Ibland är patienterna inte redo att ”ta emot hennes händer”, som Carin Waldersten skriver i sina journaler. Då pratar de bara. Och vice versa: kan hon inte nå fram via samtalet, försöker hon nå dem via kroppen.
De har inte lyssnat till varningssignalerna: muskelspänningar, huvudvärk, illamående och smärtor som flyttar på sig, och följaktligen har de hunnit gå rejält in i väggen. Många av dem är högutbildade kvinnor med höga krav på sig själva.
– Man kan behandla dem fysiskt och få tillfälliga resultat. Men jobbar man inte med psyket så dyker spänningarna och smärtorna upp någon annanstans förr eller senare, säger sjukgymnasten Carin Waldersten.
Carin är sjukgymnasten som tröttnade på idrottsmedicin och ortopedisk manuell terapi. Numera jobbar hon psykoterapeutiskt med sina patienter och varvar samtalsterapi med kroppslig behandling. Ibland är patienterna inte redo att ”ta emot hennes händer”, som hon skriver i sina journaler. Då pratar de bara. Och vice versa: kan hon inte nå fram via samtalet, försöker hon nå dem via kroppen.
I dag, liksom då Carin utbildade sig till sjukgymnast för 25 år sedan, väljer de flesta sjukgymnaster inriktning mot just idrottsmedicin och ortopedisk manuell terapi (OMT). Trots att det finns ett skriande behov av psykologisk kompetens även hos kroppsterapeuter, är det ont om dem med både kompetens inom både fysik och psykologi. Aktuella undersökningar visar till exempel att enbart fysisk behandling på rygg- och nackbesvär har en begränsad effekt.
– Jag känner verkligen att jag har valt rätt område. Just att ha verktyg för att arbeta med både det fysiska och det psykiska känns tillfredsställande.
Carin Waldersten har studerat psykosocialt arbetssätt, läst psykosomatik för sjukgymnaster och har just avslutat det första steget i en psykoterapiutbildning. Hon är ensam om att arbeta med det psykiska på sin sjukgymnastmottagning och hennes kollegor skickar ofta patienter vidare till henne när de inte hittar några fysiska orsaker till problemen. Hon får också patienter via läkare och öppenvårdspsykiatrin. För Carin är kopplingen mellan kropp och själ väldigt tydlig och konkret i hennes arbete. Hon tror att själen har mycket större betydelse i alla sjukdomar än vad vi kan föreställa oss.
– Det är klart att om en människa inte kan eller ”får” uttrycka sina känslor, att de sätter sig i kroppen. Men det synsättet är ju mycket mer accepterat nu, än när jag gick min utbildning.
Vi är alla mer eller mindre psykosomatiska och kanske, tror Carin, har de som inte fått ge uttryck för sina känslor när de var små, en extra stor benägenhet att utveckla psykosomatiska symtom. De som inte blev tillräckligt sedda eller lyssnade på.
Ett exempel på det är en ung kvinna som länge gick hos Carin. Hon var en av dem som inte kunde ”ta emot” hennes händer. Det var inte det att hon spände sig eller att det var obehagligt, det var bara – ingenting. Det var liksom ingen hemma. Och det var precis det som var hennes problem: Hon hade svårt att känna något över huvud taget.
Hon såg till exempel att det var vackert ute, men kände ingenting. I terapin gick de igenom kvinnans barndom och hon hade haft det tufft med bland annat en alkoholiserad pappa. Hon hade inte haft föräldrar som hade kunnat spegla hennes känslor och hon kunde därför inte känna igen dem nu som vuxen.
Barn behöver bekräftelse i sina upplevelser för att lära sig känna igen olika känslor. Om de slår sig och blir ledsna, till exempel, bekräftar en vuxen som tröstar och visar empati, att barnet känner ”rätt”. När kvinnan började i behandlingen led hon av ett så svårt kontrollbehov att hon knappt kunde komma hemifrån. Ett år senare var hon betydligt förbättrad, även om Carin fortfarande inte kunde ”nå henne” rent fysiskt.
Det händer ofta att svåra minnen eller att känslor väcks under
behandlingen. Illamående, tårar eller rädsla, till exempel.
– En kvinna som jag behandlade, började gråta varje gång jag arbetade över ett särskilt område på ryggen. Varje gång. Hon var rätt tuff på ytan och försvann sen från terapin. Jag tror att det blev för jobbigt för henne helt enkelt.
