Örnsköldsvik Örjan och Therése Johansson från Örnsköldsvik beskriver sig själva som ”dansnördar”. Hela deras liv styrs av foxtroten. Jobbresor, bröllop, semestrar – allt planeras utifrån vilka danskvällar som ordnas i deras närhet. Eller nära och nära … Ofta åker de mellan 10 och 20 mil flera gånger i veckan för att få ge sig ut i dansens virvlar.
– Visst blir man lite trött om man ska upp och jobba dagen därpå, men det är det värt. Det är så fantastiskt när det stämmer till 110 procent med killen man dansar med. Man känner att han tolkar musiken på samma sätt som man själv och tillsammans uttrycker man det i dansen. Efter att ha delat den upplevelsen med en person som man kanske aldrig ens har träffat tidigare, känner man sig helt hög, säger Therése.
Örjan nickar instämmande från andra sidan kafébordet.
– När det flyter på riktigt bra går jag helt upp i dansen och glömmer nästan bort vem det är jag dansar med. Tjejen finns bara där och följer mig som ett rullande kullager oavsett vilket håll jag rör mig åt. Det är sådana stunder som får en att utveckla abstinens.
Örjan, 43 år, började dansa redan som 14-åring. I närheten av familjens sommarstuga fanns en loge dit föräldrarna släpade med honom när det var byadans. De flesta var förstås äldre, men det fanns även tre tjejer i hans egen ålder.
Efter ganska mycket påtryckningar från mamma och pappa, tog Örjan mod till sig och bjöd upp.
– Jag var en ganska blyg kille och hade aldrig haft någon riktig kontakt med tjejer tidigare. Men plötsligt stod jag där på dansgolvet med en tjej så här nära inpå mig – och det var helt legitimt. Sedan dess har jag bara fortsatt, säger han och skrattar.
Therése, 36 år, upptäckte dansen betydligt senare i livet. Hon är uppvuxen i en frireligiös familj som ansåg att det var syndigt att dansa. Det var först när hon i vuxen ålder började gå ut på dansställen som hon fick lust att lära sig stegen. Hon anmälde sig till en danskurs och blev så småningom meddragen ut på dans av några tjejkompisar. Sedan dess har hon varit fast.
– Örjan och jag träffades på dansgolvet och nu ska vi ha barn i maj. Även om det förstås ska bli jätteroligt, känns det jobbigt att vara utan foxtroten, som är den dans vi föredrar. Därför dansar jag så mycket det bara går före förlossningen, säger hon.
Både Therése och Örjan bloggar om dans på nätet och har funderat en hel del på vad som egentligen händer mellan människor ute på dansgolvet. För att det över huvud taget ska bli någon dans måste någon ta initiativet och bjuda upp. Inom Danssverige pågår en omfattande diskussion om hur detta görs bäst.
I Norrland följer man ett system där damerna bjuder upp tre gånger och sedan är det herrarnas tur de följande tre danserna. Om publiken är lite mer ”mogen” (50 +) brukar kvinnorna ställa upp sig på rad längs ena väggen medan männen väljer. Sedan är det tvärtom.
– Men det gillar inte jag alls. Det är som att stå i ett skyltfönster för att visa upp sig för killarna. I modernare danssammanhang med yngre publik står alla mer i en klump och så hugger man bara någon. Herregud, det handlar om en dans på mellan sju och åtta minuter. Det är ju ingen man ska gifta sig med, säger Therése.
Längre söderut i landet har man ett annat system som kallas ”demokratisk dans”. Det innebär att vem som helst får bjuda upp vem som helst, när som helst. De som följer den modellen är ofta nöjda med det, men Therése föredrar ändå varannan damernas.
– Demokratisk dans låter bra i teorin, men i praktiken innebär det oftast att männen bjuder upp hela tiden medan kvinnorna står passivt och väntar. När dansare från olika delar av landet träffas märker man att vi tjejer från Norrland är lite modigare eftersom vi är mer tränade på att bjuda upp.
Men det är inte bara uppbjudningen som riskerar att bli väldigt traditionell, sett ur ett könsrollsperspektiv. I själva dansen är det också mannen som styr medan kvinnan vaksamt följer. För vissa kan det kännas lite omodernt och ovant, men det är inget som Therése eller Örjan störs av.
