I hela västvärlden är infertilitet ett växande problem. Ungefär vart sjätte par drabbas av ofrivillig barnlöshet och många sätter sitt hopp till reproduktionsteknologin. Genom metoder som provrörsbefruktning, äggdonation och surrogatmödraskap försöker ofrivilligt barnlösa förverkliga sina drömmar om föräldraskap.

Dessa behandlingar skapar nya möjligheter – men också nya behov. Efterfrågan på donerade könsceller och fungerande livmödrar har ökat kraftigt och i många länder råder i dag stor brist. I Sverige är köerna till äggdonation långa. Och att ”hyra” en livmoder – surrogatmödraskap – är över huvud taget inte tillåtet.

Drivna av barnlängtan söker sig därför allt fler svenskar utomlands där tillgången på könsceller kan vara större och behandlingsalternativen fler, åtminstone om man har en tillräckligt tjock plånbok. Den globala fertilitetsindustrin blomstrar och bara den amerikanska marknaden omsätter drygt tre miljarder dollar årligen.

– Handel med kroppsmaterial, bland annat ägg och spermier, är förbjudet i Sverige. Samtidigt finns det svenska läkare som uppmanar sina patienter att betala för en fertilitetsbehandling med äggdonation utomlands. Även om läkarna inte begår ett lagbrott, är det juridiskt och moraliskt diskutabelt att utnyttja detta ”glapp” mellan olika länders lagstiftning, säger Susanne Lundin, som är professor i etnologi vid Lunds universitet och som forskar om ”fertilitetsturism”.

Vi lever i ett neoliberalt samhälle där kroppar ses som handelsvaror och där vi accepterar att föräldraskap kan köpas.

Susanne Lundin, professor i etnologi.

Att den globala reproduktionsindustrin frodas beror alltså på att barnlängtande människor är villiga att betala stora summor för att få bli föräldrar. I andra ändan av marknaden finns socialt och ekonomiskt utsatta människor, oftast kvinnor, som säljer delar av sina fertila kroppar för att försöka skapa sig en bättre livssituation. Däremellan står fertilitetsklinikerna, mellanhanden, som tjänar pengar på de andra gruppernas hopp och desperation.

– Vi lever i ett neoliberalt samhälle där kroppar ses som handelsvaror och där vi accepterar att föräldraskap kan köpas. Typiskt för vår tid är också att alla slags verksamheter utlokaliseras, oavsett om det handlar om jeanstillverkning eller reproduktion. Fertilitetsturismen framställs ofta som en win-win-situation, säger Susanne Lundin.

Men många känner ändå en ambivalens inför att betala för kroppsmaterial från andra människor.

– Kvinnor som till exempel köpt ägg på ett lite halvskumt sätt, talar gärna om ett slags globalt systerskap där kvinnor hjälper varandra. Men i nästa mening kan de ändå försvara sin handling med att donatorn ”minsann har fått betalt”. Då ses den andra kvinnan plötsligt som en serviceinrättning som de köpt en tjänst ifrån.

Vissa av de behandlingar som fertilitetsturister betalar för är helt lagliga i det land där de utförs och verksamheten sker under kontrollerade former. Men i fattiga delar av världen är det inte ovanligt att reproduktionsteknologin hamnar i en juridisk gråzon. Susanne Lundins forskning visar att utsatta kvinnor i olika länder utnyttjas och säljer sina ägg till underpris och utan ordentlig information om ingreppet.

– Så fort man befinner sig i en gråzon finns det ingen ordentlig medicinsk, juridisk eller social kontroll – och då kan det hända saker. De som säljer sina kroppar har ofta svårt att få eftervård om det uppstår komplikationer. Även köparna utsätts för risker eftersom den medicinska kontrollen är dålig. De senaste åren har det varit flera fall där barn som kommit till genom donerade ägg och spermier har burit på genetiska sjukdomar, säger Susanne Lundin.

Ett av de länder som tar emot allt fler utländska fertilitetsturister är Indien, ibland kallat ”Världens bebisfabrik”. Landet har blivit populärt för sina många och relativt billiga kliniker för surrogatmödraskap.

