Arnhild är inte längre jagad av vargar

SCHIZOFRENI. När Arnhild Lauveng vandrade fram och tillbaka i korridorerna på ett hem för kroniskt psykiskt sjuka, mumlande för sig själv, fick hon frågan vad hon ville bli. ”Psykolog”, svarade hon. ”Javisst”, sade yrkesvägledaren.
– Jag inser att jag inte var något psykologämne då, men att hon lät mig ha min dröm betydde oerhört mycket, säger Arnhild Lauveng som i dag arbetar som psykolog.

– Det är viktigt att ge psykiskt sjuka människor hopp om att de kan bli bättre, men det är också viktigt att visa dem att medan du är sjuk är du lika nyttig och värdefull som människa. Man kan aldrig behandla schizofreni. Man kan behandla en människa med schizofreni, det är livet, nätverket, resurserna, vad du har upplevt, hur du har det i ditt dagliga liv som är viktigt, säger Arnhild Lauveng som skrivit en bok om sina år som schizofren.

Foto: TOMAS ONEBORG

27 mars 2009 kl 11:09, uppdaterad: 27 mars 2009 kl 13:47

Arnhild Lauveng vet att det inte är gott att äta vävtapet, glasfibertrådarna sticks i munnen. Hon vet att man får kväljningar när man försöker svälja skumgummitussar från madrassen. Och hon vet hur det är att ligga under sängen med en ångest så fasansfull att man sliter av testar av sitt hår för att lätta på trycket.

I sin självbiografiska bok ”I morgon var jag alltid ett lejon” berättar hon hur hon fick diagnosen schizofreni som 16-åring och om de tio år då hon åkte ut och in i den psykiatriska vården. Nu är boken översatt från norska till svenska och även såld till åtta andra länder.

När Arnhild Lauveng var psykotisk såg hon flockar av gulögda, dreglande vargar som jagade henne, ”kaptenen” kommenderade henne att inte sova mer än 20 timmar i veckan. Om hon serverades kaka på papptallrik tuggade hon också omsorgsfullt i sig tallriken. Efter många års terapi, medicinering och egen kamp förstod hon bit för bit att det inte var obegriplig galenskap hon drabbats av utan att det fanns förklaringar, även om hon inte har hela svaret till att hon blev schizofren.

Arnhild var tre år när hennes pappa fick cancer och han dog när hon var fem. Hon var fortfarande i sorg när hon började skolan och fick problem med kamratkontakter. Under hela skoltiden mobbades hon. På högstadiet satte skolkamraterna tuggummi i hennes hår och de reste sig och gick när hon kom.

– Om man varje dag under skolåren säger ”hej” och ingen svarar är det kanske inte så konstigt att man förlorar sin identitet, säger Arnhild Lauveng som i dag är 37 år.

Hon beskriver den kusliga känslan när hon började tvivla på om hon verkligen fanns. Var hon kanske bara en person i en bok? I sin dagbok ersatte hon ”jag” med ”hon” och så småningom med ett ”X”, X stod för okänd. Hörseln började leva sitt eget liv. Ljudet av hennes gympaskor mot asfalten blev så högt att hon inte hörde vad den som gick bredvid sade. ”Kaptenen” dök upp och förklarade att hon var värdelös och slog henne hårt i ansiktet. Arnhild visste att det var hon själv som slog, men upplevde att ”kaptenen” styrde handen.

Som 17-åring blev hon första gången hämtad av polis och körd till en sluten psykiatrisk avdelning. Under åren på olika psykiatriska kliniker mötte hon vårdare som behandlade henne med respekt, men det var allt för många som lät henne förstå att hon aldrig skulle bli frisk. Några släpade henne på golvet i korridorerna, lät hennes huvud dunka i trösklarna och förklarade att ”hon har högre smärttröskel än vi”.

– Det är farligt när man börjar skilja på ”vi” och ”dem”. När jag föreläser frågar människor hur man ska bemöta psykiskt sjuka. Jag svarar att man ska bemöta dem som människor. Det finns alltid en mening i vad folk gör, de gör det inte för att de är schizofrena eller deprimerade utan för att livet har gett dem en anledning, säger Arnhild Lauveng.

Det var inte så galet, resonerar hon, att hon började äta skumgummimadrass, tapeter och strumpor. Hon var en tonåring som, på den avdelning hon då var inlagd, hade berövats telefon, tv, musik, vänner, skola, fritidsintressen och framtidsdrömmar. Tomheten måste fyllas med något.

