Spänningshuvudvärk. Ont i ryggen. Inget märkvärdigt alls, det har väl alla. Musarm. Musarmar. Det börjar klia. Från axeln, ner över armen och ut på handen. Andra armen. Hela kroppen. Som en våt, stickig ylletröja – man vill bara dra av sig den. Hjälp! Vad är detta?
Så kan verkligheten se ut för en person med psykosomatiska besvär. Oavsett om man vet vad de beror på, så utgör symtomen ett hinder i vardagen. David Hagstrand är 30 år och har redan fem års erfarenhet av sjukskrivning för fysiska symtom med psykiska orsaker. I dag börjar David allt mer ta kontroll över sina symtom och jobbar för att inte låta dem styra vardagen. Han arbetar heltid och det fungerar bra.

Men resan har varit lång och den är inte riktigt slut än. Målet är att huvudvärken eller kliandet ska kunna fungera som en kompis som hjälper honom att hålla koll, att symtomen kan vara den barometer som visar när han inte lyssnat tillräckligt till sig själv.
– På ett sätt känns det som om jag är tjugo och ska börja om från början. Att jag har suttit i fängelse och just kommit ut. Å ena sidan har fem år av mitt liv gått när jag inte har gjort karriär eller någonting. Å andra sidan har jag fått värdefulla insikter om livet.
Ingenting i Davids yttre vittnar om sjukdom. Det är svårt att förstå att han varit så handikappad av sina besvär att han inte kunnat arbeta. Den historia han berättar vittnar om en kamp mot något osynligt och svårgreppbart. I den kampen är han ibland sin egen största fiende. Någonstans har han anat att hans kropp ”ropat på honom” om något som har med hans inre att göra, men att han inte har velat lyssna.
– Kroppen tyckte väl att ‘nu har jag provat att ge dig huvudvärk, spänningar och ont i ryggen, men du verkar inte fatta, så nu får jag väl börja klia i armarna och hjälper inte det så får jag väl klia i hela kroppen‘, säger David.

Under tonårstiden började David klaga över att han var sjuk och han fick mycket skador när han sportade. I dag tolkar han det som ett sätt att bli sedd och skydda sig från höga prestationskrav.
– Den som är sjuk har ju legitima skäl att misslyckas ...
Numera är sambandet tydligt, mellan symtomen och var han befinner sig psykiskt. Orsakerna är flera, berättar David Hagstrand. En kraftig prestationsångest och ett sätt att sopa problem under mattan, kan vara delar av problemet. Han har haft svårt att släppa in någon i sitt liv – till och med sig själv. Han har utgått ifrån att livet går ut på att göra andra nöjda.
När David var liten tog han på sig rollen som den glada killen, den som inte orsakade några besvär. När det var problem i familjen försökte David göra alla lite gladare genom att ta så lite plats som möjligt, vilket även har satt spår hos honom som vuxen.

– Jag har verkligen begränsat mitt känsloliv. Det är först nu jag börjat tillåta mig att ha ventiler. I dag kan jag visa glädje och sorg, däremot är det en bit kvar till ilskan. Jag kan längta efter att någon ska sticka hål på mina försvar, för jag vill inte ha några skydd kvar.
Davids sjukhistoria började på allvar för sex år sedan. Han hade pluggat data och lingvistik och skulle ut i arbetslivet. Han fick jobb på en nystartad datafirma och såg fram emot att få vara med från början. I efterhand har han förstått att han var väldigt mån om att visa framfötterna – prestationsångesten var väl inkopplad.

Det dröjde inte länge innan David fick ont i en handled. Han skämdes och ville först inte visa något. Så fick han lika ont i den andra. Det började klia på armarna. David blev orolig. Han började valsa runt hos olika läkare och blev besviken över de bemötanden han fick. ”När det handlade om att se bortom det kliniska var det helt dött”. Efter flera utredningar stod David fortfarande utan diagnos.
– Det ledde till en ännu större stress och oro. Jaha, ingen förstår vad det är för fel på mig och inte jag heller.
Det var tufft att gå till den nya chefen och säga att han inte längre kunde sitta framför en dator och jobba. Likaså var det tufft att det som skulle bli starten på Davids arbetsliv slutade med sjukskrivning, en långvarig sådan. De senaste fem åren har han varit mer sjukskriven än arbetat.
Tiden gick. Självkänslan sjönk. David rekommenderar inte någon att vara sjukskriven.
– Det är vansinne. Man hamnar utanför. Att sakna sammanhang är livsfarligt. Det klarar ingen.

