Nattliga maratonsamtal, gnäll över kvarlämnad disk och vilda fester till gryningen. Livet i en studentkorridor är speciellt. Bara det att bo på en liten yta tillsammans med människor som man inte själv har valt att leva med. Eller att inte kunna smyga ut naken i köket för att ta ett glas mjölk eftersom man riskerar att stöta ihop med någon nattsuddare till granne.
- Korridoren är ett väldigt speciellt hem eftersom delar av det utgörs av en offentlig sfär. I de gemensamma utrymmena kan andra hela tiden se dig och du kan hela tiden se dem. Man kan likna det vid en teaterscen där olika aktörer möts och spelar upp små akter för att sedan försvinna "backstage", det vill säga in på sina rum, säger Maria Zackariasson, vars doktorsavhandling Maktkamper och Korridorfester lades fram i höstas.
Under tio månader följde hon livet i två studentkorridorer i Uppsala. Hon avlyssnade deras fikasamtal, gick på deras fester, gjorde djupintervjuer och hängde i tv-rummet för att registrera vad som utspelade sig där. Totalt kom hon i kontakt med 28 personer, varav de flesta var i 20-årsåldern.

Så vad är det som får människor att frivilligt klämma in sig som packade sillar längs slitna korridorer, att dela kylskåp med främmande personer som glatt byter ut sina egna matrester mot andras läckerheter och att samsas om tv:n med korridorgrannar som kräver att få se varje avsnitt av Farmen?
Bostadsbrist och taskig studentekonomi är förstås en del av förklaringen. Men Maria Zackariassons studie visar också att de boende värdesatte de stora möjligheterna till spontant umgänge. Blev de sällskapssugna mitt i tentapluggandet kunde de bara glida ut i köket där det oftast satt någon annan korridorbo som flytt kurslitteraturen för en kopp te och en pratstund. Och hade de inget inbokat för lördagkvällen så behövde det inte heller kännas så miserabelt. Alltid fanns det någon att dela en pizza med i tv-rummet.
Men det som uppfattades som korridorens största tillgång - möjligheten till oplanerad och avslappnad samvaro - gjorde den också till en lite påfrestande boendemiljö. Åtminstone för mindre exhibitionistiskt lagda personer. Så fort korridorborna lämnade sin egen lilla privata vrå var de ju iakttagna och påpassade. Och att som nyinflyttad bränna fast riset inför ögonen på sina grannar är ju inte direkt något man längtar efter. För att inte tala om att lyckas sätta igång brandvarnaren mitt under MTV-galan.
- Särskilt i början kände sig många iakttagna och bedömda av de andra korridorinvånarna. De kände också ett krav på att vara ständigt sociala. Någon klagade över att man inte ens kunde gå ut och göra te utan att behöva sitta och snacka i en timme, säger Maria Zackariasson.

Samtidigt uppfattade nästan alla boende korridoren som något mer än bara en samling studentlägenheter. Även om de inte aktivt hade valt varandra utifrån personkemi eller gemensamma intressen, så ville de gärna se sig som en grupp med stor samhörighet: Det här är vi. Det här är vår korridor.
- Det fanns ett ideal om gemenskap och de boende arbetade aktivt för att stärka vi-känslan. Där fyllde bland annat korridorfesterna en viktig funktion. Dels var de boende tvungna att samarbeta kring själva arrangemanget, vilket gjorde att de lärde känna varandra bättre. Dels genererade festerna berättelser som levde kvar långt efteråt. De som varit med på seriefigursfesten kunde exempelvis prata om när Robert klädde ut sig till smurf. På så sätt fick de en gemensam historia som stärkte känslan av samhörighet, säger Maria Zackariasson.
De flesta hade också en klar uppfattning om hur relationerna mellan de boende borde se ut för att det gemensamma livet skulle flyta på. Idealet var "korridorkompisskapet". Man skulle heja på varandra i korridoren och kunna småprata om man möttes i köket. Samtalen behövde inte nödvändigtvis röra djupt personliga saker, men den som aldrig engagerade sig i konversationen betraktades som osocial och lite udda.
- Det fanns en uppfattning om att förtrolighet och personliga samtal var tecken på att man hade en bra gemenskap, vilket ju var idealet. Om en pojkvän gjort slut förväntades man därför berätta det för korridorkompisarna. Många upplevde den här intimiteten som positiv, men för vissa kändes den kravfylld och integritetskränkande. De ville inte alls lämna ut så mycket av sitt privatliv, säger Maria Zackariasson.

En av dem som engagerade sig minst i det gemensamma umgänget var en amerikansk utbytesstudent, Stephen. Han kände ingen solidaritet med gruppen och vägrade att inordna sig i dess "tvångströja".
Konflikterna mellan honom och de andra rörde ofta gränsdragningen mellan privat och offentligt. Majoriteten av de boende uppfattade de gemensamma utrymmena som ett gränsland mellan den privata och offentliga sfären och accepterade därför vissa regler - även om de begränsade deras handlingsfrihet. Det kunde gälla allt från att reservera en kväll i veckan för de gemensamma korridorfikorna till att ta ansvar för köksstädningen enligt ett rullande schema.
Stephen däremot uppfattade hela korridoren som en privat sfär och i enlighet med det ansåg han inte att någon utomstående kunde bestämma vad han skulle göra och inte göra. Att han skulle behöva avstå från egna aktiviteter för att ta hand om andras smuts i köket tyckte han exempelvis var helt orimligt.
- I grunden handlade de flesta konflikterna i korridoren om vilka krav kollektivet kunde ställa på individen och vilket ansvar individen hade i förhållande till kollektivet. I köket ställdes de här två intressena mot varandra och det blev därför en konflikthärd, säger Maria Zackariasson.
- Ur maktperspektiv är ju korridoren speciell eftersom alla har flyttat dit på samma villkor och det inte finns någon korridorchef som har getts makt att bestämma över de andra. Samtidigt finns det förstås de som har mer inflytande. Ofta var det socialt kompetenta personer som engagerade sig mycket i det gemensamma, inte sällan tjejer. Alla beslut måste bygga på samförstånd och det gällde därför för de ledande att ha bra relationer till alla boende. Vägrade någon att lyda de gemensamma reglerna så fanns det inga riktiga sanktionsmöjligheter.

