Sofia Åkerman är inte gammal, men det är tydligt att hon redan är en van föreläsare. När hon levererar sina djupa insikter om självskadebeteende, baserade både på sjuksköterskans kunskap och egna erfarenheter, blir publiken totalkoncentrerad. Hon är en intensiv person med stark utstrålning.

SvD möter henne i det slitna medborgarhuset i Alvik i Stockholm där hon håller i en konferens för personal inom psykiatrin. Fyra talare berättar om sina erfarenheter av självskadebeteende och hur de har lyckats ta sig ur problemen. Den ena välformulerade livshistorien med många dramatiska inslag följer på den andra. Skarp kritik mot psykiatrin blandas med förståelse och tacksamhet. I lunchpausen tar sig Sofia Åkerman tid att berätta om sig själv och att fundera över varför så många ungdomar säger sig må psykiskt dåligt i Sverige i dag.

Sofia Åkerman gav ut sin självbiografi redan som 20-åring. Hon är trött på att dra sin livshistoria. Nu är hon i nästa fas. Som sjuksköterska och föreläsare med erfarenhet av självskadebeteende vill hon absolut inte fastna i en offerroll. Men för att förstå hur en så ung person kan skriva en faktabok fullspäckad med exempel från egna erfarenheter tar vi en kortversion av hennes historia.

Hon började skada sig själv som 14-åring i slutet av 1990-talet och tillbringade flera år på sjukhus. Hon missade hela nionde klass. Gymnasiet gick hon ett år i taget mellan vårdperioderna.

–  Om jag blir tillräckligt sjuk kommer någon att rädda mig, tänkte jag där i sjukhusmiljön. Jag fick mer vård ju mer jag skar mig och jag ville ju ha hjälp. Därför var det svårt att sluta.

Sofia Åkerman menar att som intagen på en psykiatrisk avdelning hamnar man i en sjuk miljö och ganska snart känner man av de normer som gäller där. Ju sjukare du är desto mer uppmärksamhet och vård får du. Därför är det lätt att fortsätta skära sig, att låta bli att äta eller att kräkas upp det man har ätit.

Ska man försöka att undvika att lägga in ungdomar?

– Nej, det finns lägen då man måste bryta in i en ohållbar levnadssituation.

Hon önskar att det fanns ett mellanting mellan öppenvården där man kanske kan få en tid om några veckor och möjligheten att bli inlagd. I vissa landsting finns jourhavande team som kommer hem. Det kan vara ett bra alternativ som räddar många från att bli sjukare genom att vistas på en psykiatrisk avdelning.

Precis som många andra med självskadebeteende hade hon även anorexi. Hon jämförde sig med de andra sjuka tjejerna på avdelningen. Det kunde bli ett slags tävling om att skära sig mest och väga minst.

När började dina problem?

– Det kan man egentligen inte säga. Tankesystemet hos en anorektiker ­eller självskadare byggs upp under lång tid. Jag minns att jag hade självdestruktiva tankar som liten.

Sofia berättar att hon ville sticka på riktigt med synålarna när hon lekte doktor med sina kompisar när hon var barn. Var det början? frågar hon sig. Det är svårt att veta.

I tioårsåldern skrev hon en uppsats med mörka tankar om självmord. Skolsköterskan fick den av läraren, men inte föräldrarna.

– Kanske hade självskadebeteendet kunnat förebyggas då eller så hade mina problem bara brutit ut ännu ­tidigare, resonerar Soifa Åkerman om detta i  dag.

När hon var 14 år började problemen synas utanpå. Då hade hon inte ens själv hört talas om självskadebeteende. Inte hennes föräldrar heller. De försökte hjälpa henne på alla sätt och vis, de sökte information från USA och läste på allt de kunde. I maj 1999 blev hon inlagd på en barnpsykiatrisk klinik.

– Sedan blev jag snabbt sjukare för jag formades in i en väldigt sjuk miljö. Därför måste jag vara kvar längre. ­Läkarna frågade mig om jag hörde röster, om jag hade varit utsatt för övergrepp. Njaae, kanske, svarade jag.

Folk ville mig väl. De gjorde sitt bästa, konstaterar Sofia Åkerman. Ändå blev det bara värre. Självskadebeteendet blev hela hennes identitet. Utan det var hon ingen – kändes det som.

Efter 1,5 år stängdes sjukhusavdelningen på grund av personalbrist. Hon blev överflyttad till vuxenpsykiatrin. Det var en hemsk period i hennes liv.

– Jag var jättearg under lång tid. Min självbiografi Zebraflickan är ett slags utlopp för min ilska.

Nu befann hon sig i en miljö med tredubbla lås, bältessängar, våld och med poliser på avdelningen med jämna mellanrum. Personalen byttes varje timme för att det ansågs vara ”en psykiskt påfrestande arbetsmiljö”. Detta var 16-åriga Sofia Åkermans ”hem”. I dag kämpar hon för att ingen annan sjuk tonåring ska behöva utsättas för detta. Hon berättar att det bodde tonåringar med självskadebeteende på den rättspsykiatriska avdelning i Växjö som en medpatient satte i brand år 2003. Två av dem dog.

Sofia Åkerman är kritisk till hur psykiatrin är organiserad. Samtidigt vill hon lyfta fram sina positiva upplevelser av alla bra människor som arbetar där.

Under sina sjuka år blev hon triggad att skada sig själv när hon såg sjukhusserier på tv, blotta synen av ett rakblad kunde också få henne att längta efter att dämpa ångesten med yttre smärta.

– Att skada sig själv ger en kortsiktig positiv effekt. Du kan vara sugen på den sköna känslan. Mår du tillräckligt dåligt är detta det enda du kan tänka på. Sedan ångrar man sig.

Sofia berättar att hon hört historier om andra självskadare som fått henne att tänka: ”Men hur kunde någon göra så. Så hemskt!”.


Hur blev du frisk efter alla sjuka år?

– Det var många pusselbitar som behövdes för att göra mig frisk.

Hon nämner först sin familj som stöttade henne hela tiden och så fick hon träffa en psykolog specialiserad på ätstörningar. Till henne åkte Sofia från Skåne till Stockholm en gång i veckan som mest. Ett av de allra viktigaste inslagen var den teatergrupp hon blev en del av. Den förändrade hennes liv.

För första gången på många år lockades hon till ett helt friskt sammanhang och fick vänner som inte också var självskadare och/eller anorektiker. Hon fick en tillhörighet, ett sammanhang. Livet fick en helt ny mening. Eftersom hon legat inlagd så länge hade kontakterna med gamla vänner som hunnit uppleva massor under tiden blivit allt svagare. Vid den här tiden gick hon i skolan igen. Det var ännu en ”friskfaktor”.

När hon första gången glömde bort en tid hos sin psykolog för att hon var så engagerad i teatern förstod hon att hon var på väg att bli frisk.

Vilken metod använde psykologen?

Sofia ler.

– Hon kallar den själv för kärleksmetoden. Mest var den väl anpassad för mig. Bland det viktigaste var att hon sa att jag fick fortsätta gå i terapi hos henne tills hon dog – om det skulle behövas.

Psykologen sa att det var lätt att säga eftersom hon var så säker på att det inte skulle behövas.

– För mig var det oerhört viktigt att veta att jag inte skulle förlora på att bli frisk.

Psykologen hade rätt. Sofia åker inte till henne längre. Hon betraktar sig som frisk, är snart färdig sjuksköterska och har ett långt yrkesliv framför sig. Det är hennes tur att hjälpa andra att hjälpa sig själva. I dag fyller hon 25 år. Grattis Sofia!