Foto: ROB SCHOENBAUM
Direkt efter skolan i Hässelby Gård gick hon hem och satte sig framför teven. Och åt. Vräkte i sig allt hon kunde få tag i. Tänkte inte på om hon var hungrig eller inte. Rörde aldrig på sig.
Så höll det på under hela högstadiet för Mikaela Pettersson. Redan i sjuan hade de börjat ge sig på henne, fem tjejer och sju, åtta killar. De sa att hon var tjock. Fällde kommentarer om hur mycket hon vägde. Och om hennes tänder.
Men 13-åriga Mikaela Pettersson var inte ett dugg överviktig och hade inte börjat bekymra sig för sitt utseende. Under de tre högstadieåren skulle hon bli fixerad vid om hon hade minsta smuts på kläderna, få dödsångest när hon la sig på kvällarna och gå upp 15–20 kilo.
När vi ses berättar hon att hon just slagit rekord – det är nu en dryg månad sedan hon hade senaste hetsätningsattacken.
Mikaela Pettersson, 20 år i nästa vecka, har haft beteenden som klassas som anorexi, bulimi och ortorexi, renlevnadsiver. Tvångsmässig träning kom in under gymnasiet då hon låg i så hårt att magsyran stöttes upp och hon inte kunde äta. Sedan ett par år arbetar hon på egen hand för att bli frisk och siktar på att kunna tävla i fitness.
Mobbarna i högstadiet tycker hon mest synd om. De mådde inte bra själva och lät de egna problemen gå ut över andra.
Hur mådde du egentligen – du var ju ändå mobbad?
– Jag bedövade mig för att slippa känna efter. Jag vet bara att hela min kropp la av när jag skulle gå fram i klassen, även om det bara var för att hämta en uppgift. Jag fick handsvett och skakningar och benen vek sig.
Och så minns hon dödspaniken när hon låg i sängen på kvällarna. Nätterna var värst, säger hon, och attackerna med panikångest över döden kan fortfarande komma, ”jag måste härda ut, måste stå emot …”
Sedan sökte du djurvårdarprogrammet på gymnasiet. Var det en bra tid?
Mikaela avbryter nästan.
– Gud ja, det var min räddning hela nian. En blandning av nervositet och känslan av hur en enorm tyngd lyfte från bröstet. Att få släppa de här människorna och börja i en ny miljö där ingen vet.
I början av ettan på gymnasiet visade vågen 75 kilo. Skolsköterskan sa något om att Mikaela var överviktig och kanske behövde röra på sig. Påpekandet kändes som ”en blandning mellan pik och bra att hon sa det” – och så började Mikaela träna i januari. På ett halvår var hon nere i normalvikt.
– Det var ingen besatthet då, jag mådde bra och tränade. När man inte tänker så mycket på vikten rinner det bara av en.
Det var i det här läget som Mikaela tänkte den tanke som varit början till att många fastnat i en allvarlig ätstörning: Vad händer om jag tränar ännu mer, går ner ännu mer? Därtill jämförandet: Kompisarna är ju smalare än jag. Jag vill bli lika smal som de.
– Jag minns hur jag tänkte: Ingen ska få reta mig igen. Jag ska bli smal och vacker. Aldrig, aldrig, aldrig mer vill jag se ut som förut.
Sedan odlade Mikaela nästa vanföreställning som är vanlig bland dem som lider av en ätstörning: Hon trodde att hon skulle bli överviktig igen så fort som hon fick i sig något ”onyttigt”. Självkontrollen fungerade bra i början.
–Sen tog hungerkänslorna över och jag kunde få en hetsätningsattack. Då rasade hela världen samman. Jag hatade mig själv för att jag föll, och fick sån ångest att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag tyckte inte jag förtjänade att äta, och slog mig själv för att förknippa mat med smärta. Jag tänkte det skulle förhindra nästa attack.
Då var Mikaela Pettersson 17 år och gick andra året på gymnasiet. Hon började äta extremt nyttigt och träna extremt hårt –särskilt magmusklerna, vilket hon i dag förstått var orsaken till att magsaften pressades uppåt. För Mikaelas del rev det upp slemhinnorna i halsen så mycket att hon inte ens fick ned en banan.
–Den fastnade för att halsen var så frätt. Doktorns lösning var att ta bort mina halsmandlar.
Sa du något om dina mat- och träningsvanor?
– Nej, det höll jag hemligt. För att orka träna åt jag starka värktabletter mot halsontet och smärtan i huvudet. Ibland i dubbla doser. Jag var sjuk konstant för att immunförsvaret var i botten.
