Det finns nog inget som Sarah Linderoth hatat så mycket och samtidigt älskat så intensivt som alkoholen. Känslan när hon förde glaset till munnen är obeskrivlig, en känsla hon tror bara den som är alkoholist fullt ut förstår.

– Enda lugnet jag kände i mitt liv var när jag precis hade köpt en ny box. Jag fick en sekund av ro när jag tryckte in pappbiten för att få ut kranen, berättar Sarah Linderoth.

Sarah Linderoth köpte alltid Viña Maipo, inte för ”den fruktiga smaken med inslag av svarta vinbär, vanilj och gräs” utan för att en box med tre liter på den tiden bara kostade 137 kronor. Så mycket vin drack hon varje dag. Ofta blev det lite sprit också.

– Jag var nog bästa kunden på Östermalmstorgs systembolag, säger Sarah Linderoth som i dag är 26 år och har varit nykter i tre år, två månader och 20 dagar.

I fyra år, mellan 19 och 23, drack hon varje dag, sista året en bag in box om dagen.

Första gången Sarah drack var hon 14 år. Hon hade varit kär i en snygg kille på skolan i två år och det här var kvällen när hon äntligen skulle våga prata med honom. Hon stärkte sig med en ”lyxhäxa”, en stulen blandning från föräldrarnas barskåp.

– Vi hånglade, men sedan spydde jag på honom och han på mig.

En totalt misslyckad alkoholdebut är Sarah knappast ensam om, men det som kanske skiljer är att berusningens lycka helt överskuggade skammen över att ha kräkts på sin stora kärlek. Hennes första tanke var ”När kan jag göra om det här igen?”.

När hon kom upp i gymnasiet drack Sarah varje helg, men det var hon knappast ensam om. I Bromma, där hon växte upp, var barskåpen välfyllda för den som ville blanda ”en häxa”. Annars gick det att vänta utanför Systembolaget på någon som var beredd att köpa ut, det fanns vuxna att ringa som ordnade tonårs-systembolag i bakluckan på bilen eller äldre syskon som köpte ut. Att få tag på alkohol var minsta problemet.

I början var Sarah en i det coola gänget, men efter några år började tjejkompisarna dra sig undan eftersom Sarah alltid blev fruktansvärt full. ”Du får inte vara med, det är inte stiligt”.

– I övre tonåren började mina tjejkompisar att stila till sig, de slutade få minnesluckor och göra dumheter. Det var inte längre ballt att vara kalasfull. Kille och universitetsstudier blev viktigare. Någonstans tyckte jag det också, men det fanns inget som kunde konkurrera med min kärlek till alkoholen, säger Sarah.

Även Sarah träffade en pojkvän, flyttade hemifrån när hon var 17 år och började läsa ekonomi på universitetet.

Livet började allt mer bestå av brickor som hon höll upp för omvärlden, ofta framgångsrikt. Hon var ”akademiker”, men tog bara sju poäng på fyra år, hon var ”kulturell” och gick på vernissager, opera och klassiska konserter, men hade egentligen inte behållning av det utan tänkte bara på när det kunde bli tillfälle att gå på toaletten och dricka vinet hon hade med sig i petflaskor i handväskan. Pojkvänner, fester, krogliv, parmiddagar saknades inte i hennes liv, men hon var aldrig riktigt närvarande. Det enda hon lyckades hålla fokus på var att hålla ruset konstant.

– Jag åkte till Thailand för att finna mig själv. Men jag kom hem fet och finnig efter att ha supit, ätit Nutella och rökt på.

Sarah är van att tala om sin alkoholism. Hon har varit på många skolor och berättar rappt och humoristiskt och väjer inte för obehagliga detaljer. Men så kommer allvaret över henne och hon är tyst en stund.

– Det är en djävulsk sjukdom, säger hon.

– Det finns inte en människa som vill leva ett så grisigt liv som jag levde sista året, inte jag heller. Det finns ingenting i mig i dag som skulle vilja förnedra mig så mycket som jag gjorde då.

Då hade hon allt mer isolerat sig i sin tvåa på Östermalm, sov 16 timmar om dygnet och ville helst inte vakna alls. Självföraktet var totalt. Oftast hade hon kissat på sig när hon vaknade. När hon klev upp gick hon ut i köket, tände en cigarett och hällde upp dagens första glas vin. Så hade ännu en dags supande börjat.

– Första två glasen kände jag skam, men efter fyra-fem glas var det bara att köra.

De sista månaderna klarade inte Sarah att hålla upp fasaden längre. När hon fått sparken från sitt sjunde jobb kom hennes föräldrar och sade att de inte tänkte hjälpa henne ekonomiskt längre.

– Just i den stunden kändes som om himlen ramlade ner i huvudet på mig. Det var en chockupplevelse. För mig var pengar synonymt med alkohol. Men mina föräldrar hade också bokat tid hos socialen.

Sarah var hos socialtjänsten en torsdag och på måndagen hade hon fått plats på ett behandlingshem. Hon hade 2,6 promille i blodet, trots att hon inte druckit på ett tag, och skickades på avgiftning.

