– När jag i skyltfönstret såg en man bakom mig som höll på att gå ut i gatan för att han smyg­stirrade på mig tänkte jag: Gå ut i gatan då gubbjävel! Jag var arg och beklämd.

Men skyltfönsterhändelsen blev samtidigt något av en vändpunkt.

– Jag ville gå fram till honom och berätta att jag varit med om en brännskada. Jag ville kommunicera till alla jag mötte att jag är en helt normal person.

Men det var förstås en omöjlighet. Lasse Gustavson vände då på situationen och funderade över vad han själv skulle ha gjort om han mött någon med så grava brännskador. Och han kom fram till att han skulle ha haft samma behov av att titta.

– Jag insåg att det är ett mänskligt behov att titta på det man inte förstår, för att helt enkelt kunna integrera det i sin erfarenhet.

Det som hade hänt Lasse var dramatiskt. Han var nybliven brandman när ett larm kom till oljehamnen i Göteborg. Han och en äldre kollega hamnade av misstag i ett gasmoln som bildats runt en läckande ledning. Gasen exploderade, och Lasse sprang tillsammans med sin kollega genom ett eldhav.

De skadades båda livshotande. Kollegan avled, Lasse fick 40-procentiga brännskador varav hälften av fullhudskaraktär. Hans lungor, händer och huvud tog störst skada och han genomgick en rad hudtransplantationer. Lungorna läkte, men ansikte och händer var för alltid förändrade.

Lasse låg nedsövd i två månader. När han sedan vaknade inleddes processen att bearbeta vad som hänt, och ta in hur hans kropp förändrats. Han var i början blind och fick fråga personalen. Den första och största sorgen var att inse att han inte hade några fingrar längre; de hade amputerats. Ungefär halva näsan var kvar, öronen nästan helt borta, huden ärrad.

Lasse sörjde förlusten av sina händer djupt och intensivt först. Men efter utskrivningen från sjukhuset började bearbetningen av det förlorade ansiktet.

Vänner och familj tog väl emot honom. Men när Lasse rörde sig på stan märkte han att folk reagerade. Han, som tidigare varit en helt vanlig kille som smälte in i mängden, tog illa vid sig.

– Det var utmanande att se hur de reagerade – eller snarare inte reagerade, om de valde att titta bort. Jag var väldigt känslig för det i början och kände mig obekväm när de tittade bort bara så länge som jag tittade tillbaka, för att sen titta i smyg.

Tills vändpunkten kom och Lasse insåg att han måste hantera sina egna reaktioner, att det var det enda och bästa han kunde göra. Han kunde inte känna sig fri annars.

– Jag insåg gradvis att jag äger mina egna känslor. Att det är hur jag själv reagerar som är nyckeln. Jag kan kontrollera hur jag själv mår, men inte andra.

Det blev första steget mot att fullt ut acceptera det som hänt. Två utlandsresor hjälpte också till, den första till Indien. Lasse fascinerades över att kulturkoden där var en helt annan än i Sverige. Indierna skämdes inte alls för att titta, de glodde storögt och ogenerat – men när de väl tittat ordentligt var det liksom klart, och de återgick till sina sysslor.

Den andra resan gick till Australien.

– Om man kommer inpå en australiensare så stannar han upp och säger ”godday mate”, skapar ögonkontakt och tar initiativet till kontakt. Det är så ovanligt för en svensk. Det kändes så rakryggat, bekräftande och humanitärt att jag valde att ta med mig det hem och göra likadant här. Och det roliga är att de allra flesta svenskar gillar det!

För Lasse var det en stor lättnad; det visade att det finns alternativ. Hur vi gör mot varandra är ingen naturlag utan kulturella yttringar. Efter det blev det lättare att säga hej till folk på stan.

Det är nu snart 30 år sedan olyckan. Lasses inledningsvisa kamp för att hantera en skadad kropp och ett bränt ansikte och folks reaktioner på det satte igång inre personliga processer som pågår än. Man blir aldrig färdig, menar han. Men han lärde sig ändå handskas med sina förändrade förutsättningar redan snart efter olyckan på ett sätt som gjorde ett bra liv möjligt.

Ett handtag för tillfrisknandet var när han låg handikappad och blind i sjuksängen och i smärtfria stunder tänkte på sådant han gjort tidigare. Som att vandra i Sarek. Han gjorde det till ett mål att kunna göra det igen.

– Tanken på Sarek lyste som ett ljus där i mörkret. Målet att göra om det gjorde att jag inte satt och väntade utan kämpade hårt med rehabiliteringen, trots svåra smärtor. Att kunna klara av det blev symbolen för att vara kung i mitt eget liv.

Och mindre än två år efter olyckan vandrade han i Sarek igen. Han gjorde det ensam, som en del av målet att komma tillbaka fullt ut och av egen kraft.

Lasse återvände till brandkåren två år efter olyckan och började sedan alltmer anlitas som föreläsare för både brandmän och sjukvårdspersonal. Han blev senare friskvårdskonsulent inom brandförsvaret, gick vidare till studier och startade 1994 en egen firma för utbildning och föreläsningar. Lasse är numera en sedan länge ofta anlitad föreläsare och har skrivit boken Leva vidare. Han har också varit med i flera radio- och tv-program.

Olyckan som förändrade hans kropp och ansikte har bidragit till hans personliga utveckling och framgångar. Men kan den därmed sägas ha varit positiv?

– Jag säger som Tomas Fogdö när han fick frågan efter den olycka som gjorde honom förlamad: jag skulle gärna varit utan själva olyckan, men inte utan erfarenheten.

Så väldigt präktig och klok vill han inte framstå som. Det förekommer att han utnyttjar situationen, som när det är fest och det blir mycket disk.

– Om man säger ”oj vad ont det gör att diska med brända händer” – då står där 18 människor vid diskbaljan! Det kallar min tjej lille prinsenbeteendet, ler Lasse.

Hur vill han då bli bemött?

– Med ärlighet. Men detta måste ändå balanseras lite. Jag vill inte att människor ska vara som barn som alltid spontant och ärligt frågar. Jag skulle ju inte komma hundra meter på stan då...

– Men jag vill ändå gärna bli bemött lite som i Australien, lite ”godday mate”. Står man i en kö kan man ju byta några ord, säga hej i hissen eller så.