Dessutom hade hon blivit laktosintolerant, och upptäckt att mjölkprodukter satte fart på magen. Att dricka mjölk var rena laxermedlet för Mikaela. I oktober när hon gick i trean på gymnasiet, togs halsmandlarna – och efter operationen vägde hon 43 kilo.
– Jag har bra benstomme så jag var verkligen smal. Orkade inte träna, inte gå upp för trapporna i skolan. Benen ramlade ihop under mig.
Och skolarbetet?
– Det gick så där. Men den här anorexian pågick bara en ganska kort period. Jag fick en pojkvän i december i trean som tog upp mig ur träsket.
Han var två år äldre och Mikaela hade träffat honom på en nattklubb. Det är inte alla förhållanden som börjar med öppningsrepliken: ”Du ser så himla äcklig ut!”
– Ingen hade sagt så till mig förut, utan bara kommenterat hur smal jag var. Det blev jag bara stolt över. Men han sa det rätt ut – att jag såg äcklig ut. Det är sånt man behöver höra.
Killen satte sig ned med Mikaela och förklarade att det hon höll på med inte var bra. Hur fult det blev, det hon gjorde med sig själv. Hon bestod ju bara av skinn och ben, inga muskler alls.
De höll ihop i två år, och särskilt det första halvåret ringde han varje dag och frågade vad hon ätit. Tjatade för att hon skulle våga ta smör på smörgåsen – ”bara en gång den här veckan, testa, du måste upp i vikt!”
–Jag förändrades inte över en natt, men jag blev heller inte tjock över en natt. Jag slutade skaka så mycket i benen. Jag orkade gå, orkade leva.
Är det något som bidrar till det här tänkandet om vikt och utseende?
– Det är bara att se på MTV – där är det fult med muskler, fult att vara normalviktig. Har man kurvor anses man tjock. Vacker förknippas med smal. Sånt påverkas jag också av.
Och så nämner Mikaela alla modellfoton och videor som är retuscherade. Inget av kvinnorna på sådana bilder är äkta, säger hon. Det vet hon ju. Ändå kommer tanken: Oh shit, så där vill jag också se ut.
Tänker du så, fastän du vet vad tekniken kan göra med bilden?
– Ja, man påverkas av allt runt omkring. Man vet ju att kropparna bara är fixade, ändå fastnar man. Tror man kan öka träningen, minska maten eller lägga sig under kniven – för då ska man bli nöjd. Men man blir aldrig nöjd förrän man lär sig att älska sig själv för den man är.
Har du själv hittat till att tycka om dig själv?
– Det är svårt. Det finns dagar när jag tycker jag är äcklig och dagar när det är okej att se ut så här.
Men vänta nu – har utseendet något att göra med att vara okej som man är?
– Jag utgår ju från spegelbilden, jag är dömd för min utsida. Om jag inte tycker om det jag ser i spegeln mår jag inte bra.
Vi pratar en stund om vem man försöker se bra ut inför. För killarna? Eller är det tjejkompisarna som har de värsta kraven? Mikaela associerar omedelbart till det hon hör från skolgården när hon går förbi sitt gamla högstadium i Hässelby Gård: Så fula och nedsättande ord minns hon inte från sin egen tid. Sexualfixeringen är stenhård och allt handlar bara om utseende.
– Hör på MTV-texterna, säger Mikaela, de går enbart ut på sex, där tjejerna ska vara snygga och ha rollen av att ta emot.
– Det är en press från killarna, från vännerna, från samhället. Det är en extrem fixering vid utsidan – överallt.
Mikaela är mitt i sitt tillfrisknande, en väg hon gått utan hjälp av terapeuter eller sjukvård. Familj och vänner har varit största hjälpen, säger hon, samt hennes egen vilja att träna sig själv: I att inte få panik, i att lära sig hur det känns att vara hungrig respektive mätt, i att äta tre måltider och mellanmål varje dag. För att inte hamna i den onda cirkeln igen har hon som mål att inte hoppa över mat dagen efter om hon hetsätit. Det är nog det allra svåraste, säger hon.
Och så har hon skrivit ned sin berättelse som ingår i ett bokprojekt där 22 livshistorier kring ätstörningar har samlats. För Mikaelas del var det ett sätt att lätta hjärtat och samtidigt få en chans att se sitt beteende svart på vitt.
– Till och med mobbningen och anorexian har lärt mig något om livet. Trots att det var ett rent helvete de där åren vill jag sprida min historia vidare. När folk läser den, säger de: Du är så stark. Ett av de stora stegen är att jag har lärt mig att släppa på kraven. Nu kan jag se på mig själv och säga: Det här är den jag är.
