Lemon, en vacker och fridsam grand danois, skred med vägvinnande steg in i Sophie Löfbergs liv då hon mådde som sämst.

– Hunden blev en del av min räddning, säger hon.

När Sophie Löfberg blev sjuk i utmatningsdepression hade hon startat eget företag efter att under några år ha jobbat som konsult och projektledare på en PR-byrå. Hon hade även börjat jobba extra som limousinförare för att få in pengar. Sophie beskriver hur hon förlorat kontakten med sina egna behov.

– Jag körde över mig själv gång på gång i alla sammanhang, på jobbet, i privatlivet, i relationer, i familjen. Jag gav till alla.

Till slut kände hon sig som ett äppelskrutt, avgnagd och utäten.

Tidvis tyckte hon att allt var meningslöst. Hon ifrågasatte både världen, som den ser ut i dag, och sin egen plats i den. I början var hon skrämd av de ­depressiva faserna, men lärde sig att de gick att hantera. Promenader, yoga och meditation blev instrument att ta sig ur svackorna.

– Det är viktigt för mig att inte fastna i självömkan. När man mår psykiskt dåligt måste man igenom en fas där man står i centrum, där man själv är världens mittpunkt och allt kretsar runt en. Men sedan är det jätteviktigt att komma ur det.

Sophie, som nu är 38 år, var sjukskriven när hon köpte Lemon. Hunden blev en hjälp att få struktur i hennes liv, som stundtals varit kaotiskt . En hund behöver regelbundenhet, mat, promenader och frisk luft – oavsett hur matte mår.

– Att jag blev utbränd var en kombination av att jag varken på jobbet eller privat satte gränser. Det berodde inte bara på mitt ­arbete. Jag vill understyrka att alla har ett eget ansvar för att säga nej när det behövs, att göra det de själva mår bra av. Det kan man inte lägga ut på någon annan. Och arbetsgivaren gjorde vissa insatser för mig, på PR-byrån hjälpte de mig till exempel att betala terapin.

Sophie Löfberg hade under 90-talet gått igenom personliga kriser, den värsta när hennes yngre bror dog. Den gången hade hon inte riktigt gett sig själv tid att sörja och bearbeta, utan var bara inställd på att ta sig igenom det. Målfokuserad och effektiv är egenskaper som fungerar bra i arbetslivet, men sämre i sorgearbete. Allt kom ifatt henne.

Hon hade börjat i terapi ett par år innan hon blev sjuk. Den var ett värdefullt stöd för henne, men den fick henne också att periodvis må väldigt dåligt och bidrog förmodligen till hennes sjukskrivning. Samtidigt hjälpte terapin henne att komma tillbaka, tack vare den kunde hon bena ut vad som var hennes ansvar och vad som var andras. Sophie Löfberg beskriver hur hennes drivkraft tidigare var en djup rädsla och ångest, en rädsla för att möta sig själv och känna efter vad livet egentligen är.

– Att ständigt vara på språng och upptagen är ett slags försäkring mot att slippa känna efter och möta sig själv.

Numera ställer hon sig alltid frågan vad som är hennes drivkraft när hon ska göra något: Är jag rädd för att inte bli omtyckt? Vill jag synas? Är det kärlek?

Vi ses hemma i hennes lägenhet på Gärdet, inredd i harmoniska färger, med blockljus på kristaller på en bricka och indiansk drömfångare över sängen. Sophie har använt många medel för att bli frisk och må bra; psykosyntesterapi, yoga, meditation och massage. Men hon är inte mer alternativ än att hon också vill lyfta fram Försäkringskassans del i sitt tillfrisknande.

– Jag har inte haft några problem med Försäkringskassan och jag fick bra arbetsträning. Det är synd när folk matas med att Försäkringskassan är kass och att det är jätteliten chans för långtidssjukskrivna att komma tillbaka till arbetslivet, för till slut blir det självuppfyllande.

Det var en svår omställning att gå från högpresterande till sjukskriven, med en oändlig rad tomma dagar framför sig. Bara det att svara ”Jag är sjukskriven” när folk frågade vad hon jobbade med. Att bli sjukskriven var inget hon räknat med, hon som alltid varit driven och i princip började jobba när hon var sju år och sålde majblommor, jultidningar och kakor.

Men det var en lika tuff och omvälvande omställning när hon efter tre års sjukskrivning skulle in i rutinerna igen. Sophie började arbetsträna på Överjärva gård i Solna, där de driver naturskola och ekologiskt kafé.

– Det var svårt att komma tillbaka, att behöva gå till jobbet en viss tid och att människor hade förväntningar på mig. Min handledare var hård med att det skulle finnas en struktur och att jag skulle säga vilka timmar jag skulle vara där, men sade sedan ”Gör precis vad du vill när du är här, sopa gården eller mata hönsen”.