Och så kan det vara: Att patienten slutar när det börjar brännas, när en djupare smärta kan skönjas, även om det inte hör till vanligheterna. En annan kvinna hade väldigt ont i en axel. Varken Carin eller hennes kollegor hittade några fysiska fel och hon började i samtalsterapi. Efter en tid bad hon om att få sluta. Det blev för jobbigt.
– Jag tror att hon hade hela sitt liv i den axeln. Livet kom ikapp henne och i samband med att hon ramlade och slog i axeln, så ”la” hon allt där.
Annars är vaderna ett känsligt område enligt Carin Walderstens erfarenhet. Många deprimerade människor är känsliga just där. En av Carins patienter drabbades till exempel av kraftiga tomhetskänslor varje gång Carin jobbade med hennes vader.
Carin gillar jämförelsen mellan människa och träd på det sättet att bägge behöver rota sig och stå stadigt, särskilt när det blåser hårt. Vaderna kan symbolisera stammen, som blir ostadig och skör när den inte får näring nog att växa sig stark.
De första tre tillfällena som Carin träffar en ny patient, brukar hon ägna åt orienteringssamtal. Då pratar de bara.
– Jag är väldigt rak och det tror jag är bra. Jag frågar till exempel om övergrepp om jag misstänker det. Incest och sexuella övergrepp är rätt vanligt. Jag har i alla fall någon per vecka som varit utsatt.
Ibland finns minnena lagrade utan att personen i fråga vet om det. En kvinna i femtioårsåldern som Carin känner, satt och tittade på tv en kväll. Det var ett program som handlade om incest. Kvinnan kände sig plötsligt väldigt illamående och var tvungen att gå och kräkas. Hennes minnesbilder, som legat totalt förträngda, vällde plötsligt upp.
Ser du något samband mellan symtom och orsak – att de som varit utsatta för övergrepp får en särskilt sorts symtom?
– Nej, det tycker jag inte. Man ser bara att de mår allmänt dåligt.
När Carin Waldersten arbetar fysiskt med en patient använder hon huvudsakligen två olika tekniker. Om en person har dålig självkänsla och dålig kontakt med sin kropp, jobbar hon med det som kallas bekräftande grepp. Det är stora fasta grepp över hela kroppen i syfte att förstärka känslan av personens fysiska kropp, att bekräfta den. Metoden kan användas om patienten varit med om övergrepp.
Med människor som är säkrare i sig själva, men som är spända, jobbar Carin med massage och passiva rörelser. Då rör Carin på patientens arm eller ben, medan personen försöker slappna av och ”släppa” så mycket som möjligt.
– En del säger att det känns som att flyga. Alltid annars när vi rör oss använder vi våra muskler. Här handlar det om totalt passiva rörelser och det är svårt.
Apparater och ultraljud använder Carin nästan aldrig. Till syvende och sist tror hon att det är själva mötet mellan terapeut och patient som är det viktiga. Ska man se hela människan är det goda samtalet väsentligt, ”det visste redan Platon på sin tid”.
– Vi tror ofta att allt måste vara så himla märkvärdigt, och så handlar det egentligen om att möta, lyssna, prata och bekräfta.
De patienter som Carin behandlat för utbrändhet blir inte bara bra. De blir bättre, tycker hon:
– Man blir sitt rätta jag, den man borde ha varit tidigare. Man blir en person som äger större eftertanke och reflektion och som värderar andra saker i livet.
Och så ger Carin ännu ett patientexempel: En ung kille gick i terapi för att han gått in i väggen.
Själv beskrev han sig som en fixare, den duktiga, den som alla tyckte om, den som alla ringde. Han arbetade jättemycket ända till den dag då han bara inte orkade kliva upp. Han blev deprimerad. Efter terapi mår han bra. Han blev han den han borde ha varit, menar Carin. Han sa själv att det kändes som om han hade varit en clown. Han blev en bild av sig själv som andra hade.
Har du några allmänna råd till dina patienter?
– Använd alla dina sinnen! Gå ut i naturen! Det är läkande att följa årstidsväxlingarna. Och undvik att umgås med människor som du inte tycker om. Eller: se till att umgås med dem du tycker om. Att sjunga är bra också, inte minst för andningen. Eller dansa, allt som får kroppen att släppa loss gör gott!
