– Vi är lite mer automatiska än vi vill tro, säger Lars Olson, professor i neurobiologi vid Karolinska institutet.

Väldigt mycket i våra liv är vanor. Vissa vanor är absoluta, man måste äta, sova och dricka annars dör man. Men att gå till kaffeautomaten på jobbet och hämta en kopp kaffe, efter att man startat datorn men innan man läst mejlen, är inte livsviktigt men ger kanske lite trygghet inför en arbetsdag där obehaget kan lura redan i första mejlet vi öppnar. Det som gör något till en vana är att det sker nästan omedvetet. Kaffekoppen blir kanske stående odrucken, men hämtar den gör vi.

– Det är bra och viktigt att man har vanor, nästan en förutsättning för att göra det svåra, säger Lars Olson.

Hans arbetsrum är belamrat med böcker, men där finns också en ansenlig samling tomma, men vackra, japanska tekartonger. En av Lars Olsons vanor är att dricka grönt te, i stora mängder.

I samma byggnad på institutionen för neurovetenskap, men i ett annat rum, sitter forskaren Ola Hermanson. Han föreläser ofta i cell- och molekylärbiologi. När han ska förklara vad som händer i hjärnan när vanor befästs kliver han, kanske av gammal vana, upp på en stol i sitt rum för att nå vita tavlan och börjar skissa.

– Drivkraften bakom vanor är alltid stress. Från det att du är en cell tills att du dör så utsätts du hela tiden för stress. Vanorna är ett sätt att klara av stressen, att må bra, säger Ola Hermanson.

Det mesta handlar om överlevnad. Även vanan att plocka in i diskmaskinen efter middagen handlar om överlevnad, ställer vi in smutsig disk i skåpet igen blir vi till slut sjuka.

– Tråkiga vanor, som att ställa in disk, ger också en sorts belöning. Men de ger inte samma glädje eller tillfredsställelse och tar längre tid att lära sig, säger Ola Hermanson.

Han börjar rita upp på tavlan hur en nervcell i hjärnan kontaktar en annan nervcell. Ett mottagarämne på ytan gör att signalen går vidare in i den andra nervcellen. Om stimuleringen är bra, till ­exempel att kroppen mår bra efter att ha fått frukost, så händer något i kärnan i nervcellen. Paketeringen av DNA förändras något så att det blir lättare att producera mottagarämnen.

– Det man tror händer, väldigt förenklat, är att kromatinet, DNA-molekylen som är hoppackad till en liten boll, kommer att öppna sig lite grand mera precis där de här ämnena produceras. Det blir lättare att producera de här ämnena efter hand. När du har upprepat vanan ett antal gånger blir det lättare för signalen att gå den vägen.

Ibland står det i livsstilsreportage att ”det tar 90 dagar att skapa en ny vana” eller att ”det tar 16 gånger att skapa en vana”. Men det finns inga sådana exakta tal. Det beror på vad för vana det handlar om. Heroin kan man bli beroende av efter att ha provat en gång. Att göra det till en vana att äta mindre fett och socker kan man däremot ägna en livstid åt, ibland utan att lyckas. Det är också stor skillnad mellan individer i hur lätt man har att göra något till en vana.

Om vi skulle överväga olika alternativ för varje handling vi utför under ett dygn vore det outhärdligt stressande och energikrävande.

– Det finns en gammal myt att vi bara använder 10 eller 20 procent av hjärnan, men då är det ­vanorna vi tänker på. När du bara går på vana använder du en mindre del av din hjärnkapacitet. Din kropp vill att du gör av med så lite energi som möjligt, säger Ola Hermanson.

Många har säkert upplevt en bilfärd då de satt sig i bilen och kört från en plats till en annan men när man kommer fram har man absolut inga minnen av vad som hände under bilresan. Bilkörningen har blivit en automatiserad vana och sker omedvetet.

– Det finns två drivkrafter för vanor, den ena är överlevnad och den andra välbefinnande. Genom vanor strävar vi efter ett slags välbehag, en jämvikt som känns skön. Det är lätt att falla tillbaka till vanorna eftersom de kostar mindre energi och är ett sätt för oss att hantera stressen.

När man har bestämt sig för att bryta en vana och börja göra på ett annat sätt går det lite trögt i hjärnan till en början.

– DNA som ska aktiveras är tajt hoppackat, svarar inte på signaler och förstår inte varför det ska producera de här mottagarämnena. Du får träna hjärnan att ta en annan väg. Det är lätt att falla tillbaka till vanorna för de kostar mindre energi och de är ett sätt för oss att hantera stressen, säger Ola Hermanson.

Man kan alltså säga att vanorna till en viss del sitter i kromosomerna i cellens kärna, men det är synapserna som får det att hända. Synapser är kopplingsställen mellan nervceller.

– Det som i slutänden avgör vad vi kommer ihåg och vilka ­vanor/ovanor vi får, är med stor sannolikhet mönstret av synapser mellan nervcellerna. Sådana kopplingar mellan nervceller kan ändra sig hela livet, vi har en sorts strukturell plasticitet i den grå substansen. Synapserna kan ändra antal, lokalisering, storlek och form. Dessa ändringar sker snabbt och drivs av vilken aktivitet nervcellerna har, förklarar Lars Olson.

All stimulantia vi använder som påverkar hjärnan, som kaffe och te, alkohol och narkotika – påverkar den kemiska signalöverföringen i synapserna. Våra vanor som hjälper oss att överleva har det gemensamt med beroendeframkallande droger att de ökar nivåerna av signalsubstansen dopamin i accumbenskärnan. Problemet är att droger har starkare effekt än naturliga aktiviteter.

Gränsen mellan vana, ovana och beroende är flytande. Innan Lars Olson blev tedrickare var han kaffeberoende, ett beroende han delade med större delen av svenska folket.

– Jag drack fantastiskt mycket kaffe, det var så starkt att skeden stod i koppen. Men det trevliga med att vara människa är att man har en viljestyrka.

En morgon då han legat sömnlös hela natten på grund av koffeinhalten i kroppen bestämde han sig för att sluta. Han hade till en början fruktansvärd abstinens och åt så mycket huvudvärkstabletter att han nästan fick magsår på kuppen.

När man blivit beroende av till exempel kaffe så har belöningssystemet i hjärnan byggt om sig. Belöningssystemet, som ligger djupt i hjärnan, är väldigt starkt kopplat till storhjärnebarken där man har minnen som är svåra att sudda ut, till exempel minnen av njutningen av morgonens första kaffekopp. Minnena är en del i beroendet. Det är därför man inte blir friskare än nykter alkoholist, spelfri spelare och möjligen koffeinfri kaffeberoende.