Arnhild har lätt att skratta åt sådant hon upplevt och beskriver synhallucinationerna som drev henne från vettet som ”lite opraktiska”.

Men hon vill inte förringa det hon varit med om. Sjukdomstiden har lärt henne att ha stor respekt för människors smärta. När man har upplevt psykosens ångest; känslan av att inte ha ett jag, att varken kunna lita på vad man hör eller vad man ser, när det känns som om huvudet håller på att gå i stycken – då vet man att smärtan är enorm.

– Jag tror på terapi. Jag skrev inte boken förrän jag var färdig och hade bearbetat allt. Min önskan var inte att hänga ut enskilda personer utan att beskriva vad det är för system som gör att övergrepp kan ske.

Nu är hon frisk sedan tio år och inte rädd för att bli psykotisk igen, möjligen för att bli utbränd. Förutom jobbet som psykolog på en psykiatrisk mottagning i Kongsvinger i Norge skriver hon på sin fjärde bok och fritiden är intensiv. Efter många års sysslolöshet är i stort sett allt roligt.

– Varför skulle jag vara bitter? Jag har ett väldigt bra liv, jag har vänner och ett arbete jag stortrivs med. Men visst är det tråkigt att jag miste tio år av min ungdom, att jag aldrig fick vara en sorglös tonåring. Jag är till exempel fruktansvärt dålig på att flirta, det är sådant man ska lära sig när man är ung.

Ibland möts hon med misstro som före detta psykiatripatient, men oftare med respekt. Sjukdomsåren hade hon naturligtvis helst velat vara utan, men de har lärt henne mycket.

– Jag har blivit mycket mer ödmjuk. Jag är helt säker på att det inte finns något ”vi” och ”dem”. Livet är orättvist, bara för att vi gör allt rätt så betyder det inte att vi får ett gott liv. När jag ser människor som har det svårt tänker jag alltid ”det kunde lika gärna vara jag”.

Men hon framhåller att hon inte förstår sina patienter bättre bara för att hon själv har varit psykiskt sjuk. Hon vet hur hon hade det, men det betyder inte att hon vet hur hennes patienter har det. Arnhild Lauveng använder aldrig egna erfarenheter när hon möter patienter, det som hjälpte henne behöver inte hjälpa andra.

Det var ingen mirakelkur som gjorde henne frisk utan uthålligt och slitsamt arbete. En grupp med läkare, stödkontakt, yrkesvägledare och psykolog stödde henne under många år. Arnhild fick lära sig att förstå att kaptenen var hon själv, hon fick ta upp skolgången på nytt, lära sig att steka ett ägg och att umgås med kamrater. Hennes mamma och syster var ett stöd under alla år. När Arnhild var förbjuden att använda glas, eftersom hon omedelbart krossade dem och skar sig, dukade hennes mamma ändå med de tunnaste rosenmönstrade porslinskopparna när dottern var hemma på en av sina sällsynta permissioner. Den tilliten betydde mycket.

Arnhild Lauveng kan bli ledsen när hon ser att psykiatrin inte förändras så snabbt som hon skulle önska och när människor ringer henne och berättar att de fått höra att de aldrig kommer att bli friska. Alla blir inte friska, men alla behöver hoppet att de kan bli bättre.

Själv är hon evigt tacksam för den yrkesvägledare som stödde hennes dröm att bli psykolog. På den tiden bodde hon på ett hem för kroniker, hennes dagliga sysselsättning att vika handdukar, hon hörde röster och var tungt medicinerad. Men yrkesvägledaren försäkrade att psykolog var ett utmärkt yrkesval. Planen att nå dit reviderades ständigt, det tog tre-fyra år innan hon ens var i skick att påbörja studierna.

– Det är fantastiskt att få möta en sådan människa. Hon var från början frisör och jag tänker att frisörer är duktiga på att fråga kunderna vad de vill ha. Hon såg mig som människa och inte som en diagnos.

Ibland fick hon läggas in igen när smärtan över mobbningen kom upp till ytan eller när hon började få kontroll över sitt liv och kände förtvivlan över alla förspillda år. Det tog tid att bli sjuk och det tog tid att bli frisk.

Arnhild Lauveng tror att det hade varit bättre om större insatser sattes in i början av hennes sjukdom, innan hon hunnit bli så nedgången. Men framförallt önskar hon att hon fått mer stöd i lågstadiet, när hon var en liten flicka som var så ledsen för att pappa var död och som hade svårt att få kompisar.