– Tillsammans med andra terapeutiska metoder kan ögonrörelser hjälpa människor som lider av posttraumatisk stress, säger Helena Samuelson, neuropsykolog och leg psykoterapeut som specialiserat sig på EMDR, Eye movements desensitization and reprocessing.
Foto: LARS PEHRSON
1. Behandlingen börjar med att klienten får prata igenom vad som hänt och lära sig att använda en avslappningsteknik om minnena framkallar för stark ångest. Hur fungerar själva ögonrörelseterapin?
– Man ber klienterna ta fram sin värsta bild av händelsen, som ofta är den de tvingas återuppleva i sina flashbacks. Sedan får de skatta hur störande bilden är på en tiogradig skala. De ska också formulera den negativa tanke om sig själva som de brukar koppla till bilden, som ”det var mitt fel att det hände”. Sedan ska de följa mina fingrar som jag rör ganska fort från sida till sida, kanske 30–40 gånger. Nästa steg är att blunda och vara kvar i minnet av händelsen. Återupplevandet kan skapa hjärtklappning och tryck över bröstet, men i den här trygga situationen kan det släppa. När något annat störande dyker upp gör vi en ny serie ögonrörelser, stannar där det känns svårt och går igenom det som händer i kroppen, bilder, tankar och känslor. Om det blir för jobbigt tar vi en paus innan vi fortsätter igen.
2. En som varit livshotad under en brand kan även decennier efteråt få ångest av eldningslukt, eller hjärtklappning när de ser hus brinna på tv. Hur kommer det sig?
– Vi kan ofta själva ta hand om svåra upplevelser och efter hand bearbeta minnena. Men vid traumatiska händelser blir stresspåslaget så högt att hjärnan inte kan bearbeta, integrera och lagra upplevelserna i långtidsminnet. Vid extrem stress lagras istället kroppsminnen, känslor och sinnesintryck ’provisoriskt’ och på ett splittrat sätt. Det är därför traumatiserade människor ofta upplever hur ett lukt- eller synintryck som associeras till händelsen ger lika stark ångest och hjärtklappning som när man var mitt i alltihop.
3. Hur kan man bli botad med ögonrörelser?
– Ingen vet exakt vad som är verksamt, men det finns olika hypoteser. Ögonrörelserna påminner om dem vi gör under drömsömn, då man tror att vi bearbetar sådant som hänt oss. De tycks också distrahera klienterna så att de inte längre kan låsa fast sig vid sin ursprungliga tolkning av traumat, då de ofta får upp en och samma bild som i en loop eller ett spår som har hakat upp sig. En del personer fastnar i bilden och andra i de negativa tankarna som är kopplade till händelsen.
Ögonrörelserna kan också utgöra ett nytt stimulus som väcker en nyfikenhet och därmed ökar aktiviteten i pannloberna. Det gör det lättare att bearbeta information som om det var något nytt. I den trygga situationen hos terapeuten finns förutsättningar att bearbeta traumat så att det nu kan lagras i hjärnan som ett normalt minne.
4. Vad händer då?
– Klienterna kan få upp helt nya minnen av händelsen – som att någon varit hjälpsam eller sagt något vänligt. De blir ofta förvånade över att de inte kommit ihåg det som varit fint innan, men traumatiseringen tränger bort allt annat. När positiva eller neutrala minnen kommer efterhand blir dessa ett slags kvitto på att det skett en bearbetning av det svåra.
5. Hur upplever man sig efteråt?
– Före behandlingen får klienterna försöka formulera en positiv tanke om hur de skulle kunna se på sig själva i samband med händelsen – som att de gjorde så gott de kunde eller att de inte kunde förutse vad som skulle hända. När de kommit igenom sina svåra minnen brukar de för första gången känna att den tanken är sann. De går från att se sig som medskyldiga eller hjälplösa offer till en mer realistisk bild av sig själva – eller till och med stolthet över att de mot alla odds kunde klara livhanken.
