Jenny Hyltén Cavallius får klättra upp i stolen i cafeterian. Hon är ordentligt kort – 1,30. Men i övrigt är hon som vilken 21-årig tjej som helst. Hon har axellångt hår, glasögon och är för dagen klädd i lång kjol och basker.

Jenny är alltså kortvuxen. Det som ibland benämns dvärg. Men dvärg vill ingen kortvuxen bli kallad, det är belastat med fördomar om hur kortvuxna är och förväntas bete sig.

– Man får inte säga neger eller blatte, och man får inte heller säga dvärg. Det är ett skällsord, helt enkelt, säger Jenny.

Men att hon är kortvuxen är inget hon tänker på varje dag. Hon lever sitt liv med plugg, familj och kompisar. Och med fästmannen, som är lång. Eller?

– Alltså, min fästman är inte kortvuxen, men är han lång? Han är 1,80. Men vad är långt för en som inte är kortvuxen? När jag är här nere då ser jag bara folk som är längre än jag. De flesta är långa, som jag ser det.

I stort sett är Jennys längd inget problem. Utom att hon har svårt att nå saker och tycker det är jobbigt att be om hjälp. En pall vore bra, men det har man ju inte

i fickan. Så hon tvingar sig att be om hjälp när det behövs.

Det är svårt att hitta skor också. Jenny har korta, breda fötter, ”riktiga Kalle-Anka-fötter”, säger hon. Det blir att leta på barnavdelningen, framför allt pojkskor. Det är lite surt.

– Ja, för det finns så mycket snygga skor! Hade jag varit lång hade jag nog samlat på skor... Högklackat kan jag tyvärr glömma, säger Jenny.

Men något som är verkligt jobbigt är när folk stirrar, pekar, viskar eller fäller kommentarer. Även om Jenny beskriver sig som en tuff och självständig person, är hon också känslig. Är hon på gott humör skakar hon det av sig. Men är hon på dåligt humör tar hon åt sig.

– Jag stirrar och pekar tillbaka då. Vilket brukar störa de barn som pekat... Sedan kanske jag går hem och gråter ut hos min pojkvän.

Jenny vill betona att det finns positiva saker också med att vara kortvuxen.

– Ja, jag har en massa fina vänner som har accepterat att jag är kort och sett personen bakom det. Jag tror man kanske når djupare vänskap på det här viset.

Hon tycker också att hon lärt sig mycket genom sin kortvuxenhet. Som en ökad lyhördhet och förståelse för hur utsatta grupper och människor kan ha det.

– Jag kan leva mig in i hur andra kan ta ett ord, en blick, eller någons kroppsspråk. Vuxna som försöker att inte låtsas om en person som ser annorlunda ut kanske inte pekar eller tittar så värst. Men man ser på kroppsspråket att de ändå har placerat en i ett lite annorlunda fack.

När barn stirrar och pekar önskar hon bara att hon kunde ha något bra att säga. Men det har hon inte – än. Och hon önskar att vuxna som är med mindre barn som undrar vad det är med henne skulle vara mer avspända och inte ignorera sitt barns nyfikenhet.

– Vuxna är rädda för att säga fel. De vet inte varför jag ser ut som jag gör, och ordet dvärg är inte okej. Det innebär att de inte säger något direkt elakt om mig, men samtidigt har de ju plötsligt ingen benämning alls att gå efter...

Då blir det spänt och tyst.

– Men barn är nyfikna. Om barnet undrar och de vuxna inte svarar då dissar man ju både mig och barnet.

Jennys kortvuxenhet heter akondroplasi. Mamma Gunilla har samma diagnos. Pappa och en syster är däremot långa. Att Jenny själv skulle kunna få kortvuxna barn är inget som stör.

– Jag tänker så här: kortvuxna barn är som andra barn, fast ännu gulligare. Ännu mer de små tjocka rumporna, ännu mer de små knorviga benen och de små runda fingrarna. Skulle inte ha något emot att få någon sådan själv någon gång.

Mamma Gunilla trodde att Jenny skulle vara arg på henne för att hon orsakat hennes kortvuxenhet.

– Klart jag har varit arg ibland för att det inte finns något sätt att någonsin komma undan alla blickar. Och då har jag tänkt att min mamma, som ändå är med om det jobbiga själv, borde veta bättre än att skapa en till, liksom.

– Men de flesta gånger som jag faktiskt varit arg har det varit på dumma människor i allmänhet, inte min mor. Jag kan inte vara arg på henne för det – jag tycker ju det är kul att leva, kul att vara jag! Och mamma är mitt stöd.

Jenny målar mycket, främst akvarell, och skriver dikter ­ibland. När Göteborgs Stadsteater behövde en kortvuxen person som statist i den hyllade pjäsen Vi som är hundra, som spelades i höstas, fick Jenny frågan om medverkan. Hon var tveksam först.

– Jag springer runt och skriker i pjäsen. Så jag funderade över vad det ger för bild av kortvuxna? Men pjäsen leker med alla stereotyper, så jag sa ja och det har känts bra.

Men hon har god anledning att vara vaksam. Vem har inte sett ”dvärgar” springa omkring på cirkus eller tv-program och se roliga ut? I programmet Fångarna på fortet hade till exempel en kortvuxen som enda uppgift att springa efter när deltagarna åkte hastigt i en lina.

– Jag blir förbannad när jag ser sånt, då tittar jag inte. De kortvuxna som ställer upp, jag förstår inte hur de tänker. Att vara med på sånt skulle snarare sänka mitt självförtroende än höja det.

Till Föreningen för kortvuxna kommer också ibland förfrågningar om det finns någon som kan komma till fester och göra roliga saker. Jennys mamma Gunilla, som är föreningens ordförande, brukar då oftast bara svara artigt att de inte är någon artistförmedling.

Bland stereotyper om kortvuxna finns den onde dvärgen – till exempel i Pär Lagerkvists roman Dvärgen – och sagoväsen-stereotypen, à la Sagan om Ringen eller Snövit. Sådant kan Jenny få kommentarer om på stan: ”Du ser ut som Gimli”, sa en berusad man en gång till henne. Det var jobbigt.

Jenny gillar visserligen Sagan om Ringen men den har inget med hennes liv att göra, den är en saga.

– Det här är verklighet och jag är ingen dvärg – jag är en människa.