Stå emot, säger regissören Ingela Karlsson till Astrid Nordin som regelbundet får hjälp att göra röstövningar med fysiska inslag.
Har du aldrig tänkt på att du kan använda din röst mer om du rätar på dig?
Astrid Nordin tittade plötsligt på sig själv. Hon satt insjunken, med armarna om sig som ett skydd och nacken böjd.
Nej, då för sex år sedan hade hon aldrig haft en tanke på att kroppshållningen kunde betyda något för hur hon lät.
Sedan dess har hon fått bättre självförtroende och en helt annan styrka i rösten – ”jag är som en ny människa”, säger Astrid Nordin, i dag 58 år.
Det var när hon började utforska sin röst som hon hittade förklaringen till varför hon kutade med ryggen och lät så flickaktig när hon pratade. Under en period fick hon till och med blåsor i ett visst mönster på rygg och axlar.
– Att arbeta med min röst var bra för hela kroppen, förklarar hon. Man kan ju inte ha en stark röst om man är hopkrupen.
Numera sitter Astrid Nordin naturligt upprätt, med blicken riktad rakt fram. Händerna greppar inte längre automatiskt om motsatta armbågen så att huvudet böjs. Och hon måste till och med härma sig själv för att illustrera hur hon lät förut:
– Då pratade jag så här, säger hon och ögonbrynen åker upp i hårfästet och rösten blir ljus. Pipig, beskriver hon den själv, medan hennes lärare Ingela Karlsson menar att Astrids röst förr var tunnare.
Ingela Karlsson är skådespelerska och regissör och har i flera år lett kurser i att utforska rösten. Många deltagare har det där höga röstläget, berättar hon. Då är de ofta till lags och gör vad folk förväntar sig. Generellt kan en tunn röst avslöja att man har svårt att säga ifrån, medan en spänd röst talar om att man har dåligt självförtroende.
– Mycket av personligheten sitter i rösten, säger hon. Så fort vi öppnar munnen gör andra sig en bild av oss – rätt eller fel. Men jag tycker ofta att den fysiska rösten speglar vad som pågår inombords.
För Ingela Karlsson är varje individ ett subjekt – det påminner hon om flera gånger. Var och en har sett något med egna ögon och ska inte behöva be om lov för att få berätta det med sin röst, anser hon.
– Men det är precis vad många gör. De osynliggör sig och neutraliserar sig, ‘inte har väl jag något att komma med …‘ Men då har de blivit offer för den starka snällhetsnormen, säger hon och pekar samtidigt på halsen.
Varför peka just där?
– Någonstans fastnar den inre rösten, och de flesta har blivit nertystade på tidigt stadium. De har förbjudits att sjunga eller blivit tillsagda att hålla tyst. När man stoppas från att ge uttryck för sin egen vilja så här, stannar skamkänslan för rösten ofta kvar som en tatuering.
I gestaltning och improvisation är rösten oerhört central, förklarar Ingela Karlsson. Om hon ska uttrycka det symboliskt handlar sådana övningar om att ”göra sin röst hörd” – inte bara fysiskt. Var stoppades jag, var stoppade jag mig själv, vart tog jag vägen? Åter till originalet! Sjung ut! manar Ingela Karlsson. Befria rösten, både den inre och den yttre: Vad tror du på innerst inne, vad har hänt i ditt liv? Berätta! uppmanar hon sina klienter.
Vi träffas i Voice Investors lokal i Gamla Stan, ett 1600-talshus med bjälkar i taket och bara några få fönster ut mot Skeppar Karls gränd. När Astrid Nordin utforskade sin röst som mest intensivt kom hon hit varje vecka. Det var då hon fick utslag på överkroppen, formade precis efter selen hon hade bundits i som barn. Varje natt selades både Astrid och de bägge syskonen för att inte ramla ur sina sängar. Det pågick tills hon var sju, åtta år.
– Det var selandet som hade stoppat mig, konstaterar Astrid Nordin. Hejdat både andningen och rörelsefriheten. När jag försökte räta på mig för sex år sedan var till och med musklerna vid axelpartiet för korta.
Nu träffas hon och Ingela Karlsson ungefär en gång i månaden och fortsätter övningarna. Med turkisk-armenisk musik svagt i bakgrunden börjar de gå runt varandra i rummet. Astrid följer hela tiden sin lärare, både i rörelser och uttryck.
