1. Vilka drabbas av självskadebeteende?

För det mesta drabbas personer som är sårbara av olika skäl, både genetiska och på grund av livsomständigheter. Självskadebeteende kan bero på emotionell instabil personlighetsstörning (IPS, tidigare kallad borderline) eller ett tidigare trauma, men långtifrån alla är psykiskt sjuka eller har ett trauma i bagaget. Anledningarna till att man skadar sig själv kan vara: för att bli lugn, för att straffa sig själv, för att förflytta smärtan, för att ”det är det enda jag är bra på”, för att andra ska se och förstå – och, paradoxalt nog, för att överleva Smärtan vid den fysiska skadan gör att endorfiner utsöndras, vilka tillfälligt ger en smärtstillande och lugnande effekt. Fysisk smärta kan vara mer uthärdlig än psykisk. Självskadebeteendet börjar ofta under sen barndom eller i tidiga tonår.

2. Har självskadebeteende ökat?

Enligt olika rapporter verkar fenomenet ha ökat. Det finns dock de som hävdar att ökningen kan bero på att det talas mer ­öppet om självskadebeteende i  dag. Jag gissar att det måste vara något i vårt samhälle som gör att det ökar. År 2006 var självdestruktivitet ämnet för tio procent av barns och ungdomars samtal och mejl till BRIS, vilket gjorde självdestruktivitet till den sjätte vanligaste kontaktorsaken det året. För ungdomar har det kanske blivit ett sätt att uttrycka sig för att visa att man mår dåligt.

3. Vilka varningstecken ska man vara uppmärksam på?

Märkliga sår, lögner (”katten rev mig”), undanflykter när man ska äta (eftersom självskade­beteende ofta hänger ihop med ätstörningar). Men inte ens jag har alltid märkt när personer i min närhet har mått dåligt. Man ska vara uppmärksam, men samtidigt oerhört försiktig med att sjukförklara. Svepande omdömen som att de som har bleka ansikten och klär sig i svart är deprimerade irriterar mig. ”Många av de svartklädda mår hur bra som helst”, understryker Sofia.

4. Vad kan man göra för att hjälpa självskadare och anorektiker?

Visa att man har sett att barnet eller den unga personen inte mår bra. Förmedla att ”jag ser att du mår dåligt”. Förmedla inte: ”Jag bryr mig bara om dig lite extra när du mår dåligt”. En skolsköterska ska inte anteckna vikten hos en anorektiker eller mäta såren hos en självskadare. Se såren på armen som vilka sår som helst. Det är viktigt att bli sedd som människa och inte bara som en sjukdom. Viktigast för självskadaren är ­sedan att hitta ett sammanhang där hon eller han trivs och hittar livsglädje. Det gäller att få smak för ”det friska livet” och släppa identiteten som självskadare.

5. Vad kan skolan göra för att minska den psykiska ohälsan hos unga?

Ha temadagar i skolan. Min upplevelse är att fokus ofta är skräckpropaganda i form av varningar för droger, ätstörningar, klamydia, mobbning. Man ser på Lilja Forever och mår dåligt. Det behövs ett komplement till all ­negativ information. Barn i dag är experter på mobbning, men varför talar man inte om vänskap? Hur man får den att bli till och växa, hur man kan våga vara ­annorlunda? Visa filmen om Billy Elliot, killen som dansar balett och diskutera hur man vågar vara sig själv. Låt temat vara något att hämta kraft och styrka ur. Sofia Åkerman som ofta föreläst i Norge har bilden av att man satsat mer på förebyggande arbete där. Till exempel kan skolorna söka i en databas för att hitta evidensbaserade metoder i förebyggande hälsovård.