Så småningom fick David komma till en smärtklinik. ”Äntligen”, tänkte han. ”Här kommer jag att möta människor som förstår sig på mig.” Där fanns läkare, sjukgymnaster, psykologer och psykiatriker.
Men David kände sig sviken ännu en gång. Han upplevde att även här såg de till symtomen och hade svårt att se helheten, att de inte såg honom. När han kom till sjukgymnasten frågade han: Jaha, och hur är det med armen?

– Vadå armen, tänkte jag! För det första har jag ont i den andra armen också och för det andra är det väl inte armarna som är problemet. Det var ingen som frågade hur jag mådde, vad jag gjorde på dagarna eller vad jag tänkte.
När David blev erbjuden att träffa psykolog via smärtkliniken, tackade han ja direkt. Men av någon anledning rann det ut i sanden. Däremot blev han tipsad om terapeuter som arbetade med korttidsterapi för smärtpatienter.
David lyckades få arbetsgivaren på dataföretaget där han fortfarande hade anställning, att betala den rätt dyra behandlingen. Men David blev stressad av den korta behandlingstiden. Han hann inte få tillräckligt förtroende för terapeuten för att öppna sig och börja prata om barndomsminnen. Han kunde inte pressa fram något och kunde inte heller berätta hur han upplevde terapisituationen. I efterhand kände han sig arg på att terapeuten inte såg igenom hans vilja att vara till lags.

– Det är ett av mina grundproblem. Man kan ju tro att terapeuter har viss erfarenhet av sådana som mig, som håller en snygg fasad. Jag har lätt att tala för mig, så det kan ju låta som om jag har koll.
David Hagstrand gick samtidigt på behandling på smärtkliniken. Bland annat provade de att behandla honom med lokalbedövning som sprutades in i musklerna. Det hade ingen effekt. Läkaren på smärtkliniken tyckte till slut att han gjort vad han kunde för David och ansåg att David borde gå tillbaka till sin husläkare.

– Han ville bara bli av med mig, kändes det som. Jag var ‘ett problem‘.
Nu kliade det på hela kroppen. David mådde inte bra alls. Han fick nya somatiska besvär. Under tre veckor vaknade han med jätteont i magen och han visste vad den smärtan ville säga honom: Att det var dags att lämna den relation han levt i sedan fem och ett halvt år tillbaka. Det gjorde han, och började i samma veva mer aktivt söka psykologisk hjälp, för nu visste han att han var på rätt spår.

När David så gick till öppenvårdspsykiatrin var han väldigt tydlig med att berätta om sin oro för att de inte skulle se igenom hans verbala och samlade yttre. Han började i kognitiv beteendeterapi, vilket han gick i under ett och ett halvt år. Det gav honom mycket hjälp, han utvecklade strategier för att hantera sina symtom. Han fick veta att han inte var ensam om sin situation.
En dag ringer det från försäkringskassan. De vill ”titta lite närmare” på Davids fall. Tonen är misstänksam. Som om de utgår ifrån att han simulerar sjukdom. Det hela slutar med att David inte får vara sjukskriven längre, utan förväntas arbeta heltid rätt omgående.

Till en början blir David oerhört kränkt. Det är försäkringskassans egen läkare som gjort bedömningen att David nu är frisk, och de har inte ens träffats eller pratat. Men samma dag vänder känslan av ilska till en enorm drivkraft, han vill visa dem, det får bära eller brista! Det faktum att någon annan tog beslutet åt honom, att han nu kunde jobba, var som en befrielse för David. Han insåg att sjukskrivningen hållit honom tillbaka.
– För mig blev det min chans, även om jag kan tycka att de kunde ha skött det hela med en annan attityd, mindre misstänksam och mer stöttande. I dag jobbar David heltid med två halvtidsjobb.

– Jag har insett att hälsan kanske är det absolut viktigaste man har. Sedan spelar allt det andra inte så stor roll. Till exempel vad man säger till sina kompisar att man arbetar med. Men det är svårt att gå från tanke till handling.
David har aldrig förbannat sina kliande armar, även om han många gånger önskat sig en snabb och enkel lösning på ett komplext problem. På ett sätt är han tacksam över att tidigt i livet erövrat så mycket lärdomar. Ibland tänker han på hur hans generation har så många valmöjligheter i livet. Det som är en lyx i ena änden, kan samtidigt bli en börda:
– Jag kan längta efter att någon bara ska sätta mig någonstans så jag slipper välja: Ge mig ett jobb där jag ska vara, inte säga att jag kan åka till Australien i morgon om jag vill eller att jag kan börja om igen när jag är 35 och bli psykolog eller barnläkare. Jag orkar inte, orkar inte gå runt och ifrågasätta allt varje dag.