– När jag kom dit hade jag på mig vit kjol och stora glasögon och såg verkligen ner på dem som låg där. Vilka losers, i vilket hörn har man hittat er? Men en kvart senare hade jag samma blå rock som dem och insåg att skillnaden inte är så stor. Jag kände faktiskt trygghet i att det fanns andra som var som jag. Det väcktes ett hopp för jag låg på ett sjukhus för en sjukdom som jag hade.

Det var inte första gången någon uppmanat Sarah att söka hjälp, men hon hade hela tiden tänkt att hon som var så stark skulle klara det själv, det var förnedrande att ta emot hjälp.

Kapitulationen var början på tillfrisknandet. Hon var på behandlingshem i sex veckor och började gå regelbundet i självhjälpsgrupper.

– Alkoholister som hjälper alkoholister är det bästa. Det är så otroligt häftiga människor, vilka resningar de har gjort. Det finns en mänsklig kärlek. Jag har sagt grejer där som jag inte har sagt någon annanstans. Och de har tagit emot det, sagt det är okej, vi förstår dig, vi har också varit där och du behöver inte göra så igen.

Men att bli nykter var inte bara att sluta supa så blev allt bra igen. Det har varit en lång väg för Sarah att ta igen allt hon missat. Hon har fått lära sig att man behöver äta tre gånger om dagen, att det är bra att sova åtta timmar och hur man umgås med människor.

– När jag plockade bort alkoholen så fanns alla mina beteendemönster kvar. Det var inte så att jag blev nykter och automatiskt blev en trevlig samhällsmedborgare, jag fick lära mig allt igen.

Men jag såg andra alkoholister som hade fixat det och det gav mig tron att det går att leva nykter och bli lycklig.

Sarah var fruktansvärt nervös när hon första gången som nykter skulle träffa en tjej och fika. I tonåren tyckte hon att det var slöseri med tid att fika, hon ville ju supa.

– Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle sitta. Efteråt var jag helt slut.

Men i sommar har hon varit på semester i Visby med sina tjejkompisar.

– Det är så häftigt, jag har vänner. Jag kan bli alldeles gråtfärdig när jag tänker på att jag har vänner, det betyder så mycket för mig. Jag har levt väldigt isolerat från människor och att få ha vänner är faktiskt den vackraste gåvan nykterheten har gett mig. Det är något jag tackar för varje morgon och kväll.

Sarah har alltid varit en betraktare och behövt alkohol för att känna sig som en i mängden. Men på Gotland hände något, hon gick från att vara betraktare till att vara en av alla andra.

– Jag var på förfest och efterfest, dansade på borden och jag gjorde det helt nykter. Det var en magisk upplevelse, jag visste inte att det gick att ha så kul. Jag är så tacksam att jag får känna lycka och fjärilar i magen. De är jäkla spännande de där killarna, har jag börjat upptäcka. Det är som att vara 17 år igen.

Att Visbys nattliv dryper av alkohol om sommaren har inte hindrat henne från att ha kul.

– Jag har fått acceptera att jag inte kan hantera alkohol och då står jag inför två val, antingen lever jag mitt liv i nykterhet och utanför eller så lever jag mitt liv i nykterhet och tar del. För mig är det en förutsättning att ta del av hela livet.

När någon vill bjuda henne säger hon att hon inte dricker. Om de frågar varför förklarar hon att hon höll på att supa ihjäl sig.

– Jag har inte fått några negativa reaktioner. I början skyllde jag på att jag körde bil eller hittade på andra ursäkter. Men till slut blev jag trött på att ljuga. Vinsten med att berätta för dem som vill höra är att jag får uppleva glädjen i att vara jag, med mitt bagage, med mitt nu och mina förhoppningar.

Sarah har alkoholister i släkten, men tror inte att en ökad ärftlig benägenhet är hela förklaringen till att hon började dricka.

– Fyllan gav mig det som jag inte kunde få när jag var nykter. Den gav mig ro, en tillhörighet, en känsla av att jag tyckte om mig själv. Allt var falskt, men för stunden kändes det just så.

Fanns det då inget som kunde ha fått henne att sluta dricka innan det gick så långt, borde inte hennes föräldrar dragit in den ekonomiska hjälpen långt tidigare?

– Jo, men då hade jag förmodligen hittat något annat sätt att få pengar till alkohol. Det är ett helvete att vara alkoholist men det är också ett helvete att vara anhörig till alkoholist. Jag var som en tornado. Det är ingen annan som kan få dig att sluta dricka, bara du själv. Mina föräldrar har hjälpt mig otroligt mycket de här åren.

Nu har Sarah vänner, en bra relation till sin familj, hon har startat företaget Happymess, en prenumerationstjänst på sms med visdomsord för att inspirera människor i vardagen. Och kanske viktigast av allt, hon har äntligen accepterat sig själv som den hon är.

– Jag trodde i början av min nykterhet att jag skulle bli någon, men det börjar mer och mer tendera att jag ska vara den jag är, varken mer eller mindre.

Trots att alkoholen förstört så många år av hennes liv är inte Sarah någon förespråkare för hårdare alkoholpolitik, människor får göra sina egna val.

– Jag vet att man inte behöver alkohol för att leva fullt ut och ett rikt liv. Det är ett missförstånd att det alltid behövs alkohol. Men alkohol är en lättare och mindre krävande väg, det är därför det är så väl förankrat i samhället.