– Dansgolvet är ju det enda stället som vi killar får bestämma på, säger han lite skämtsamt. Men med det följer också ett ansvar. Jag tar alltid på mig skulden för en dålig dans. Det är jag som måste anpassa dansen till en nivå som passar tjejen och se till att vi inte krockar med något annat par.
Therése håller med och ser det som en fördel att slippa vara den som har kommandot. Som tjej kan hon slappna av mer och till och med blunda om hon skulle vilja.
– Men det bygger på att jag känner tillit och vågar överlämna mig helt till killen. Alla är förstås inte lika skickliga på att föra, men jag tar ändå inte över och försöker styra. Det skulle nog såra killens manlighet. Möjligtvis kan jag spjärna emot lite om jag märker att vi är på väg åt helt fel håll.
En viktig dimension av pardansen är närheten. De dansande står tätt ihop, omfamnar varandra, känner in kroppsrörelser … När Örjan började dansa var det en del av tjusningen. Therése var mer obekväm.
– Det var första gången jag var så fysiskt nära en annan person utanför en kärleksrelation. Jag tyckte det var lite jobbigt, men nu har jag vant mig och tycker bara att det är mysigt.
– På vägen hem från en dans kan man plötsligt känna en doft i sina kläder och bli påmind om någon man dansat med under kvällen. Jag älskar till exempel när killarna byter tröja i halvlek och man känner lukten av sköljmedel. Ladugårdslukt är inte lika fräscht …
För att ett verkligt möte ska uppstå i dansen måste dock personkemin stämma, betonar Örjan. En tjej kan vara jätteduktig på att hålla takten och ta de rätta stegen, men den där härliga känslan infinner sig ändå inte.
– Man får ingen kontakt. Det blir inget pirr, säger han.
Inget ”pirr”? Är inte det något man främst förknippar med förälskelse och sex? Är pardansen i själva verket ett slags ritualiserad form av erotik?
– Nej. Pirret i dansen är ingen sexuell känsla, men kanske så nära den man kan komma. När musiken tystnar efter en riktigt bra dans vill man knappt släppa sin partner utan bara stå kvar och mysa. Men man är ändå inte sexuellt attraherad av tjejen och har inga som helst planer på att gå hem och göra slut med sin fru. Det är mer som en stark lyckokänsla, förklarar Örjan.
– Ja, och egentligen handlar det inte så mycket om just den personen, fortsätter Therése. Det är mer situationen som bidrar till de starka känslorna: musiken, rörelsen, närheten … Det roliga är att pirret kan uppstå med såväl 17-åringar som 67-åringar. Bara de är bra på att dansa.
Men för att stå ut med att ens partner går in i den närheten och starka lyckokänslan med en främmande person man vara väldigt trygg i sin egen relation. Blir ni aldrig svartsjuka?
– Jag har blivit det en gång, medger Therése. Det var en tjej som hela tiden följde Örjan med blicken, var han än befann sig i danslokalen. Annars är vi väldigt avslappnade och öppna inför varandra. När en kille bet mig i örat sprang jag genast och talade om det för Örjan och han kan berätta om han haft en väldigt mysig dans med en viss tjej.
Men även om närheten är en positiv och tillåten ingrediens i pardansen, finns det förstås gränser. Och ibland överskrids de. Det har både Therése och Örjan erfarenhet av. Händer har glidit alldeles för långt ner på hennes rumpa och bröst har pressats alldeles för hårt mot hans kropp.
– Men det är ändå väldigt ovanligt att folk tafsar. Jämfört med ett disko är raggningsfrekvensen ganska låg. Det är visserligen många som blir par genom dansen, men det sker i ett långsammare tempo, säger Örjan.
Och han och Therése träffades alltså på dansgolvet. Båda övertygade om att deras liv skulle ha varit ”urtråkiga ” utan foxtroten. Nu betar de mest av arbetsdagarna i väntan på nästa dans. Under tiden roar de sig med att poängsätta och blogga om tv-kändisarna i Let‘s Dance.
– Jag dansade en gång med en drogutredare och efter att vi pratat sade hon att mitt beteende påminde lite om hennes patienters. Dansen är som en drog och man är hela tiden ute efter nya kickar. En dans till, en dans till …
Anna Lagerblad
08-13 51 65, anna.lagerblad@svd.se
