. Men en annan vill inte gå dit och gnälla för att man känner lite grann i någon muskel.

I dag mår han bra. Men när Markus Oscarsson slutade med träningen ett par månader 2008 fick han ont i axlar, armbågar och i ryggen. Det gick över när han började träna igen.

– Värk är väl något man får räkna med när man lägger av eftersom man har några år på nacken, säger Markus Oscarsson.

En annan målinriktad elitidrottare är Hanna Ljungberg. Hon meddelade i augusti att hon avslutar sin karriär som fotbollsspelare på grund av en knäskada. Om hon fortsatt skulle hon riskera invaliditet. Under sin framgångsrika karriär har hon blivit knockad och fått hjärnskakning, spräckt ögonbryn, fått lårskador och lårkakor, slitit av korsband och åkt på oräkneliga smällar. Men om man frågar vad som gjort mest ont under karriären svarar hon ”smärtsamma förluster”.

–  Jag har nog inte lidit så mycket av att jag har haft ont, men där­emot av att jag inte kan prestera på samma sätt.

När Hanna Ljungberg meddelade att hon slutade med karriären sade hon att hon ”för en gångs skull lyssnat på sin kropp”.

– Spelar man på elitnivå är det klart att det inte är helt skonsamt. Det gäller att lyssna på kroppen. Men man ligger på gränsen hela tiden, för självklart har man känningar. Men sedan gäller det att lära sig vad som är okej och vad som inte är okej. Vet man att inget kan bli värre av träning är det ingen idé att fokusera på smärtan. Inom idrotten är man ganska van att tänka på det viset, man fokuserar på det man kan göra något åt.

I början av karriären tränade hon även när hon inte borde, men tycker att hon blivit klokare med åren. Nu är Hanna Ljungberg assisterande tränare i Umeå IK och den kunskap hon har med sig från sin karriär är att smärta inte säger så mycket utan att det gäller att ta reda på vad den beror på. Är det lårkaka, bristning eller kanske inflammation?

– Nu när jag har slutat så har jag inte ont i mitt knä i vardagen, men det är instabilt. Jag tycker att min kropp just nu är riktigt, riktigt bra. När man inte ligger på samma träningsbelastning så återhämtar sig kroppen. Jag är glad att jag har kunnat spela så länge som jag har gjort, säger Hanna Ljungberg.