Ingela drar ena handen diagonalt genom luften och säger med eftertryck: Nej! Sätter armarna i kors över bröstet och fortsätter: Absolut inte. Stampar sedan i golvet och vidhåller ännu mer bestämt: NEJ!
Så skiftar hon tonläge, öppnar ansiktet och säger: Aha! Och med armarna i kors litet förhandlingsbart: Hmmm! Varför inte?
Och så, uppsträckt mot taket:
– Jo! Ja! Ja, men VISST!
När hon plötsligt ändrar sig till ett förvånat Va???? sänks armarna, nej, nej, nej … Hela kroppen sjunker ihop … Men så tar hon tillbaka de bestämda stegen och säger: Det tror jag inte. Sätter händerna i sidan och fortsätter: Låt mig tänka …
Och plötsligt slår hon ut med armarna och utropar: Det är inte SANT! VA! Och Astrid gör som Ingela, hoppar i golvet och drar på de glada vokalerna: Haaaaa–deeeen–äääääran!
– Ta ut svängarna ännu mer, fyll hela rummet! uppmanar Ingela. Berätta för hela världen vad du heter!
– Jag heter Astrid, svarar hon. Jag är HÄR!
Att på det här sättet gestalta ärkekänslorna – ilskan, nyfikenheten, glädjen, förvåningen, besvikelsen – handlar återigen om Ingela Karlssons käpphäst ”göra sig till subjekt”: Jag har kommit till världen för att utforska den på mitt sätt, jag har tolkningsföreträde över mitt liv, bara jag har respekt för andras.
– Det handlar om hur jag bär fram mig själv, säger hon. Hållningen rent fysiskt är också ett förhållningssätt, och det får fysiska och vokala effekter.
Om vi sjunker ihop med kroppen, smalnar rösten av och blir knarrig. Om vi är rakryggade påverkar det oss både fysiskt och mentalt. Vi blir tydliga och klara och kommer sällan med diffusa budskap som ”liksom” eller ”kanske” …
Astrid Nordin tycker att hon fick både självmedvetenhet och kroppsmedvetenhet på köpet när hon rätade på sig och började utforska sin röst. ”Man kan inte utveckla det ena utan det andra”, förklarar hon och talar mycket om att vara sann mot sig själv, även om andra människor tycker att hon därmed blivit besvärlig.
– Jag vill ju leva det livet jag vill ha, våga säga nej till saker jag inte vill göra.
Till exempel?
– Inte åta mig jobb jag inte vill, förklarar Astrid Nordin som är egenföretagare och säljer ekonomi- och löneprogram till kunder över hela Sverige.
– Jag kan i dag tacka nej utan att försvara eller förklara mig. Ibland när jag ska förhandla med företag törs jag hävda mig mer och säga vad jag verkligen tycker.
Ingela Karlsson understryker: Att våga uttrycka sig i större sammanhang och hävda sin åsikt handlar i högsta grad om att också lyssna till sin inre röst, ett lyssnande som är minst lika aktivt som att formulera sig utåt. I den inre rösten finns äktheten, säger hon, och bara genom den kan vi undersöka vad vi tror på. Vad vill jag, vad är min väg?
– Det gäller att lyssna bortom lockelser, trender och gängmentalitet om man ska höra sin inre röst. Och då kan man ju fundera på vilka röster man följt i livet?
För att hitta den sanna, inre rösten arbetar hon i scenframställning och improvisation med gestaltning på flera olika plan. Ingela Karlsson som gick sin skådespelarutbildning i London älskar Shakespeare och andra historiska berättare.
– Det är de stora frågorna, inte de triviala, det handlar om, de som leder direkt till kärnan: Vad är viktigt i ens liv? De frågorna ställs i sådana texter.
Astrid inflikar något om att det inte räcker med att bara få sina aha-insikter, ”man måste våga säga dem också!” Och visst handlar det om modet att uttrycka sig, instämmer Ingela. Det är då man integrerar kropp, röst och vilja, där rösten faktiskt ska tjäna något – nämligen det man vill, det man tror på.
– Vilken är min berättelse? Vad har jag lärt mig av livet? Här kommer också mitt subjekt fram, och i detta tydliggörande är rösten ovärderlig. Röst och språk bär fram hela min berättelse. Och jag ska inte behöva be om ursäkt för vem jag är.
