Agnes Pareyio är chef för Tasaru Girls Rescue Centre. Hon är själv massaj och könsstympad. På en plastmodell av ett kvinnligt underliv visar hon hur de olika typerna av könsstympning ser ut och hur en förlossning för en könsstympad kvinna kan vara. Inte ett fniss hörs, för flickorna är detta en smärtsam verklighet.
NAROK Salula är nio år. Hon fritogs av Tasaru Girls Rescue Centre på sin bröllopsdag. Brudgummen hon skulle giftas bort med var en 45-årig man. Salulas familj fick sex kor för henne, en gåva som nu måste lämnas tillbaka eftersom äktenskapet inte blev av. Salulas pappa dömdes till 1,5 år i fängelse. Men Salulas berättelse är inget undantag.
Tasaru Girls Rescue Centre ligger en bit från vägen i Narok i Kenya. Detta är massajland och vakten innanför porten är klädd i en traditionell rödblårutig filt. I handen har han en käpp med ett metallhuvud som rätt hanterat är ett dödligt vapen.
Flickhemmet ligger högt och de låga husen är enkla. Hemmet drivs av Tasaru Ntomonok Initiative, en fristående, icke vinstdrivande organisation. Här bor närmare 80 massajflickor, som alla har rymt hemifrån för att slippa undan könsstympning och tvångsäktenskap. Det finns ingen skola här, men lärare ger stödundervisning till nyanlända flickor för att de så småningom ska kunna börja i en vanlig skola. Det finns några andra
liknande hem i Kenya.
Agnes Pareyio är chef för centret och själv massaj. Hon är en stadig kvinna med naturlig auktoritet, som lyckats medla mellan flickorna och deras familjer. Själv kallar hon det en försoningsprocess.
Nioåriga Salula kom till centret för tre veckor sedan. Hon är klädd i grön kjol och gymnastikskor, håret är kortklippt, hennes kropp är ett barns. Hon viker undan med blicken och viskar tyst när hon talar. Agnes Pareyio stryker henne över armen medan hon översätter vad Salula säger.
- Vi hade fått information om att giftermålet mellan Salula och den 45-årige tilltänkte maken skulle bli av. Vi lyckades ta oss in på bröllopet och tog med henne därifrån, berättar Agnes Pareyio.
Hon har haft kontakt med Salulas mamma som ska komma till centret för att träffa sin dotter.
- Mamman är glad att dottern är här, hon tyckte att hon var för ung för att giftas bort, säger Agnes Pareyio.
Salula viskar allvarligt:
- Jag vill vara här tills jag börjar på gymnasiet, jag vill inte tillbaka hem. Jag vill
bli lärare.
Av hennes sex systrar är tre redan gifta. Att pappan hamnade i fängelse berodde på att han inte hade råd att betala borgen på motsvarande 2 000 kronor. Agnes Pareyio menar att fängelsedomen sänder signaler till andra fäder om att inte gifta bort sina döttrar förrän de fyllt 18, som lagen föreskriver.
- Jag ville inte att pappan skulle dömas för att jag hatar honom, utan för att visa att det finns en lag. Jag har försökt övertyga pappan om att låta Salula gå i skolan. Jag ska försöka prata med honom i fängelset igen.
Under tiden får Salula specialundervisning. Hon har aldrig gått i skolan tidigare. Förhoppningen är att hon ska kunna börja i en vanlig skola nästa år.
- Jag vill inte tänka på 45-åringen som jag skulle ha gift mig med. Och pappa, han gjorde fel mot mig, viskar Salula.
Egentligen är centret, som bland annat stödjs av FN:s befolkningsfond, tänkt som en tillfällig lösning i väntan på att flickan och familjen ska komma överens. Ändå finns det flickor som stannar länge. 17-åriga Mary
Solio är en av dem. Hon kom hit 2001 och är fortfarande kvar. Hennes öde är gripande. Hon ville inte könsstympas, men blev det ändå. Hon ville inte bli bortgift, men blev det ändå. Hon var 13 år och mannen var 45 år. Hon försökte rymma, men blev inlåst under tio dagar och våldtogs upprepade gånger av mannen hon blivit bortgift med. Sedan vände turen:
- Apor kom och tog skörden och flickan som vaktade mig måste hjälpa till med att skrämma bort aporna. Då rymde jag igen. Jag gick hela natten, trots att det fanns vilda lejon där jag gick. Till slut kom jag fram hit. Jag hade hört talas om centret tidigare. Gud var med mig, säger Mary Solio.