Gemenskapen komplicerades även på andra sätt. I båda korridorerna fanns det grannar som utvecklade djupare vänskapsband och som började tillbringa mer tid tillsammans. Så länge det bara var två personer som umgicks på tu man hand, var det inget problem. Stora vänskapsgrupper som träffades mycket utanför korridoren uppfattades däremot som ett klart hot mot kollektivet.
- Allra mest tabubelagd och problematisk var den romantiska kärleksrelationen. Att korridorkompisar blev tillsammans sågs som något väldigt negativt. Eftersom den relationen var mycket mer sluten än vänskapsrelationen blev den ett så tydligt hot mot den stora gruppen. I den romantiska kärleksrelationen fanns en dimension som de andra boende aldrig kunde inkluderas i. Det bröt mot hela idén om korridorens gemenskap och öppenhet, förklarar Maria Zackariasson.
Anna Lagerblad


… och bra för de "folkkära"
Bland tolv dörrklockor, en för varje korridorare och ytterligare en som går till köket hittar jag Anne-Lie Elfvéns namnskylt. En rödlätt norrländska sträcker fram en välkomnande hand. Hon går med snabba steg till det kombinerade köket-vardagsrummet där vi också stämt träff med hennes före detta korridorkompis Jens Augustinsson.
- Det är skönt att veta att så länge jag tar mina poäng så får jag vara kvar. Här kan jag dra mig tillbaka, säger Anne-Lie som efter fyra år i Stockholm och elva olika bostäder känner att hon äntligen kan pusta ut.
Både hon och Jens kallar sina respektive rum för hem. De allmänna utrymmena är lite mindre privata anser dom. Där får man räkna med att bli störd.
- Det är som att bo i kollektiv och alla har sin lilla …
- … kub, fyller Jens i och båda skrattar igenkännande.
Det märks att de är samkörda sedan den gemensamma tiden på korridoren. De har också en gemensam syn på hur man ska uppträda på en korridor.
- Är man öppen och nyfiken är det här perfekt, men är man en ensamvarg blir det nog lite påfrestande, säger Anne-Lie.
Jens har under sina två år på korridor bott med många olika människor. Under en period delade han korridor med en student som alltid hade dörren stängd till sitt rum. Han lagade visserligen sin mat i det gemensamma köket, men åt den alltid inne hos sig.
- I min korridor, där vi bara har fyra rum, blir det lite speciellt om en person är väldigt … reserverad.

Själv har han alltid dörren halvöppen eftersom han vill att de andra i korridoren ska känna sig välkomna. Att bara stövla in på någons rum är dock inte tillåtet. Att knacka är en oskriven regel. Lite extra hänsyn tar man om det finns par på korridoren, anser Jens:
- Om det är nedsläckt i köket och ljus på bordet då förstår man ju. I så fall väntar jag tills de har ätit klart eller så frågar jag om det är okey att man brassar lite käk. Jag känner mig inte avvisad utan tycker mer synd om dem som inte får ha sitt i fred.
Några större konflikter säger de sig heller inte ha kring den annars så klassiska konflikthärden - diskberget. Jens tillstår att han visserligen blir irriterad på odiskade kastruller ibland, men han föredrar att lägga locket på och inte fästa sig vid småsaker. Mer radikala lösningar, som att slänga in den smutsiga disken på den diskansvariges rum, lyser med sin frånvaro. Inte heller sätts det upp argsinta lappar av typen "Din morsa bor inte här".
- Lappar borde bannlysas, säger Jens. Särskilt om de skrivs anonymt. Då vill ju inte personen ens stå för sitt gnäll.

Att låna utan att be om lov av sina korridorare brukar inte vara populärt. På Anne-Lies korridor har man löst detta genom att varje person har ett eget låsbart skafferi. I Jens, mindre, korridor har man inga lås.
- Man får hålla fingrarna borta. Visst händer det att man lånar, men jag försöker att låta bli eftersom jag vet att jag själv kan bli väldigt irriterad när någon tar av mina matvaror.
Men - blir de aldrig arga? Jo, Anne-Lie erkänner att det är äckligt att mötas av ett berg sopor som står travade på varandra i det gemensamma utrymmet
- Men då brukar jag säga att nu tar vi varsin soppåse, och så går det snabbt istället för att man ska ringa upp den som har städveckan.
Anne-Lie verkar överhuvudtaget ta ett stort ansvar för den gemensamma trivseln. Hon tar ofta med korridorens utbytesstudenter på en pubrunda eller en konsert. För mig framstår hon som den sammanhållande länken på korridoren, en informell ledare om man så vill.
- Jag skulle inte själv kalla mig för ledare, men jag förstås om de andra kan se det så, säger hon.
Yashmin Singh
Idag