HELIGA KOR - En serie om kött, mjölk och rurbanism.

Del 1.

”Det är inte Pamplona precis”, hör jag någon i publiken säga när Johan och Karin Lindgrens kor småspringer ut ur lagårn på Backa gård utanför Stockholm. Ändå hörs ett svagt sus, ett stilla jubel, bland de förväntansfulla besökarna på vallen när de ser kornas glädje att få plats att hoppa, skutta och stångas i hagen igen. Gräset är grönt, det är vår. Kobenen är fulla av spring även om många av de 100 kossorna snarare är kolugna är tjurrusiga.

Kosläppet blir allt mer av en folkfest för svenska familjer. När mejeriföretaget Arla började engagera sig för sju år sedan deltog 19 gårdar och 6 000 besökare kom. I år beräknades en publik på 120 000 personer. På Backa gård blev årets ”släppfest” snabbt fullbokad. Författarna till boken Kor – en kärlekshistoria ser kosläppet som en ny vårritual i klass med Valborg och midsommar.

Flera av besökarna på kosläppet nämner att det svenska landskapet har förändrats. Utanför Stockholm syns allt färre kor som betar i hagarna. Många är oroliga för att det öppna landskapet ska försvinna. Antalet kor är ungefär hälften jämfört med i slutet på 1950-talet. Våra kor är inte heliga som i Indien, men i den svenska folksjälen har kossan som betar i en vårgrön hage en självklar plats. Miljön utanför stadsgränserna får gärna se ut som i ”Bregott-fabriken”.

Samtidigt vet vi att världens kor, än så länge (miljövänligare kor lär finnas), är värre miljöförstörare än bilar och flygplan. En ko släpper ut 300–400 gram metan per dag. Fodret till en ko kräver 20 000 kvadratmeter åker per år. Vi har visserligen fått färre kor i Sverige, men globalt sett har de blivit dubbelt så många.

Längtan till landet, till rötterna, är en våg som ständigt kommer tillbaka. Skansen kan sägas vara ett resultat av 1800-talets ”rurbanism”. När allt fler flyttade till städer för att arbeta romantiserades livet på landet. Den gröna våg som sprider sig i västvärldens storstäder i dag handlar om att leva lantligt i stan, att odla i asfaltsdjungeln, välja mat från namngivna gårdar i närområdet som gärna får lagas i ett rymligt lantkök. Trender kan tyckas ytliga, men de kan också få oss att bli mer medvetna konsumenter som ställer krav på att få veta varifrån maten kommer och hur djuren som producerar maten mår. För än i dag spelar korna en central roll i våra liv. När hade du en dag utan livsmedel producerade av en ko senast?

Tillbaka till kosläppet. Kärleken till kossorna går inte att ta miste på i gröngräset vid Backa gård där besökarna mumsar kanelbulle och dricker mjölk. I grässlänten sitter en grupp vänner från Vasastan. De känner varandra från en föräldragrupp och har alla 11 månader gamla döttrar.

Mamman som tagit initiativet har själv vuxit upp på en norrländsk gård med kor och hon vill gärna att dottern på något sätt ska få ta del av livet på landet. En pappa i samma gäng erkänner att han hade svårt att se det speciella i att åka till ett kosläpp. När han var liten i Småland var det bara vardag att korna skulle ut på betet en gång om året. Hur kan det bli en folkfest värd en picknick? Men han lät sig lockas av utflykten med goda vänner.

Etnologen Johanna Ståhlberg har närstuderat fenomenet kosläpp för att skriva en text till antologin ”Naturen för mig”. Arbetsrubriken för hennes artikel är ”Kosläpp – den urbana människans folknöje”.

Som forskare är hon ständigt på spaning efter nya folkliga fenomen i vår tid. Horderna av stadsbor som vallfärdar ut på landet för att se korna skutta ut fick henne att reagera. Johanna Ståhlberg noterade också hur välorganiserade folkfesterna i kohagarna är. Här finns parkeringsvakter, bajamajor och försäljning av fika och lokala produkter.

