Hon reser sig ur stolen och rör armarna häftigt upp och ner i luften. Det ser ut som om hon vill att någon ska ta tag i hennes händer.
- Ser du? Så här kan man dramatisera ”kliet”, säger Judith Teszáry, som är psykodramaterapeut.
Vi pratar om hur psykodrama kan hjälpa mot psykosomatiska besvär. Judith demonstrerar ett exempel om hur det kan gå till: En kvinna med eksem deltar i en psykodramagrupp. En i gruppen får vara kvinnans arm och en annan gestaltar själva kliandet med stora armrörelser. När kvinnan ser sitt ”kli” dramatiseras påminns hon om hur hon som liten gjorde just så, rörde armarna häftigt för att mamman skulle lyfta upp henne och leka med henne. Men mamman hade inte tid. Det var alltid annat som var viktigare. Kvinnan kan då hoppa in i en roll som faktiskt fanns, till exempel mammans, eller spela en roll som inte fanns då (men som kanske borde ha funnits), som till exempel en barnpsykolog som talar med mamman och ifrågasätter hennes handlande.
I dramatiseringen kan man spela det som personen upplevt har hänt, man söker sig fram till den ursprungliga situationen där personens handlingsmöjligheter och känslouttryck var begränsade. Judith Teszáry skriver i boken När orden inte räcker (Natur och Kultur): ”Känslor som inte kunde uttryckas eftersom ingen kunde ta emot dem eller därför att de var för smärtsamma eller rent av var förbjudna att uttrycka. Kroppen fick då som en åskledare avleda dem.” Man kan i dramat nysta upp en gammal historia, men också berätta en ny och spela det som borde ha hänt i en viss situation. Det blir som en "omprogrammering" av vad som hänt, ofta en läkande sådan. Katharsis, menar Judith. Det blir möjligt att uppnå det man vill och kanske ”behöver” man inte sina eksem längre. Man kan även använda dramat till att träna sig på framtida situationer och utveckla sidor som inte kommit fram tidigare. För, som Judith säger: "Hjärnan vet inte om det är verklighet eller psykodrama." Ibland byter man roller med varandra.
- I familjeterapisammanhang, till exempel, använder jag ofta rollbytet som är så centralt i psykodrama. Om man byter roller med varandra tar man tillbaka sina egna projiceringar. Judith berättar att om en tonårsfamilj kommer till henne, låter hon alla få byta roller med varandra. Sedan intervjuar hon familjen i sina nya roller. Och redan det är läkande och kan räcka för att familjen ska komma vidare. Alla inser hur mycket de vet och förstår om varandra.
Judith Teszáry tillhör den första generationens psykodramaterapeuter i Sverige. Hon gick den femåriga utbildningen på ”originalinstitutet” i New York under sjuttiotalet. Psykodrama kan härledas flera tusen år tillbaka i tiden, till antikens läkare som trodde på själens inverkan på vår fysiska hälsa och som bland annat använde dramat som behandling. Men man brukar säga att österrikaren och psykiatrikern Jacob Levi Moreno är psykodramats föregångsman. Han talade om människans olika roller; de roller en människa förfogar över kan vara välutvecklade, underutvecklade, överutvecklade, kompletterande eller motstridiga. Judith menar att många människor som är sjuka ”blir” sin sjukdom, de överutvecklar sin sjukroll på bekostnad av andra. I psykodramat kan man arbeta för att släppa in andra sidor. Via psykodramats fantasifullhet och lekfullhet, kan man få kroppssymtomen att berätta dess psykologiska historia, menar Judith. Magsåret, migränen, eksemen eller övervikten kan leda fram till vad den egentliga orsaken till vad det är som förtrycker och förhindrar personen i dennes liv. I dag är Judith, utöver verksam psykodramaterapeut, även lärare, handledare och examinator i psykodrama. Hon är också ordförande i den europeiska federationen FEPTO (Federation in Europe for Psychodrama Training Organisations) och föreläser för, och utbildar psykodramaterapeuter även internationellt. Psykodrama är en statlig metod i länder som Österrike, Tyskland och Ungern. I Spanien och Grekland är det en respekterad och uppskattad behandlingsmetod och även i Norge och Finland är metoden mer känd än i Sverige.
Hur kan psykodrama användas rent konkret vid psykosomatiska besvär?
- Man ber patienten byta roll med sitt symtom, till exempel migrän. Någon annan får spela patienten. Migränen agerar, pressar kanske kraftigt neråt på huvudet på patienten som får berätta hur det upplevs. Man skapar en relation mellan symtomet och den utsatte, en slags brygga. När symtomen väl har kommit upp till en mental, icke kroppslig nivå, är de mycket lättare att bearbeta, menar Judith. Ofta kommer minnen upp. Det kan vara svåra, tidiga barndomsupplevelser. Obearbetade, frusna trauman och konflikter är vanliga. Migränen börjar ”tala” och ibland känner patienten igen rösten bakom. Man kan känna igen, vem var det nu som lät sådär, som ställde pressande krav?
- Det fantastiska är att när man varit i en roll ett tag, så utvecklar den sig automatiskt. Alla roller har sin egen logik. Jag kanske säger saker som din mamma brukade säga, fast jag aldrig har träffat henne
Kan vem som helst gestalta sin migrän?
- Ja, det tror jag. Jag arbetar med alla möjliga människor. Chefer som har anställda som är utbrända, till exempel. De får själva psykosomatiska besvär, ofta ryggont, för att de känner en sådan maktlöshet över att inte kunna göra något åt situationen. Judith Teszáry fick upp ögonen för psykodrama med psykosomatiska patienter när hon deltog i ett projekt med konstnärligt terapeutiskt arbete för långtidssjukskrivna personer på Karolinska Institutet 1991-96. Hon behandlade dem med psykodrama med mycket goda resultat. Patienterna hade ofta en långdragen smärtproblematik bakom sig, flera hade fibromyalgi. För Judith handlar dessa symtom om en alltför stor och alltför tidig belastning i livet.
- Ofta har de varit barn som ”burit” sina föräldrar på sina axlar. De kanske har haft en alkoholiserad mamma eller pappa och har tjänat andra väldigt tidigt.
En kvinna som Judith behandlade, var långtidssjukskriven för smärta och trötthet. Hon var medicinskt friskförklarad efter en canceroperation men var ändå sjukpensionerad. Hon var passiv och svartsynt. Till att börja med vill hon inte spela några egna dramer, men deltog gärna i andras. Så småningom drogs hon med i processen och började berätta om sina upplevelser. Hennes livshistoria spelades upp bit för bit. Till en början viftade kvinnan bort det känslomässiga allvaret i sin historia. Hennes mamma dog i cancer, en bror i en bilolycka. Hon hade helt undvikit sorgen tidigare, men släpper så småningom fram den under dramat. Hon spelar till slut sin egen mor och säger då till sig själv att ”du är frisk, du klarade av din cancer. Du lever”. En annan kvinna tar över moderns roll och kvinnan kryper upp i ”mammans” knä och börjar gråta. Detta blev en total vändpunkt för henne. Hon började träffa människor och laga mat igen.
- Min son har fått en ny mamma, sa hon till Judith Teszáry när gruppen var över.
- Och jag som trodde att vi bara skulle spela lite teater.