Forskaren Amrita Pande har indiskt ursprung, men är utbildad i USA och undervisar i dag i sociologi på universitetet i Kapstaden. För sin doktorsavhandling om surrogatmödraskap har hon gjort fältstudier och djupintervjuat surrogatmödrar på en indisk fertilitetsklinik dit många västerlänningar åker.

– När jag påbörjade min forskning hade jag en väldigt svartvit bild och kände att surrogatmödrar var världens största offer för den globala kapitalismen och patriarkatet. Och det finns exempel på kvinnor som blivit extremt utnyttjade. Men på plats i Indien insåg jag att det fanns fler nyanser i bilden av surrogatmödraskap, säger Amrita Pande.

För även om de indiska kvinnorna hade väldigt begränsade valmöjligheter i livet, var de inte bara hjälplösa offer. De flesta hade fattat ett medvetet beslut om att bli surrogatmödrar och en hel del lyckades också delvis förändra sitt eller familjens liv med hjälp av pengarna de tjänade. Flera finansierade till exempel sina barns skolgång. Andra byggde hus eller startade en egen verksamhet.

Men surrogatmödraskapet hade ett socialt pris. Att bli gravid för pengar ses som omoraliskt i Indien. Dessutom tror många indier att befruktningen sker genom att kvinnorna har sex med främmande män. Surrogatmödraskap likställs därför ofta med prostitution.

En annan svår fråga är överlämnandet av det nyfödda barnet. Från klinikens sida framhöll man att kvinnorna bara var ett slags behållare för någon annans barn. Vissa kvinnor såg det så, men andra lyfte fram sin egen betydelse genom motargument som: ”Även om det inte är mitt ägg eller mina gener så är det mitt blod som har runnit genom barnets vener”.

– Under graviditeten var de flesta kvinnorna inte så oroliga inför överlämnandet, men när jag träffade dem efter förlossningen tyckte många ändå att det hade varit smärtsamt. Några grät, hade svårt att äta och var traumatiserade av upplevelsen, säger Amrita Pande.

Det finns alltså en rad stora etiska problem med surrogatmödraskap. Samtidigt tycker Amrita Pande att diskussionen som förs i de rikare delarna av världen ofta blir för eurocentrisk och verklighetsfrånvänd.

– Att kvinnor föder barn åt andra för pengar är en väldigt svår sak att omfamna. Som västerlänning är det därför lätt att förespråka ett totalförbud utifrån ett moraliskt perspektiv. Men då bortser man från hur verkligenheten ser ut för dessa kvinnor. För många är surrogatmödraskapet en överlevnadsstrategi, säger Amrita Pande.

Eftersom fertilitetsindustrin är global går den inte heller att reglera genom nationell lagstiftning, menar hon. När enskilda europeiska länder förbjuder surrogatmödraskap flyttar verksamheten bara till andra delar av världen.

– Människors barnlängtan kommer inte att avta och den moderna reproduktionsteknologin kommer inte att backa. Fertilitetsturismen kommer därför inte att upphöra. Skulle ett land som Indien införa ett förbud mot surrogatmödraskap så går verksamheten bara under jorden och då blir livet för dessa kvinnor ännu svårare, säger Amrita Pande.

Även om hon på längre sikt hoppas att det via internationella överenskommelser ska gå att begränsa användandet av kommersiellt surrogatmödraskap, uppmanar hon i dagsläget människor att lägga ifrån sig den moraliska linsen och börja betrakta surrogatmödraskap som en form av kroppsarbete. Ett traditionellt kvinnligt, exploaterande och stigmatiserande arbete, men ändå ett arbete.

– Även om en kommersialisering av moderskapet känns moraliskt förkastligt så har kvinnors rättigheter och ställning historiskt sett stärkts när traditionellt kvinnojobb har börjat betraktas som arbete. Då kan man lättare reglera verksamheten och skydda arbetarnas rättigheter. Jag tror att samma sak kan gälla surrogatmödraskap, säger Amrita Pande.