– Hej pappisen! svarar Catharina kärleksfullt när hennes pappa ringer. Sedan lyssnar hon oroligt när han med myndig stämma, om än lite rörigt, förklarar hur han tvingats byta rum på hemmet eftersom hans mamma ringt och att han fått sitta i tv-stolen hela dagen. Catharina lirkar och försöker få klarhet i vad som egentligen har hänt.

Flera kvällar i veckan hälsar hon på sin dementa 83-åriga pappa på korttidshemmet efter jobbet, men just den här kvällen tar hon emot SvD och ska försöka hinna tvätta.

Att pappan kom in på korttidshem var en lättnad, men den förbyttes snart i oro när pappan verkade vantrivas, när rörelselarmet var avstängt och personalen inte kom när han larmade.

– Han gick hemifrån den 27 juli och trodde att han skulle komma tillbaka samma dag. Det gör ont att tänka på för det känns som om det var jag som lurade honom.

Catharina beskriver sig som lite av ”pappas flicka”. Pappa var den glada, humoristiska som alltid sade ”det löser sig” när det uppstod problem.

Hennes föräldrar var 44 och 53 år när de fick Catharina. De separerade tidigt och Catharina bodde första 13 åren hos sin mamma, men pappa kom varje morgon och hämtade henne med bilen och skjutsade till skolan.

När Catharina var i 17-årsåldern började hon märka att hennes mamma förändrades. Glömskan tilltog och hennes mamma blev ordinerad vitamininjektioner.

– Jag kommer ihåg när jag stekte mängder av lever och sade ”du måste äta mamma”. En gång åt hon så att hon måste springa ut och kräkas efteråt. Då mådde jag inte så bra, men det var mitt desperata försök som 17-åring att få mamma frisk.

Till slut blev hennes mamma utredd och fick diagnosen frontallobsdemens.

– Mamma kom till ett vårdhem, men blev inte så bra omhändertagen. En dag trillade mamma i duschen. Hon hade ont, men först några dagar senare tog de henne till läkare som konstaterade att hon fått en fraktur. På de här åren har jag lärt mig att man måste vara en jäkel för att ens anhöriga ska få det bra.

När Catharina var 21 år gick hennes mamma bort. Trots att pappan fortfarande lever så sörjer Catharina inte bara sin mamma, hon sörjer sin pappa också. Det kan omgivningen ibland ha lite svårt att förstå. Men den som var hennes pappa finns inte längre, han är så förändrad.

Hans demens började visa sig 2008 med att han inte ringde när han lovat, han som alltid varit så noga med sådant. Ett minnestest hos husläkaren visade att glömskan inte var normal. Förloppet var inte lika dramatiskt som för mamman. Catharina åkte till Mexiko i fyra månader, men skötte pappas räkningar på distans och hade kontakt med en kompis som kunde rycka in när han behövde hjälp. Men sedan blev pappan sämre och Catharina sade upp sig från sitt jobb på Kastrup för att kunna hjälpa honom.

I december 2009 kom Catharina hem från en vecka i Egypten, magsjuk och eländig. Hon ringde sin pappa, som lät konstig och pratade om att det varit någon i hans lägenhet.

– Då fick jag ta min magsjuka, uttorkade kropp hem till pappa i stället. Han var jätteförvirrad och hade haft hallucinationer. Det här var den 16 december och fram till den 4 januari vårdade jag honom dygnet runt. Han gick upp om nätterna, pratade för sig själv och såg skalbaggar.

Hallucinationer är ett symtom som kan drabba demenssjuka. En dag när Catharina vågade sig ut för att handla ringde pappan på mobilen och sa ”det är skalbaggar överallt och jag har hällt ut bensin och tänt eld på de jävlarna”.

– Jag skyndade hem. Där hade han hällt ut kedjeolja och bensin på golvet. Det var brännmärken i parketten. Då började jag känna – ”herregud, jag behöver hjälp, jag kan inte ens gå ut en timme”.

Pappan blev inlagd, fick mediciner och omvårdnad och började må bättre, men sen ville han inte mer och skrev ut sig själv efter tre veckor.

– Mitt dilemma har varit att pappa inte vill ha hjälp. Han blev beviljad hemtjänst, men vägrade. När han inte vill ha hjälp kan de inte tvinga honom. Det blir ett moment 22, för då sitter jag helt plötsligt fast och måste vara där.

Förra sommaren kämpade hon och såg till att pappan tog sina mediciner och gick dit med mat flera gånger om dagen. Mot slutet av sommaren bestämde sig pappan för att sluta ta medicin.

– Då började jag ge upp för relationen mellan oss blev så dålig. Jag är hans dotter, jag är inte den som ska komma dit och säga till honom vad han ska göra eller ta ansvar för hans medicin.

Den här sommaren fick han hallucinationer igen och hade dessutom värk. Catharina kände att hon inte orkade mer och ringde helt förtvivlad till demensteamet, men fick bara svaret: ”Vi förstår hur du har det, men kan inte göra något när din pappa inte vill.” Det var först när hon lyckades få en äldre släkting att ringa som pappan äntligen fick en vårdplats.

Nu står hon inför att tömma sin pappas lägenhet. Ensamhetskänslan är det värsta, hon har inget syskon att dela det svåra med och inga släktingar i Malmö där hon bor.

– Jag har nog mått mycket sämre av det än jag själv har insett. Speciellt det senaste året har jag isolerat mig. Bara suttit i soffan och inte velat träffa mina vänner, inte velat göra någonting. Och jag har inte ens förstått att jag mår dåligt.

När hennes mamma fick demensdiagnosen gick Catharina till en kurator i många år, men upplevde att de mest satt och ältade.

– I och med att jag har levt med det här sedan tonåren så har känslorna jag burit på varit normala för mig, det har varit en naturlig del att vara ledsen och ensam. När jag haft pojkvänner så har de haft två föräldrar och ofta ett syskon. Det är inte deras fel, men där har jag inte kunnat få något stöd. Jag tror att det är väldigt svårt att förstå om du inte själv är i den här situationen.

Ekonomiskt har det också varit kännbart eftersom pappans hjälpbehov gjort att hon emellanåt inte kunnat jobba. Nu har hon börjat jobba som säljare på deltid.

Trots uppoffringar kan Catharina, liksom många andra anhörigvårdare, känna skuld för att hon inte gör tillräckligt och skam för att hon ibland blir trött och irriterad på den sjuke.

I somras när hon hade suttit på akuten i nio timmar och pappan äntligen fick erbjudande om att bli inskriven så tvärvägrade han. Catharina var helt slut, tappade besinningen och fräste: ”Skitbra, då tar du dig hem själv och du ringer mig inte mer!”

En sjuktransport skulle hämta honom och han gick och vankade i korridoren, trött och vilsen.

– Då gick jag fram och kramade om honom. Då sade han ”jag vill inte bråka”. Så gick vi och satte oss och så sade han ”här kommer jag och min pappa”.

Det är en mening ur en sådan där familjeanekdot som återberättas i de flesta familjer. När

Catharina var två–tre år var mamman hos frissan. Pappan gick fram och tillbaka framför frisersalongen med Catharina på axlarna som stolt skanderade ”här kommer jag och min pappa”.

– Att han kom ihåg det och sade det. Då brast det för mig, jag började gråta.