Vad lockar så mycket folk till detta som för tio år sen gick de flesta förbi?

– Vi har ett behov av att markera årstidsförändringar och kosläppet har blivit en folkfest. När andra åker på kosläpp gör man det själv också. Hur många skulle vara intresserade utan den massiva publiktillströmningen? frågar hon retoriskt.

När SvD besökte Backa gård (som för övrigt Johans farfars farfar Johan köpte år 1867!) en vecka före kosläppet fick vi se hur det går till när kossorna levererar vår dagliga mjölk från Backa gård. Här går korna i så kallad lösdrift och bestämmer själva när det är dags att bli mjölkade.

Ett trivsamt mumsande avbryts av ett och annat ”muuuu” och det händer att en ko puffar lite på en annan på väg in i mjölkningsmaskinen där det finns lockande kraftfoder. De ser ut att må gott.

En del bönder lade om till ekologisk produktion för att det var mer lönsamt för några år sedan, berättar Johan och Karin. Själva är de rentav ”lite anti”, som Karin säger.

– Just mjölkproduktion lämpar sig för det ekologiska men vad gäller växtodling är det inte lika bra, fyller Johan i.

Han och sonen Ludde ansvarar för växtodlingen, Karin för korna.

– Det finns en fördel, nämligen att man inte använder bekämpningsmedel, men på lång sikt utarmas marken om man inte fyller på med näring, hävdar Johan. Det är inte hållbart jordbruk.

Eko-förespråkarna skulle inte hålla med honom. En studie från Biologiskt lantbruk framhåller till exempel att ekologiskt jordbruk återför 12–15 procent mer koldioxid till jorden än vad system baserade på konstgödsel gör. Debatten lär fortsätta.

Arlas ivriga reklam för ekologisk mjölk, även på icke-ekoförpackningarna, irriterade Johan och Karin, så för några år sedan protesterade de och sa att de inte ville hålla kosläpp om Arla skulle fortsätta så.

Så långt eko- eller icke-eko. Det är inte den fråga som upptar Johan och Karin mest. Djurskyddslagstiftningen är ett orosmoln för många bönder.

– Antalet djur i Stockholms län minskar, vilket många anser är negativt, samtidigt som inspektörer kommer ut och stänger gårdar, säger Johan.

– Granngården hade tio-tolv kor i en gammal lagård. Ingen lönsamhet, men de ville ha sina kor och levererade mjölk till Arla helt felfritt, berättar Karin.

Korna var friska men måtten i den gamla lagårn stämde inte enligt reglerna. Grannarna blev tvungna att sälja sina kor.

– De hade kor för att det var kul, det var ett sätt att leva för dem. Det är tragiskt. Man kunde ju ha tittat på hur korna mådde istället, påpekar Karin.

– Följer man lagen så kan de ändå hitta hur många fel som helst, suckar Johan.

Deras egen ladugård är byggd 1906, ombyggd för lösdrift 1998 och klarar reglerna bra i dag, men Johan märker hur kraven skärps för varje år.

– Inom en fem–tioårsperiod måste vi nog bestämma oss för hur vi ska göra.

Kårstaborna som varit vana vid att få se kosläppet sedan 1980-talet kanske skulle sörja mest av alla om Johan och Karin skulle sluta med sin mjölkproduktion. För dem, längst ut på Roslagsbanans linje, är kosläppet också en höjdpunkt på året.

– Det kommer aldrig så mycket folk hit till Kårsta som då. Stockholmarna tittar på korna, medan Kårstaborna tittar på stockholmarna, säger Johan.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vad betyder kor för dig?

Har du egen erfarenhet av livet med kor – eller utan dem? Hur har de påverkat ditt liv?

Mejla oss eller kommentera på nätet. Idagredaktionen väljer ut bidrag som sedan publiceras.

idag@svd.se

http://www.facebook.com/idagsidan

Heliga kor - alla artiklar.