Anna-Carin Broberg har fortfarande smärta dygnet runt, men när hon bröt upp från storstadslivet och flyttade till en liten by i Jämtland hittade hon ett nytt förhållningssätt som gjorde ledvärken lättare att hantera.
Foto: Marie Birkl

”Du får helt enkelt lära dig att leva med värken.” Det beskedet får en hel del smärtpatienter efter att ha vandrat runt i vårdapparaten under många år. Först kan det kännas som ett dråpslag - och en omöjlighet. Hur ska jag orka? Och stå ut?
Men det går att hitta nya förhållningssätt till smärtan och därigenom öka sitt välbefinnande. 58-åriga Anna-Carin Broberg är en av dem som lyckats.
- Min sjukdom blir aldrig botad och jag har fortfarande ont dygnet runt, men smärtan knäcker mig inte som den gjorde tidigare. Jag har hittat andra bitar i livet som väger upp det onda, säger hon.
Anna-Carin har diagnosen artros och ända sedan tonåren har hon haft problem med ledsmärtor, främst i knäna. Första stora operationen genomgick hon för 30 år sedan och efter det har läkarna åtskilliga gånger flyttat, tagit bort och lagt dit broskbitar i hennes knän.
- Den fysiska sjukdomen sätter sig på det psykiska. Periodvis har jag känt mig väldigt nedstämd och i mitten av 1990-talet hamnade jag i en verklig kris, berättar
hon.

Samtidigt som Anna-Carin då kämpade med svåra smärtor, genomgick hon flera svåra livshändelser. Hennes mamma blev sjuk och bodde hemma hos henne fram till att hon dog. Efter det kände sig Anna-Carin väldigt ensam eftersom hon inte har någon egen familj. Något år senare gick dessutom en nära väninna bort i bröstcancer.
Anna-Carin, som är diakonissa, flydde in i sitt arbete. Vid sidan av en heltidstjänst i församlingen, började hon jobba extra på ett ålderdomshem. Även om arbetet delvis skingrade hennes tankar, sade kroppen till slut stopp. Hon blev fysiskt utsliten, värken i lederna förvärrades och hon gick allt djupare in i en depression.
I samband med det remitterades hon till smärtkliniken Kronan i Stockholm. Där har man samlat smärtexpertis - läkare, sjukgymnaster, psykologer, kuratorer och terapeuter - under samma tak för att kropp och själ ska kunna behandlas parallellt, utan att patienten måste vandra runt i vården.
- Jag träffade bland annat en gestaltterapeut som jag fick väldigt nära
kontakt med. För mig var det oerhört viktigt att få samtala med någon om hela min livssituation och få hjälp att blicka framåt.
- Jag har sett i mitt eget arbete hur lätt det är att fastna i en sjukdomsidentitet. Jag har kommit hem till gamla människor som haft hundratusen krämpor och hela kaffebordet fyllt med mediciner. De lever i sin sjukdom och läkarna är deras enda sociala kontakt. Naturligtvis behövs läkemedel och sjukvård, men risken är att den friska biten av personen trycks undan och att han eller hon hittar sin identitet i pillerburkarna eller de onda knäna.

För Anna-Carin blev terapin en vändpunkt. Trots att hon var väldigt nedstämd, lyckades hon med terapeutens hjälp få kontakt med sin vilja till förändring. När han hörde att hon tyckte om fjällnatur, föreslog han att hon skulle resa upp till Hållandsgården i Jämtland och vila upp sig några dagar. Deras verksamhet bygger på kristen grund, vilket han också trodde skulle passa Anna-Carin.
- När man är inne i riktiga downperioder vill man
inte göra något alls. Man blir både arg och ledsen när andra säger till en att försöka ta tag i situationen. ”Fattar de inte att jag inte klarar det”, tänker man. Det är väldigt lätt att fastna i det tillståndet.

Men Anna-Carin följde terapeutens råd. En höstdag 1999 checkade hon in på hotell- och konferensanläggningen i Jämtland - och fann sig genast till rätta. Under de få dagar hon tillbringade på Hållandsgården hann hon knyta flera nya kontakter och njuta av de öppna fjällvidderna.
- Jag mötte en gemenskap som jag inte känt på många år och som gjorde det lättare för mig att skingra tankarna och tränga undan smärtan. I fjällnaturen hittade jag också en tystnad och en stillhet, som gav mig en väldigt djup känsla.
Tillbaka i Stockholm kände Anna-Carin en stark längtan att återvända till Jämtlandsfjällen och Indalsälvens forsar. Hon bestämde sig för att fira nyår på Hållandsgården och senare fick hon erbjudande om att arbeta som volontär under sommaren mot mat och uppehälle.
Under de månaderna knöt
hon fler kontakter och tanken på att flytta till Järpen permanent kändes allt mer lockande. Så när möjligheten dök upp att hyra ut lägenheten hemma i Huddinge, gick flyttlasset.
- Eftersom jag var långtidssjukskriven och inte kunde arbeta i församlingen, kände jag att det inte fanns något som höll mig kvar. Samtidigt var det förstås ett stort steg att i 56-årsåldern lämna Stockholm där man har bott hela sitt liv och flytta till en liten by i Jämtland där man inte känner en enda människa särskilt väl.

Nu har tre år gått. Anna-Carin tycker att hon fått en ny livskvalitet i Järpen och inget kan få henne att återvända till storstan. I höstas läste hon en folkhögskolekurs och hon funderar på att försöka få sin sjukpensionering omprövad. Arbetet har alltid varit en viktig del av hennes identitet och drömmen vore att kunna arbeta åtminstone några timmar om dagen.
- Jag har fortfarande bra och dåliga dagar, men livet känns mer meningsfullt och då blir smärtan lättare att hantera. Mår jag dåligt så kan jag
sätta mig vid forsen och titta på fjället. Efter bara en liten stund känner jag mig lugnare och starkare igen.