– Det är intressant hur svårt det är från båda hållen. Jag hade byggt upp en tillvaro där världen anpassade sig efter mina behov, det var viktigt för att bli frisk. Men sedan skulle jag tillbaka ut i världen igen. Jag var ett helt år på Överjärva, den miljön och den handledningen gjorde att det var en fantastisk start.

Lemon vecklar upp sig ur hundsängen och kommer bort till Sophie med bedjande ögon och ett gummiben mellan tänderna. Hon vill leka.

– Lemon tycker att alltid att det är kul att göra något nytt, hon älskar matte och hon älskar livet. Hennes livsglädje har tillfört mycket, hon har grymt mycket humor och är jävligt smart.

Sophie Löfberg blir väldigt engagerad i det mesta som hon tar sig an. Så är det fortfarande men skillnaden är att hon idag lägger mycket tid på återhämtning. Hon har blivit mycket bättre på att säga nej, för några veckor sedan ringde hon till och med och sade nej när hennes syster fyllde år eftersom hon var helt slut.

I dag jobbar hon halvtid med PR på ett industriföretag. Sophie har provat sig fram och funnit att det är optimalt för henne att jobba 50-75 procent. Periodvis klarar hon att jobba mer, men sedan behöver hon vila. Hennes nuvarande chef vet hennes bakgrund, är förstående och kan ibland hjälpa henne att sätta gränser.

– Det här är verkligen en vinn-vinn situation för mig, samhället och för dem jag jobbar åt. Nu kan jag ge maximalt av mig själv varje gång jag jobbar utan att jag själv tar stryk. Det jag levererar nu är av mycket högre kvalitet än förut. De 50 procent jag jobbar är jag full av energi. Många som jobbar heltid kanske har större behov av att fika eller ta långa lunchraster eftersom man behöver den återhämtningen.

Egentligen tycker Sophie illa om rutiner, men genom sina vanor; hundpromenaderna, yogan och meditationen, mår hon så bra att hon kan vara ganska flexibel i övrigt. Hon kan inte tänka sig att hoppa in i ekorrhjulet igen och leva ett liv som bara består av att jobba, sova och äta. Människor behöver nog göra en halvhalt ibland, säger Sophie som också ridit i många år, och fundera hur de vill tillbringa sina 16 vakna timmar om dygnet.

– Jag tycker att jag lever ett lyxliv. Jag är frisk, jag har en fantastisk hund, jag har ett jobb dit jag tycker det är kul att gå, jag har friska föräldrar och jättebra vänner. Och bilen funkar också.

Har man upplevt att allt var kaos och man helt tappade sin jobb­identitet så är det mycket mer värt att må bra än att bo stort och flott. Sophies lägenhet är på 39 kvadratmeter, varav hundsängen nog upptar åtminstone tre kvadratmeter. Hon har anpassat sitt liv till halvtidslönen och har låga fast kostnader. Det finns pengar över till exempelvis en restresa till Kairo för att hälsa på pojkvännen.

– Det viktiga för mig nu när jag jobbar igen är att fortsätta behålla balansen. När jag var sjukskriven för utmattnings­depression var naturen uppåttjack för mig. Naturen är lika viktig för mig när jag har börjat jobba igen, men nu hjälper den mig att gå ner i varv.

Sophie har hittat sina vägar för att må bra, men hon är noga med att påpeka det säkert inte passar alla som är utbrända. Det finns inga skräddarsydda lösningar.

– Man ska absolut inte skaffa hund om man blir sjukskriven för utmattningsdepression och aldrig har haft djur förut. Det händer grejer med hundar, de blir sjuka och de är tvungna att komma ut hur dåligt man själv än mår. Men jag har lång erfarenhet av hästar och djur, jag har haft alla möjliga djur hela livet.

Från lägenheten är det nära till både södra och norra Djurgården. Två av favoritmålen på hundpromenaderna är restaurangen Babajan vid Etnografiska museet vid Djurgården, där man kan sitta ute med hunden när vädret tillåter, och en speciell bergknalle vid hamninloppet vid Lidingöbron där hon tycker om att sitta och blicka ut över vattnet.

– Det som gör starkast intryck på mig med naturen är att man får kontakt med sig själv, men också att livets cykler blir så tydliga.

En almanacka med många lediga kvällar har gjort att Sophie är väldigt flexibel. Det har kompisarna lärt sig.

– Jag kan få göra jätteroliga grejer, ska folk gå på konsert eller ­något händer i sista minuten så vet de att jag nästan alltid kan hänga på. Det är så jag vill leva, vara öppen för nya möjligheter. Är känslan rätt så gör jag det, är känslan fel så gör jag det inte.