Lisbeth Sachs har kallats ”den medicinska antropologins moder” i Sverige. Hon har varit en pionjär vad gäller att tolka sjukdom i sitt kulturella sammanhang. Nu samarbetar hon med Osher centrum för integrativ medicin. Hon är glad att forskningen tar känslorna som kroppens budbärare på allvar och söker fysiologiska förklaringar till dem.

– Medicinarna har givit sig in i grundforskning kring känslor. Det är väl därför som min bok blivit intressant för dem, säger Lisbeth Sachs om boken ”Sjukdom som oordning – om människan och samhället i gränslandet mellan hälsa och ohälsa” som kommer i nytryck nu i februari.

I sin roll som medicinsk antropolog har Lisbeth Sachs studerat människor i deras vardagsliv

i många olika miljöer, både i Sverige och utomlands. I sin avhandling följde hon turkiska invandrarfamiljer i Stockholm, men hon har också arbetat i Sri Lanka och i Turkiet.

– Genom att spegla oss i andra samhällen och kulturer fram­träder våra egna konturer desto skarpare, förklarar Lisbeth Sachs, medan hon häller upp kaffe i vackra koppar i sitt senapsgula hus med en vidunderlig utsikt över Stockholms inlopp.

Hon tar några konkreta exempel på hur en medicinsk antropolog arbetar. Till exempel kan hon genom att följa folks vardagsliv beskriva vad som händer med utskrivna mediciner, och möjliga orsaker till varför medicinska effekter blir som de blir.

– På Sri Lanka var jag tillsammans med en svensk läkare på en liten vårdenhet där människor fick med sig olika mediciner i en pappersstrut. Medicinernas färg hjälpte dem att välja rätt. Som antropolog kunde jag beskriva hur de sedan använde dem i enlighet med ayurvediskt balanstänkande. Ibland såldes de vidare, men läkarens oro för felanvändning visade sig vara överdriven.

I medicinsk forskning sätter man ibland människan i bur för att undersöka henne. Man tar henne ur sitt sociala sammanhang.

För några år sedan gjorde Lisbeth Sachs en liten studie av hur äldre kvinnor på Östermalm förhöll sig till sina mediciner. Även här handlade det om vad den medicinska världen kallar ”följsamhet”, det vill säga hur många som verkligen tar de mediciner de får utskrivna. De är färre än man skulle tro. På Östermalm kunde Lisbeth Sachs få några förklaringar.

– Flera av damerna berättade för mig att de tog preparat från hälsokostaffären i stället eftersom de var lite rädda för medicinernas effekter.

”Rational non-compliance”, kan man kalla detta beteende på forskarspråk. Kvinnorna var rationella på sitt sätt när de lät bli att äta föreskriven medicin. De kände mer tilltro till hälsokostpreparaten än till vad de uppfattade som ”starka” mediciner.

Tanken med studien var att ge läkarna en inblick i hur patienter resonerar. Kanske finns här en av flera förklaringar till varför bara mellan 50 och 65 procent av svenskarna tar de mediciner de fått utskrivna.

Ett annat antropologuppdrag för Lisbeth Sachs var när hon skulle följa upp en hälsosatsning på den skånska landsbygden. Hon berättar om det i sin bok. Ett par vårdcentraler hade kallat fyrtioåriga män till kontroll av bland annat kolesterolnivåer. Syftet var att

förebygga framtida hjärt- och kärlsjukdomar.

– Jag pratade med männen innan de gjorde sina prover. De flesta sa att de mådde bra och förväntade att få det bekräftat.

Lisbeth följde med in när de fick höra resultatet från läkaren. Bandspelaren var på. Det visade sig att en del av männen ansågs vara i riskzonen för framtida hjärt- och kärlsjukdomar.

– Det var så starkt. Flera fick oro, en och annan ångest, av den diagnosen.

Lisbeth Sachs följde sedan några av männen i deras vardag under ett antal månader. De hade fått instruktion om att ändra sina levnadsvanor.

– De skulle sluta dricka alkohol, sluta röka och börja motionera, äta fiberrikt bröd och magra mejeriprodukter. Det var inte lätt för de här skånska bönderna, men jag såg hur de och deras hustrur skar ned på fett och försökte på olika sätt.

När de kom tillbaka till vårdcentralen och värdena inte hade förbättrats trodde inte personalen att männen hade följt råden.

– Jag visste att de kämpade och hur de kände och tänkte. Där fick jag verkligen följa både det fysiologiska och det känslomässiga som har med placebo-nocebo-tänkandet att göra.

Placebo hänger ihop med positiva förväntningar och tillit, nocebo med negativa förväntningar. Några av dem som drabbats av den skånska hälsosatsningen tappade nästan livslusten när de kände sig tvungna att avstå från livets goda. Hur bra tycker samhället att det är? frågar sig Lisbeth Sachs. Men trots snarlika kolesterolvärden reagerade männen olika på signalen om framtida ohälsa.

– En man sa ”Jag kommer inte att bry mig om det här. Min situation är så jobbig, jag arbetar hårt åt andra och min egen gård som är nedsliten. Jag måste få min kask på lördagen.”

Under Lisbeth Sachs studie fick den här mannen oväntad hjälp med sin nedslitna gård. Han ändrade inte sin kost eller livsstil i övrigt alls. Ändå förbättrades hans kolesterolvärden.

– Det fascinerade läkarna. Hans hälsa förbättrades troligen mest av den avlastning han fick.

En slutsats var paradoxal, nämligen att de som var olydiga mådde bra medan de som ansträngde sig mer för att äta rätt blev sämre.

Lisbeth Sachs ställer sig frågan om prevention i vissa sammanhang rent av kan vara skadlig. Risken är att man skapar negativa förväntningar på framtiden. Oroskänslor kan kanske göra att man blir sjuk? Det här är frågor som gör Lisbeth Sachs nyfiken och som hon vill att forskningen ska söka svar på.

– Immunförsvaret kan ha med en känsla att göra, till exempel vid svår sorg. Jag intresserar mig mer och mer för den frågan. Vad människors liv gör med kroppen är förstås oerhört svårutforskat.

Det är här antropologin kommer in genom möjligheten att följa människan i hennes sociala sammanhang.

– I medicinsk forskning sätter man ibland människan i bur för att undersöka henne. Man tar henne ur sitt sociala sammanhang.

Samtidigt har Lisbeth Sachs den största respekt för den medicinska forskningens noggrannhet. Det händer på seminarier att läkare blir så överlyckliga över att de numera kan ordinera mindfulness och KBT att de inte efterfrågar resultat som är medicinskt intressanta, berättar Lisbeth Sachs.

– Det har hänt att jag som antropolog har suttit på seminarier och sagt: ”Men vet du om den här metoden gett några fysiologiska fynd?” säger Lisbeth Sachs och skrattar.

Hon menar dock att man måste vara lite ödmjuk inför alla de människor som får hjälp av alternativmetoder. Människan är komplex.

– Jag är inte fast i det här med magi och tillit. Men jag har en nyfikenhet på vad som händer med människan. Jag vill försöka se vad det är i livssituationen och berättelserna som resulterar i de fysiologiska fynden. Det är samarbetet över gränserna som åstadkommer nya svar.