En ung man drabbas av det ofattbara. Han får cancer. Livskris, ångest, dödsskräck. Operationer, cellgifter, sjukhus. Men också en vardag som måste hanka sig fram, trots den livshotande sjukdomen. Han håller igång och jobbar så gott det går mellan behandlingar och undersökningar.

Men vad göra med alla vänner och bekanta som oroligt undrar hur det är med honom? Han startar en blogg, mest för att svara på de frågor som den kretsen har.

Det skulle bli ett slags anslagstavla om hälsoläget, eftersom det var för tungt att redovisa aktuell status enskilt för alla som undrade. Där skulle han skriva av sig och gå vidare.

Men det blev något mer. Det blev en gripande och djupt personlig skildring om tillvaron som sjuk. När han avslutade bloggen efter drygt ett halvår kunde han summera 647 687 besök. Den avsedda målgruppen i bekantskapskretsen hade utvidgats till en oändligt mycket större skara som följde hans svåra resa mot ett ovisst mål.

– Det var överväldigande med alla kommentarer och mejl. Det var många värmande ord som verkligen har hjälpt mig i många stunder, berättar den unge mannen, som heter Kristian Gidlund och är 28 år i dag.

Det har snart gått ett år sedan han fick det chockartade beskedet om att han led av cancer i magsäcken. I en soffa på arbetsplatsen på Söder i Stockholm berättar han om sina erfarenheter av sjukdomen och av bloggen. Han är nu färdigbehandlad, om än inte helt återställd.

Mjälten och hela magsäcken opererades bort. Tunntarmen har fått överta det arbete som magsäcken gjorde tidigare, med påföljd att han bara kan äta lite åt gången. Och det fattas åtskilliga kilon innan han väger lika mycket som före sjukdomen. Dessutom måste han gå på kontroll var tredje månad. Friskförklarad blir han först om fem år.

Kristian Gidlund arbetar som frilansjournalist men är förmodligen mer känd, åtminstone i vissa kretsar, som trummis i hyllade rockbandet Sugarplum Fairy från Borlänge, hans hemstad. På bloggen nämnde han inget om sin rockbakgrund men av besökarnas kommentarer förstår man att åtminstone somliga av dem hade sammanhangen klara för sig.

Majoriteten av läsarna var emellertid människor utan kännedom om Sugarplum Fairy, tror Kristian. I stället var det en rik blandning med klar kvinnlig övervikt, unga som gamla. Ganska många som arbetar i vården läste också, vet han. Däremot vet han inte om de läkare och sköterskor som han kom i kontakt med följde hans blogg.

Jag kunde inte hålla det inom mig. Jag bestämde mig redan från dag ett att vara öppen och berätta.

Varför så många kvinnor?

– Min erfarenhet är att det är mer tungrott att tala om känslor med män än med kvinnor, konstaterar Kristian utan att lägga någon värdering i det.

För det var känslor och inblickar i en cancerpatients inre liv som bloggen behandlade.

– Jag kunde helt enkelt inte hålla det inom mig. Jag bestämde mig redan från dag ett att vara öppen och berätta. Och jag har aldrig skrivit något så personligt och naket som i det andra inlägget, säger han.

Det inlägget handlade om den lätt bisarra upplevelsen att lämna sädesvätska i en klinisk miljö med mamma ute i väntrummet. Det väntade en cellgiftsbehandling och då en sådan kan påverka fertiliteten får män lämna sperma för nedfrysning.

Bloggen kom att bli Kristians ventil när sjukdomen härjade i hans kropp och själ. Han fick flera erbjudanden om att träffa en psykoterapeut, men säger att han inte vågade. Däremot vågade han berätta på bloggen. Det gick till och med överraskande lätt att skriva om det allra svåraste trots att han visste att vem som helst kunde läsa.

Inte för att han från början hade räknat med att få en jättepublik. Men det ena gav det andra. Han lade upp en länk på sin Facebooksida, hans vänner spred den vidare, de började twittra om Kristian. Och när den kanske mest kända sjukdomsbloggaren, Vimmelmamman Linda Gray, länkade till Kristians blogg strömmade besökarna till.

Där satt alltså Kristian, svårt sjuk och ångestfylld, med en sorts fanklubb som följde honom genom sjukdomens alla faser. Det var ju inte det han ville bli känd för, men i efterhand är han glad över att han fullföljde projektet, trots att han visade upp en allt annat än glättad bild av sig själv.

– Det känns fint att många upplever att bloggen har fyllt någon sorts tomrum. Många som drabbas av en sådan här allvarlig sjukdom kan bli introverta. Man kan känna sig svag och underlägsen. Det är nästan som att man skäms för att ha blivit drabbad. Det kan nog vara förlösande att få läsa om hur det känns inför en cellgiftsbehandling eller inför en operation som kanske är det sista man gör i livet.

Kristian är glad över allt stöd han har fått genom bloggen. Men det kom en och annan negativ kommentar, vilket naturligtvis sårade extra mycket i hans utsatta läge. En som var anonym anklagade honom för att vara gnällig. En annan ironiserade över hans goda handlag med språket och menade att bloggen ”egentligen var en uppvisning i att skriva bra”.

Den senare kommentaren upplevde han som tveeggad. Han är ju journalist och vill naturligtvis skriva bra.

– Egentligen borde jag lägga av som journalist efter det här. För jag kommer aldrig att kunna skriva så här bra igen.

I oktober i fjol avslutade han bloggandet. Han meddelade att han var färdigbehandlad och nu skulle livet fortsätta. Kommentarerna var många och jublande: ”Triumf, seger, och total lycka.” ”Aldrig har väl en bloggs nedläggning kommit som en sådan lättnad.” ”Vi vinkar hej då med ett leende. Tack!”

Bloggen finns kvar men han skriver inget längre. I dag kan han tycka att han var för snabb med att sätta stopp. Även återinträdet i det friska livet hade han behövt bearbeta på den plattformen. Men han säger att han är barnsligt principfast och lyssnar inte på uppmaningarna att återuppta bloggandet. Ge ut en bok då, har somliga sagt. Och ja, det kanske kan vara något.

Redan i maj är han med i en annan bok, Den bloggande patienten av socionomen och kuratorn Sara Natt och Dag, som intervjuas i morgon i den här artikel­serien.

I dag tar det emot för Kristian att läsa sin blogg. Han har flera gånger satt sig för att läsa, men har strax hittat annat att göra, frosta av frysen, göra rent ugnen eller städa förrådet.

Gemenskapen och stödet på bloggen kan han sakna ibland. Men sjukdomsperioden har fått honom att inse en annan sanning, banal och uppenbar kan tyckas, men ändå kraftfull och mäktig, som han säger själv. Det var familjens betydelse och

i hans fall var det mamma och pappa i Borlänge, hans syster och hans bror med sina familjer.

– Även om jag hade en föreställning om vad som var viktigast i mitt liv slogs det sönder på bara några sekunder. För mig blev det tydligt att det viktigaste var att komma närmare min familj.