De målar inom den porträttkonst som enligt traditionen ska göra ögonen oproportionerligt stora. Enorma, mandelformade, med oval iris och en blick som tycks följa en var man än är i rummet.

– Ikonen tittar på oss, genom oss och bortom oss, säger Marja-Liisa Alm som bor i Romakloster på Gotland och fått i uppdrag att måla ikoner till den finsk-ortodoxa kyrkans nya ikonostas i Stockholm.

– Att ögonen görs så stora och munnen så liten har en mening. Det betyder att vi ska se och tänka efter mera och tala mindre, förklarar fader Stefan Jaerpenberg som är från Vårberg och ­utbildats till ikonmålare inom grekisk-ortodoxa kyrkan.

Att be dem koncentrera sig på ögonens betydelse är så klart en förenkling av hela konstarten, som är en kristen bildtradition och följer regler som är många tusen år gamla. En ikon framställer enbart helgon, änglar, apostlar eller någon ur heliga familjen, alltså figurer som inte längre finns bland de levande. Biskop Johannes som håller ikonmålarkurser vid grekisk-ortodoxa kyrkan i Vårberg förklarar meningen med ikonerna så här:

– Vi menar ju att de som har gått hädan ändå inte är döda. I Sverige ser ni gärna att den som är död är död, och därmed basta … Nej, de avbildade är redan i ­paradiset och ikonen ska visa att de ändå är här, med oss.

Det är nu vi kan komma tillbaka till ögonen, för ikonen ska enligt läran kunna förmedla ”en bild av Guds närvaro i människan” så som biskopen uttrycker det. Han menar också att det är närvaron i bildens uttryck som ska gripa tag i oss – då först är en ikon en ikon, säger han, då först blir den spirituell.

– Annars är den en plansch, bara. Så ögonen har en väldig ­betydelse, fortsätter biskop ­Johannes och refererar också till vad han möter ute på stan:

– På gatorna hälsar folk inte utan tittar stramt med döda blickar. Blickarna lever inte! Ögonkontakten har nästan försvunnit under mina 45 år här i Sverige. När man ger människan sin hand för att hälsa tittar de åt sidan. Varför? Då brukar jag säga: Jag finns här! Titta på mig! När vi tittar på varann, då kan vi samtala.

Innan vi återgår till ikonerna ­säger han att vi kan upptäcka varandras inre skönhet om vi börjar skåda in i människan här och nu. Ikonens skådande ser också till människans inre – men ansiktet tittar inte på oss här och nu, utan som i paradiset. Ikonens ögon har gudomliga kontakter, förklarar han.

Alltså: Uttrycket i ikonen ska inte återge människan så som hon finns på jorden, utan den som målar ska lyckas återskapa uttrycket av själen, blicken som skådar in i evigheten. Ansiktena på de flesta ikoner görs med en lång, smal näsa, en liten mun och stora ögon. Egentligen handlar uttrycket om helheten, men ansiktet är centralt. Därmed så klart också blicken.

– På alla porträtt är det ögonen vi ser först, konstaterar Marja-Liisa Alm. Även hos ikonen är blicken central och viktig. Det är det yttre ögat som avbildas, men blicken är ofta inåtvänd, som om den såg bortom materien. Genom sin stilisering ska den uttrycka det avmaterialiserade jaget, den avbildade finns ju inte mer på jorden.

– Ikonens centrum ligger i ­ansiktet, förklarar Stefan Jaerpenberg. Därför är ögonen mycket viktiga, de är själens spegel. Men att måla dem är jättesvårt, för man måste få in andligheten i ögonen. Det tog mig 15 år. Mina första ikoner såg förskräckliga ut.

För Stefan Jaerpenberg vill ikonen visa det andliga tillståndet hos människan, det himmelska, då hon blickar in i evigheten. Marja-Liisa Alm har lärt sig att ikonen ska visa sitt inre genom sina ögon – det är själens öga som skådar mot den sannare verkligheten och som ska uttrycka harmoni och stillhet, himmelsk frid och andlighet.

Samtidigt sägs det att det inte bara är vi som tittar på ikonen, utan att den också tittar på oss. Stefan Jaerpenberg bekräftar och berättar att han ”kan gå från ena sidan av kyrkorummet, till andra änden, och den ser mig ändå. Som om den alltid följer mig”.

Varför anses den se på betraktaren?

– Vi uppfattar det ofta som om ikonen tilltalar oss och lever ­genom sina ögon, säger Marja-Liisa Alm. Det bildas en kontakt mellan människan och den som är avbildad. Meningen är att ikonerna ska öppna för bön till den de föreställer – Kristus, Maria ­eller helgonbilden.