”I psykoterapi kan patienten tala om känslor, relationer och sociala sammanhang. Mediciner kan vara ett bra komplement”, säger Mark Solms, knuten till Royal London school of medicine, Kapstadens universitet och Arnold Pferrer center för neuro-psykoanalys, New York.
Foto: Tomas Oneborg
Sålunda utbildade han sig också till psykoanalytiker. Först när han kompletterade med Sigmund Freud tyckte han att han fick studera ”the whole mind”.
I dag är Mark Solms en världspionjär inom den skola som kallas neuro-psykoanalys, och han anses banbrytande i att koppla biologin till Freuds teorier. Förra veckan var han i Stockholm för att föreläsa om drömmar för svenska psykoanalytiker. När vi ses förklarar han hur Freuds idé om att drömmarna skulle vara ingång till det undermedvetna stämmer med hjärnforskningens upptäckter om belöningssystemet.
Men vi börjar inte där. För på frågan om var den största överlappningen sker i dag mellan biologin och psykoanalysen, svarar Mark Solms snabbt:
– Depression. Det finns en sådan besvikelse med SSRI-preparaten, för det saknas bevis för vad som fungerar. Jag ser dem som placebo, och ett enormt bakslag för den biologiska psykiatrin.
Solms menar att läkemedelsindustrin har misslyckats med att skapa mediciner som fungerar för att de inte forskar på det Freud menade med ”Jaget”, eller hur biologin hänger ihop med relationer, känslor, erfarenheter och sociala sammanhang.
– Men det där uteslöt neurovetarna när de började studera hjärnan, berättar Mark Solms. Psykoanalytikerna, å sin sida, saknade bevis för sina påståenden om själslivet. Så de misslyckades också.
Än i dag tycker Mark Solms att neurovetenskapen saknar intresse för de känslor som kännetecknar depression, detta särskilda mentala tillstånd ”av hopplöshet och brist på motivation”. Han menar att man måste undersöka känslorna mer.
– Känslor betyder alltid något, understryker Mark Solms och tar språket som exempel: Man är inte bara rädd eller ledsen i största allmänhet, utan rädd eller ledsen för något.
Också i diagnosmanualen DSM IV syns bristerna, menar han. Uppfyller man ett antal kriterier som till exempel uppgivenhet, nedstämdhet, aptitlöshet och sömnsvårigheter är man deprimerad. Men också sorg visar sig på samma sätt.
– Exakt samma mentala uppsättning kan alltså bero på förlust, inte depression. Alltså betyder känslor något väsentligt, återkommer han till.
Vad sa Freud mer för hundra år sedan, som nu verifieras av neurovetenskapen?
– Freuds första teori om hur ”the mind” fungerar som helhet utgick från hans arbete om drömmar, att de skulle ge tillgång till det undermedvetna. Och det stämmer på ett sätt – för vårt rationella, medvetna jag kopplas bort under REM-sömnen. Drömmarna kan därmed ses som en direktingång till djupare lager av individens mer primitiva system.
I början av 1900-talet visste man ingenting om drömmar. På 1950-talet upptäckte forskarna REM-sömnen, och på 1970-talet placerade man denna i hjärnbryggan, en mellandel på hjärnstammen, så pass låg del av hjärnan att det måste betraktas som ”dåliga nyheter för Freud”, som Soms säger. Alltså skulle drömmarna inte ha ett dugg att göra med det undermedvetna.
Men Mark Solms gav sig inte. Han träffade 365 patienter som fått olika typer av hjärnskador, till exempel av en stroke, och frågade hur deras drömmar förändrats.
– Det tog mig tio år, och jag gjorde två observationer: En skada i hjärnbryggan ledde inte alls till att man förlorade drömmandet. Inte heller om skadan satt i frontalloben. REM-sömnen och drömmandet är alltså inte samma sak.
Vår tids hjärnforskning talar om ett primitivt belöningssystem som har att göra med utforskande, längtan, önskningar och behov. Freud talade om libido, livsenergi, att människan var lustdriven. Och i dag vet man att belöningssystemet är en djupt basal mekanism som i alla fall Marks Solms jämställer med libido.
– Den mekanismen går i gång vad jag än vill ha, och styr också drömmarna. Det stödjer Freuds idéer, att det primitiva, eller undermedvetna, är kopplat till drömmarna, menar Mark Solms och förklarar hur frontalloberna med sin planering och sitt omdöme undertrycker dessa begärssystem när vi är vakna.
– Då pågår ett samspel mellan dessa två lager – vad jag vill och vad världen tillåter mig. Men i sömnen stängs frontalloberna av, medan behovssystemen kvarstår påslagna, i full gång.
Och meningen med att tolka drömmarna som då får fritt fram, kvarstår det i dag?
– Folk i allmänhet har aldrig sett sina drömmar som meningslösa. Dagens forskningsrön förstärker de psykologiska mekanismerna, som att minnet konsolideras i drömmarna. För mig är det mest intressanta just nu att se på vilken betydelse de har för minnet.
Mark Solms förklarar att drömmarna verkar spela upp det som hänt de senaste tre dagarna, och att känslorna sedan hjälper till att sortera vad som varit viktigt och vad som inte är det. Denna klassificering läggs till allt vi tidigare lärt om världen och skapar på så sätt en mening med våra erfarenheter.
Om vi sover för litet?
– Då verkar vi ta igen drömmandet. Om vi drömmer 20 procent av en normal natt, drömmer vi 40 procent av den sömn vi får natten efter. De som sover bra har också bättre minne.
Okej, nu har vi pratat om några områden där Freud verkar få rätt. Var hade han fel?
– Talet om bortträngning, att människor med plågsamma upplevelser från tidig barndom skulle tränga bort minnena. Eller att vi som små skulle hamna i en konfliktfylld rivalitet med mamman eller pappan om kärleken till en av föräldrarna (Oidipuskomplexet). Freud menade att det berodde på ett slags infantil minnesförlust. Och att det skapade förskräckliga neuroser.
Men minnet har olika system för de olika områden som vi ska lära oss något inom, för tillvägagångssätt, känslor, språk respektive händelser. Dessa system utvecklas dessutom vid olika ålder, och minnet för händelser fungerar inte förrän mellan två och fem års ålder. Alltså kan det inte ske någon bortträngning av minnen från saker som hänt när vi var riktigt små.
– Det är ändå meningsfullt att försöka ta reda på varför man känner det man känner, säger Mark Solms. Men försök inte att minnas något från tidig barndom.
Och att gå i psykoanalys, det vill säga att gå flera gånger i veckan hos en psykoanalytiker under flera år, fungerar det?
– Forskningsresultat börjar nu komma, även om ingen ännu vet om en klassisk psykoanalys har mer effekt än kognitiv beteendeterapi. De kanske fungerar lika bra? Det kommer vi att veta om fem till tio år. Det vi vet i dag är att KBT är bättre för personlighetsstörningar och fobier.