Först efter det att hon kom till centret förstod hon att hon blivit gravid av våldtäkterna. Året därpå, när hon var 14 år, födde hon en son, som hon inte har sett sedan dess. När jag säger till henne att jag tycker att det är tillräckligt svårt att föda barn utan att vara omskuren ler hon och säger igen:
- Gud var med mig. Det gick bra.
Flickornas berättelser äter sig
in. Som västerlänning saknar jag referensramar till det som de berättar om. Och jag tänker att det är de starka flickorna som kommer hit, de som vågar säga emot och bråka. Alla de andra flickorna, de tysta och lydiga, för dem sker ingen förändring.
Agnes Pareyio har förhandlat med Mary Solios föräldrar och nått en kompromiss där morföräldrarna får ta hand om den nu treårige dottersonen mot att Mary får gå i skolan.
- Jag hoppas att få träffa min son igen, men jag vet inte om det blir så, säger Mary Solio.
- Jag är väldigt glad att jag är här. Jag får gå i skola och behöver inte betala för det. Men jag har ingen kontakt med min familj. Jag är fortfarande rädd, mannen som jag var gift med är arg. Han älskade aldrig mig.
Agnes Pareyios hade som barn en klasskamrat som inte var könsstympad. Därför ville hon inte bli det själv. Hennes pappa stöttade henne. Men mamma sa: ”Vad ska jag kalla henne då? Är hon barn eller kvinna?”. Slutligen blev hon både könsstympad och bortgift. Trots det utbildade hon sig till
lärare och blev en kvinnoledare med en ställning som väcker respekt även hos massajer som inte delar hennes uppfattning om könsstympning.
- Samhället runt oss är vänligt inställt. Vi har två vakter dygnet runt, och i början hände det att en familj ville ta tillbaka en flicka, men nu har jag talat med de lokala ledarna och vi har inga säkerhetsproblem längre, säger hon.
- Skälet till att centret bildades var att vi såg att våra flickor började rymma hemifrån. Massajflickorna gifts bort tidigt och vårt samhälle uppskattade inte utbildning. Vi har en försoningsprocess, men vi slåss mot en kultur som finns inuti vårt folk.
En orsak till de tidiga bröllopen är den utbredda fattigdomen. 57 procent av Kenyas drygt 30 miljoner invånare lever under FN:s fattigdomsgräns med mindre än en dollar om dagen i inkomst. För en fattig familj kan de sex kor som Salula var värd utgöra skillnaden mellan svält och överlevnad.
Agnes Pareyio är en av dem som drivit på genomförandet av den alternativa ritualen, som beskrevs i
gårdagens artikel.
- Vi vill att flickorna ska känna och ha kontakt med sin kultur, men utan att stympas.
Ur en röd axelremsväska halar hon fram en plastmodell av ett kvinnligt underliv. Utan att blinka visar hon på de olika typerna av könsstympning genom att byta ut den mittersta delen. Hon har även en del som visar hur en förlossning kan se ut för en kvinna som genomgått den mest omfattande formen av könsstympning där kvinnan sys ihop efter att både de inre och yttre blygdläpparna skurits bort. Barnets huvud sliter sönder kvinnan på nytt med risk för omfattande blödningar. Flickorna i salen lyssnar allvarligt.
Massajkvinnorna i Narok utsätts oftast för den näst svåraste stympningen, där klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort.
Hittills har 88 flickor från centret kunnat återförenas med sina familjer, mot att papporna skrivit under att flickorna ska slippa könsstympning och få gå i skolan. Det är inte alltid familjen håller sin del av avtalet, berättar Agnes Pareyio:
- Vi hade två flickor som hade bott här i tre år. Pappan skrev på och de åkte tillbaka hem, men bröderna könsstympade systrarna ändå.
