– Jag önskar verk­ligen att framtidens psykiatri kommer att erbjuda ett smörgåsbord av ­rehabiliteringsformer. Hästar är bara ett alternativ och människor blir hjälpta av så olika saker, säger Lena Stenvall som drog igång ridterapi för patienter i psykiatrin ­redan för tio år sedan.

Lena Stenvall har jobbat som skötare på psykiatriska avdelningen på Skellefteå lasarett sedan 80-talet och är själv ryttare.

– Ju mer jag tänkte på hur mycket bättre jag själv mår efter ett ridpass desto mer ville jag pröva att ge samma möjlighet till våra patienter, säger hon.

Hon ”mjukstartade” verksamheten år 1998. De första åren var den inhyrd i en vanlig ridskola.

– Den vanliga stallmiljön i ridskolor är ofta tuff. Den är inte någon lätt miljö för våra patienter som har lätt att tro att de gör fel. Där handlar ju mycket om att bli skickligare och att tävla.

Lena Stenvall säger att hon har lärt sig mycket på vägen. Förutom all praktisk erfarenhet är hon snart färdig med sin utbildning i ridterapi vid högskolan i Östersund.

– I början var jag väldigt inriktad på just ridningen. I dag kan jag se att det är allt runt omkring som är allra viktigast för våra patienter.

Den stora skillnaden mellan att vara behandlare i ett rum på sjukhusavdelningen och att vara det i sågspånet är att i stallet jobbar skötare eller sjuksköterska sida vid sida med patienten för att förbereda hästarna för dagens göromål. Insikten i vad varje enskild patient behöver kommer så mycket snabbare.

– Man får så mycket mer information när man är tillsammans i stallet.

Lena Stenvall berättar om en av hennes patienter som deltagit i verksamheten en längre tid. Hon led av panik­ångest och hade många gånger samlat räkningar på hög hemma. En anledning var att hon alltid drabbades av hjärtklappning och ångest när hon skulle öppna dörren till bank­lokalen att hon vände hem igen. Men ridningen förändrade detta.

– Hon sa: ”Men om jag klarar att galoppera måste jag väl för sjutton klara att betala mina räkningar”.

Den styrka hanteringen av de 400 kilo muskelknippen som hästar är kan ge kraft åt helt andra områden i livet.

I C-uppsatsen ”Patienters erfarenhet av rehabilitering till häst i psykiatrisk vård” av Karl-Anton Forsberg (Umeå universitet, 2002) beskriver flera patienter att de uppskattar det respektfulla bemötandet de fått i stallet. Ingen behandlar dem annorlunda för att de kommer från psykiatrin. Här är ett citat från en patient:

”Jag har ju varit en sådan att jag bara tagit emot och gjort som alla andra sagt utan att säga min åsikt och vad jag tycker. Men sedan jag började med hästarna tror jag att det vuxit fram ganska mycket. Jag har lärt mig att säga ifrån mer, säga min åsikt. Och likadant när det gäller diskussioner. Jag kan stå för det jag tycker.”

Numera håller ridterapin (eller den djur- och naturbaserade rehabiliteringen Passage som den heter) till i stallet Rosengård. Hit kommer ungefär 25 patienter varje vecka, från psykiatrisk öppen- och slutenvård för att i grupper ta hand om hästar, köra eller rida. Intill stallet finns det flera verksamheter för arbets­rehabilitering i kommunens regi: Solkraft är samlingsnamnet för cykelverkstad, biltvätt, hunddagis, tryckeri och bageri. En trädgård för grön rehabilitering är under utveckling.

Lena Stenvall och hennes kollega Marica Ljungholm bjuder på ”sötfika” i den faluröda huvudbyggnaden. Dit kommer också Kicki Hedberg, sjuksköterska inom psykiatrin med inriktning på kognitiv terapi. Tillsammans berättar de hur det är att delta i en grupp på Passage. Man kan komma hit med de flesta diagnoser, men patienten måste vilja själv och därmed vara motiverad.

De understryker att det inte är någon magi med hästar, men att de ger förutsättningar att träna mod, förmågan att lugna sig själv när man har ångest och att fungera bättre i det sociala samspelet.

Många av ryttarna på Rosengård sliter hårt med negativa ­automatiska tankar.

”Jag är värdelös, känner mig varken duktig eller bra. Jag gör ingen skillnad för dem runtomkring mig”, säger många patienter.

– Jag har aldrig under alla mina år inom psykiatrin träffat någon som inte haft ångest eller oro, oavsett diagnos, säger Lena Stenvall.

Kicki Hedberg leder samtal om ångest på Rosengård. Innan gruppen ger sig ut i stallet får deltagarna lära sig olika strategier för att möta sina oroskänslor. Det kan handla om vad som händer i kroppen när man har ångest, om hur man ska tänka och förhålla sig till sin oro, vad som triggar, vad som händer när man undviker att göra saker när man har ångest. Många har sömnproblem eller undviker sociala kontakter. En del uttrycker att de är deprimerade, andra att de har ångest.

– Det gäller att hitta sin väg. I våra grupper försöker vi ge exempel på olika sätt att hantera ångesten i vardagen, nya strategier som gör att man vågar söka sig ut.

Några deltagare gav exempel på hur de hade tänkt: Jag försöker tänka förnuftigt och logiskt när ångesten kommer, jag undviker sorgsen musik, jag ifrågasätter mig själv, jag övar på att träffa folk.

De tränar avslappning till häst och utvärderar hur det kändes. För någon var det helt rätt, en annan blev mer spänd medan den tredje inte kände någon skillnad alls.

– Syftet är att lära ut hjälp till självhjälp. Hur man går vidare får var och en fundera ut. Någon märkte att den ökade fysiska aktiviteten också hjälpte mot oron. Hon bestämde sig för att ge sig ut och gå stavgång när ångestkänslorna kom. Det är ett sätt att bli avslappnad i kroppen.

– Bara grejen med att börja tänka: ”Vad kan jag göra” är ett steg framåt. Det föds ett hopp om en lite lättare framtid, säger Kicki Hedberg.

Det är hemma i vardagen den här behandlingsformen ska få ­effekt.

– Bäst med grupperna är att alla kan dela med sig. Någon kan säga till de andra: ”men ni ser ju helt normala ut, fast ni också har ångest”. En del känner det som om det är stämplat i pannan att de mår dåligt psykiskt.

För Lena, Marica och de andra som ansvarar för grupperna på Rosengård gäller det att lägga upp dagens verksamhet på ett sätt som passar alla i gruppen.

–Vi kan inte bestämma att ”idag ska vi ut och köra”. Stress gör allt sämre. Både för patienter och hästar. Kanske hinner vi bara sela hästen och måste nöja oss med det.

Hästen speglar det vi känner.

– Är du spänd blir hästen lätt det också, förklarar Marica Ljungholm.

Att det hela tiden finns med en tredje part, hästen, att samlas kring, titta på gör allting lättare och ger upphov till många glada skratt. Ryttare och behandlare hinner känna varandra väl och den interna humorn frodas.

– Rosengård är ett framtidskoncept, säger Carl-Gustaf Olofsson verksamhetschef på psykiatriska klinken i Skellefteå.

Han menar att om man är illa medfaren i sin relation till människor kan man öppna sig i relation till djur. Den här typen av verksamhet har många läkande dimensioner. Han berömmer sina medarbetare som tagit initiativet och driver Passage.

Sedan fem år tillbaka äger psykiatriska kliniken egna hästar. Trots tuffa ekonomiska villkor inom psykiatrin har de försvarat sin plats. I jämförelse med annan rehabilitering är de inte så dyra i drift.