1. Får alla lika ont av samma skada?
Nej, människor har förmodligen olika genetisk känslighet för smärta. Men smärtupplevelsen påverkas också av psykologiska faktorer.
Om du är rädd ägnar du smärtan mer uppmärksamhet och den upplevs som mer intensiv. Om du tror att buksmärtan beror på att du ätit något olämpligt eller på en tumör påverkar hur du uppfattar den. Är du trött, utarbetad, sover dåligt eller är arbetslös och oroar dig över ekonomin så påverkar det också smärttåligheten.
2. Kan man mäta smärta?
Nej, det går inte att mäta smärta objektivt genom till exempel hormonhalt eller med något annat test. Den enda som kan mäta smärtan är patienten själv, det är en personlig upplevelse. Säger patienten att det gör ont så gör det ont. I vården använder man ofta en tiogradig skala för att uppskatta smärta där 0 står för ingen smärta alls och 10 för värsta tänkbara smärta.
3. Hur fungerar kroppens egen smärtlindring?
I kroppen finns ett system som aktiveras av smärtsignaler och dessa signaler kan i sin tur aktivera kontakter i hjärnstammen så att det smärtlindrande systemet slås på. Det är hela tiden en balans mellan smärtaktivering och smärthämning. Summan av de båda delarna avgör om du känner smärta eller ej.
Det smärthämmande systemet kan vara mycket kraftfullt. Om du arbetar i en verkstad och sliter av armen i en maskin, kan du klara att stänga av maskinen, plocka upp armen och ringa efter ambulans utan att du känner att det gör ont. Det beror på att smärtan blockeras fullständigt under en chockfas. Om vi inte hade förmågan att blockera smärta skulle vi få ont bara av att gå en längre stund på golvet. Hjärnan försöker hela tiden sortera bort signaler som är oviktiga. Det är inte meningen att du ska få ont av att gå på golvet och därför blockeras den sensationen. Vid akut smärta fungerar smärtsystemet som ett försvar, men vid långvariga smärttillstånd är denna försvarsfunktion inte längre meningsfull och satt ur spel.
4. Hur kan man ha ont långt efter att en skada har läkt ut?
Det är bara 5–10 procent av dem som får en nervskada i samband med operation eller skada som utvecklar långvarig smärta och man vet inte varför just de patienterna utvecklar svåra smärttillstånd till följd av nervskadan i sig.
Patienter kan också ha kvar smärta i till exempel en axel efter en fraktur där allting ser läkt ut, utan att en nervskada föreligger. Detta kan bero på att det blivit en ökad känslighet i smärtsystemet av någon anledning. Signalerna från axeln får för stor genomslagskraft i hjärnan och tolkas som smärta. Ibland kan man blockera bort smärtan med medicin under en period så att nervsystemet lugnar ner sig. Då koncentrerar sig hjärnan mer på andra signaler och smärtan kan vara mindre eller i bästa fall försvunnen när medicinen tas bort.
5. Är män och kvinnor lika smärtkänsliga?
I forskning på friska försökspersoner har man sett att kvinnor reagerar mer än män på experimentellt framkallad smärta vid tryck och värme mot huden. Men det kan vara svårt att applicera sådana forskningsresultat på hur man reagerar vid exempelvis axelinflammation. Det finns olika teorier om könsskillnaderna, en är att det skulle vara hormonrelaterat, en annan att vi evolutionsmässigt har utvecklat olika känslighet för olika typer av smärta vilket resulterat i att män är bättre på att hantera smärta efter yttre skador medan kvinnor är mer vana att hantera smärta vid förlossning och menstruation. Samhällets förväntningar på hur män och kvinnor ska reagera på smärta kan också påverka.
Källa: Åsa Landerholm, specialistläkare vid smärtcentrum neurokirurgi vid Karolinska universitetssjukhuset.
